Att inskaffa Kenneth Hermeles bok "Vad kostar framtiden?" var en klockren träff i min pågående ekonomiundersökning. Hermele försöker bl.a förklara precis det som förbryllar mig: varför ekonomins aktörer och journalister agerar som om det bara fanns en lösning på nationella och regionala ekonomiska problem. Ett av svaren är att det konceptuella inslaget i ekonomin har blivit dominerande genom den nyliberala offensiv som vi upplevt sedan 1970-talet. Denna inriktning innebär i korthet att ett idealt ekonomiskt program skall kunna appliceras på alla situationer och i alla länder.
Det som verkar fånga många av denna modernistiska ideologis förespråkare är dess purism, dess renhetsideal. Att omvandla en sådan puristisk filosofi i praktiken brukar betecknas som "utopiska experiement", och det är precis sådana utopiska experiment som har tvingats på skuldsatta länder av Internationella Valutafonden (IMF) och Världsbanken med delvis katastrofala resultat som följd. Denna inriktning brukar kallas för The Washington Consensus efter staden där Världsbanken och IMF har sina kontor.
Hermele skriver i ett av bokens mer intressanta kapitel att det The Washington Consensus samtidigt varit kontroversiell även i de egna leden. När IMF fick en ny chef i Paul Wolfensohn 1995 så försökte han nyansera ideologin och dämpa de negativa effekterna under stort motstånd. Andra oppositionella inom Världsbanken har tvingats avgå. Det har naturligtvis funnits framstående ekonomer som står i stark opposition mot mot t.ex avregleringar av kapitalmarknaderna, men deras åsikter och teorier och de praktiska tillämpningar som deras teorier lett till förekommer mycket sällan, om någonsin, i de svenska ekonomibilagorna, på ekonominyheterna eller ens på kultursidorna.
Jag har gjort några sajtsökningar på google på några nyckelnamn och företeelser på DN, SvD och Dagens Industris webbupplagor för att belysa detta faktum. Detta är resultatet i antalet artiklar i respektive tidningars arkiv.
John Maynard Keynes, en av USAs mest kända ekonomer efter andra världskriget
SvD: 14
DN: 24
DI: 10
James Tobin, Nobelpristagare 1981, mest känd för ett förslag till skatt på kapitaltransaktioner
SvD: 1
DN: 1
DI: 5
Karl Polanyi, stark motståndare till handel med immateriella tillgångar
SvD: 1
DN: 1
DI: 0
JAK, räntefri svensk bank inspirerad av Polanyis teorier
SvD: 0
DN: 1
DI: 0 (1 återfanns i en läsarkommentar)
Milton Friedman, ekonomipristagare 1976, nyliberal ekonom under Reagan
SvD: 11
DN: 24
DI: 11
Det som man kan notera är att tidningarna, möjligtvis med undantag för DN, verkar vara ganska ointresserade av att diskutera ekonomisk teori på någon bredare och djupare nivå. "Idrottsekonomin" är det som får ta plats i ekonomibilagorna. Friedman och Keynes förekommer ungefär lika ofta i respektive medier, Tobin lite färre gånger och Polanyi i princip aldrig. Mest förvånande är att JAK-banken inte nämns överhuvudtaget trots att föreningen har över 50.000 medlemmar och numera anlitas av de sociala myndigheterna för att hjälpa skuldsatta personer med att sanera sin ekonomi. DN har en (1) artikel där JAK förekommer i samband med en artikel om proggen.
Slutligen skulle jag vilja säga att jag bejakar visioner, ideologier och utopiskt tänkande. Jag är också intresserad av applicerad utopism. Problemet uppstår när man tvingar hela länder och befolkningar in i utopiska ekonomiska system mer eller mindre mot deras vilja, vilket är precis det som IMF och Världsbanken gjort med sin utpressningspolitik gentemot hårt skuldsatta länder.Etiketter: Ideologi