Apropå debatten om fattigdomens utrotande och tillväxtekonomi så finns det en intressant forskare och debattör i Australien vid namn Ted Trainer som utifrån gängse ekonomiska principer och med hjälp av enkel matematik visar att vi aldrig kommer att kunna minska fattigdomen om vi i väst fortsätter att ställa krav på ständig tillväxt. I den omfattande boken The Simpler Way, som finns att läsa på Universitetet av NSW hemsida, så radar han upp exempel efter exempel på hur tillväxt är oförenligt med en rättvis fördelningspolitik.
Ted Trainer skriver: "Rika länder, med ungefär en femtedel av jordens befolkning, konsumerar ungefär tre fjärdedelar av världens produktion. Vår konsumtion per capita är cirka 15-20 gånger så stor som den fattigaste halvan av jordens befolkning. Befolkningstalet kommer förmodligen att stabiliseras kring 9 miljarder någon gång efter 2060. Om alla dessa 9 miljarder skulle ha samma konsumtion per capita som Australiens innevånare så skulle världens årliga produktion behöva vara 8 gånger så stor som i dag. Om vi försökte att höja produktionen till den nivån till 2060 så skulle vi ha fullständigt uttömt en tredjedel av alla mineraler som vi använder. Alla befintliga resurser av olja, gas, tjärsand och uran skulle ha varit förbrukade redan 2045."
När det gäller hjälpen till utvecklingsländer skräder han inte heller orden: "Vi kan uttala en ytterst viktig ekonomisk lag som konventionella ekonomer aldrig använder. Tillväxt utarmar! Om man gör tillväxtmaximering av BNP till det främsta utvecklingsmålet så kommer det att understödja ett flöde av utvecklingsresurser till de mest lönsamma näringarna, och dessa kommer alltid att innebära produktion av varor för rika människor, speciellt exportvarukonsumenter i utvecklingsländerna. Den fattiga majoriteten har liten nytta av en sådan utveckling. Det kommer tvärtom beröva dem deras produktionskapacitet och speciellt deras mark, eftersom det kommer förskjuta produktionskapaciteten till produktion för de rika".
Vad är det då egentligen Trainer säger, jo i princip att idrottsekonomin, som jag kallar den, där det gäller att slå ut så många konkurrenter som möjligt, inte har verktyg för att ta hand om de som inte varit så lyckligt lottade. Den som leder ett lopp på löparbanan stannar inte gärna upp för att invänta de som ligger sist i fältet, det är mot idrottens själva idé. Att ett land som Kina lyckats ta sig över fattigdomsgränsen är inget bevis för motsatsen. Länderna i Afrika riskerar att bli varvade gång på gång på gång. Visst finns det hjälpsamma funktionärer vid sidan av banan som kastar till de sista löparna vattenflaskor och energikex, men vad hjälper det i långa loppet. Kort och gott: en human politik parat med det mest elementära rättvisetänkande är inte förenligt med dagens ekonomiska teori och praktik. Dikotymin vinnare-förlorare måste revideras för att en riktig förändring skall kunna uppstå. Milleniemålen är med andra ord ett omöjligt projekt redan från början eftersom det inte förutsätter en förändring av synen på tillväxt.
I och med Kinas expanison börjar många analytiker i väst att varna för utarmade naturresurser och miljöförstöring i spåret av den ökade produktionen. Man nämner dock aldrig alternativet att vi i väst skulle kunna dra ner på vår egen konsumtion.
Om nån börjar babbla om att tillväxtekonomin inte är ett nollsummespel, trickle-down, och andra floskler: ladda ner Trainers text, skriv ut den, rulla ihop den, slå kärvänligt babblaren i huvudet med den och sätt den i handen på honom eller henne.Etiketter: ekonomi