Nu är det dags att ta tag i bloggen igen, vilket den här gången innebär ett livtag om ett stort och komplicerat fält, nämligen vad kolonialismen betytt för vår tids stora ideologier och inte minst de övergrepp i form av folkmord och andra otrevligheter som tog död på miljontals människor under nittonhundratalet. Vid min sida finns den minst sagt feta antologin Kolonialismens Svarta Bok som är redigerad av den franske historikern Marc Ferró och utgiven på svenska i år av Leopard förlag (bravo leo!), en bastant lunta på 1000 sidor som det lär ta sin lilla tid att ta sig igenom. Det är inte bara en bok: det är i sanning ett projekt, och jag har bara börjat på det.
Det var när boken recenserades i SvD i augusti som den väckte mitt intresse, parat med kravallerna i Frankrike, och det var framför allt följande avsnitt som fick min hjärnbark att börja skrynkla ihop sig. Recensenten Magnus Eriksson skrev att:
Ett par beröringspunkter med 1900-talets stora totalitära ideologier är givna. Liksom dessa byggde kolonialismen på åtskillnad av människor, främst en rasdifferentiering som kan jämföras med nazismen, men också en härskandets egen klassåtskillnad som kan jämföras med kommunismens praktik, även om det är mindre tydligt. Problemet med jämförelsen är dock att kolonialismen inte bildade en sammanhängande ideologi. Det var en ekonomisk, politisk, social och geografisk praktik. Det fanns också koloniala projekt (missionen, fördrivna religiösa grupper som försökte skapa en ny och värdigare tillvaro) som inte byggde på förtryck och rasistiska överlägsenhetsidéer. Vi kan däremot inte tänka oss en nazism utan rasism eller en praktiserad kommunism utan massmord.
Eriksson har uppenbarligen ett problem med att kolonialismen beskrivs som en ideologi, vilket han tycker Ferro gör, utan vill se den som en rad praktiker. Han har visserligen en poäng, men det är en poäng utan något större värde. Det är nämligen inte ideologin i sig själv som dödar, utan just praktiken. Ideologin är bara, eller kan bara, vara ett sätt att legitimera praktiken. Fascismen, nazismen och i viss mån stalinismen kan därför ses som en logisk följd, ja till och med kulmen, av denna praktik om än med en något avvikande ideologi.
Jag skulle till och med vilja gå så långt som att påstå att till exempel nazismens industrialiserade rasutrotningsförsök skulle varit omöjligt utan kolonialismens massmord och rasförakt.
Kolonialismens föreställningar om den vite mannens överlägsenhet verkar i alla fall passa utmärkt in i historien, som nazismens förelöpare. Dess praktik likaså. De brittiska kolonialherrarna i Australien, för att ta ett exempel, verkade vara mycket väl medvetna om att urinnevånarna, aboriginals, var tvungna att assimileras till ett europeiskt sätt att leva, eller "dö ut". Utrotningen skedde inte med gas men den var inte mindre effektiv för det. Aboriginals dog som flugor under de första hundrafemtio åren av ockupation på grund av den vite mannens tvångsåtgärder.
Min teori är att kolonialmakterna inte behövde göra en tydlig ideologi av sin våldsamma praktik av en enkel anledning, dess våld utövades långt ifrån hemmaopinionens insyn, och hotade därmed inte den politiska makten i hemlandet.
Det verkar som om många debattörer verkar haka upp sig på de tydliga, stora ideologiernas förgörelsekraft samtidigt som man verkar ha svårt att ta till sig de förgörelsekrafter som verkar inom den kultursfär man själv lever i. Så tolkar jag också Magnus Erikssons svårighet att se kolonialismen som ideologi. En kollektiv förgörelsekraft ligger som jag ser det inte på något sätt inom ideologins domäner, utan i samhällets maktstruktur och det våld som den genererar. För att förstå våldets mekanismer räcker det inte att stirra sig blind på nazismen och kommunismen utan också att våga se sig själv i spegeln.Etiketter: _egna favoriter, tema kolonialism