Efter USA:s hegemoni

Det Progressiva USA har mycket bra postning om Francis Fukuyamas artikel i New York Times som jag skrev om härmodagen. Lennart sätter fingret på en viktig punkt och det är hur världen kommer att fungera utan USA som hegemon:

Fukuyama är inte ute efter att försvara Bush eller ens USA. Den fråga som han tar upp är att om det inte är möjligt för USA att sprida demokrati i världen som man tidigare trodde, och om USA drar sig tillbaks från världen, vad händer då? Vilka kommer att fylla det vacuum som kan komma att upstå?
Och här måste vi vara realister. För en värld utan USA blir inte nödvändigtvis en bättre värld. Vi måste alltid vara försiktiga med vad vi önskar oss. Och det är en debatt om detta som jag saknar i svenska medier. Enkelt uttryckt: Om det amerikanska försöket att sprida demokrati har misslyckats, vilka andra alternativ har vi?


Det är naturligtvis högintressant. Vad händer när USA:s hegemoni bryts ned och Europas roll i världen sakta minskar i betydelse? Finns det tecken på att den processen pågår redan i dag? Jag skulle här vilja påstå att västs krav på demokrati i resten av världen är ett av de tydligaste tecknen. Världen håller på att krypa inpå oss och kan vi få omvärlden att efterlikna våra samhällen så blir också vår övergång till en ny världsordning, som vi inte dominerar, mycket lindrigare. Visst har kravet en legitim grund, det finns allt för många brutala diktatorer ute i världen, men väst brydde sig inte särdeles om att skapa demokrati i dessa länder när de fanns på behörigt avstånd.

Det finns förstås mer uppenbara tecken: oljeländerna i mellanöstern har ambitionen att låta sina petrodollars bli eurodollars. Sydländerna börjar ställa allt mer högljudda krav inom de internationella organisationerna, som WTO och FN. Västs på pappret överlägsna armeer har stora problem med lokala och nätverksbaserade motståndare. Europas demografiska utveckling kommer förmodligen innebära att nya allianser och handelssfärer skapas, där de nya aktörerna kommer från mellanöstern och afrika, och det är inte säkert att de är intresserade av att vända blicken västerut.
Konflikterna ser vi redan. Alla dessa små skärmytslingar i mellanöstern och det ständiga ordkriget är ett tecken på förändringen, men den sker redan nu även under mindre spektakulära former. På femtio till sjuttiotalen handlade det om länderna i sydostasien. Då tvingades Europa och USA tillbaka militärt och nu tar dessa länder för varje år ett större utrymme inom världsekonomin.

Det är med andra ord inte bara vi som försöker sprida vår syn på demokrati till resten av världen utan resten av världen som sprider sin syn på demokrati till oss. Jag har svårt att se hur man skall kunna stoppa den utvecklingen och jag vet inte om det ens är önskvärt att stoppa den.

Som jag ser det så är varje utveckling som sker med ett minimum av våld, och som bidrar till bra levnadsvillkor för många, en framgång. Ytterligre ett globalt blodbad är ett fruktansvärt alternativ och isolering leder oundvikligen till marginalisering. I stället för att vända världen ryggen borde vi gå rakt in i den.

Etiketter: ,