Leninism i nykonservativ skepnad: Fukuyama slår till bromsen.

”In the formulation of the scholar Ken Jowitt, the neoconservative position articulated by people like Kristol and Kagan was, by contrast, Leninist; they believed that history can be pushed along with the right application of power and will. Leninism was a tragedy in its Bolshevik version, and it has returned as farce when practiced by the United States. Neoconservatism, as both a political symbol and a body of thought, has evolved into something I can no longer support.”

Om inte Francis Fukuyamas artikel ”After Neoconservatism” i gårdagens New York Times skakar om det nykonservativa (och nyliberala) etablissemanget så är nog hoppet ute om att något kommer att kunna göra det. Artikeln är en svidande kritik av den politik som förts under GWs andra presidentperiod och vore kanske inte speciellt anmärkningsvärd om den inte var skriven av en intellektuell som stått de neokonservativa mycket nära, ja som till och med haft en framskjuten position i formulerandet av det neokonservativa paradigmet. Nu slår Francis till bromsen, och kallar i det ovanstående citatet till och med neokonnarna för leninister!

Den katastrofala Irakpolitiken är i fokus för artikeln, vilken Fukuyama ser som ett stort bakslag för Bushdoktrinen, inte minst på grund av den ökande antiamerikanism som han ser som ett stort hot, men kanske framför allt på grund av en hotande inomamerikansk vilja till isolationism, som han anser är ett bakslag för amerikansk utrikespolitik. På så sätt är hans argument nyliberala men med en annan ton än den messianska vi varit vana vid.

”The problem with neoconservatism's agenda lies not in its ends, which are as American as apple pie, but rather in the overmilitarized means by which it has sought to accomplish them. What American foreign policy needs is not a return to a narrow and cynical realism, but rather the formulation of a ’realistic Wilsonianism’ that better matches means to ends.”

Det är också uppmuntrande att någon från Fukuyamas position äntligen beskriver överdrifterna när det gäller hotet från islamistisk terror.

”The most basic misjudgment was an overestimation of the threat facing the United States from radical Islamism. Although the new and ominous possibility of undeterrable terrorists armed with weapons of mass destruction did indeed present itself, advocates of the war wrongly conflated this with the threat presented by Iraq and with the rogue state/proliferation problem more generally…Overestimation of this threat was then used to justify the elevation of preventive war to the centerpiece of a new security strategy, as well as a whole series of measures that infringed on civil liberties, from detention policy to domestic eavesdropping.”

Fukuyamas förslag till lösning på världens säkerhetsproblem är vad han kallar multi-multialteralism, vilket inte skall förstås som ett överstatligt FN, men som ett nätverk av institutioner som i samverkan kan garantera stabilitet. Jag håller inte med Fukuyama på alla punkter men det är heller inte det viktigaste. Många utanför USA, och i amerikanska progressiva kretsar, har under de senaste tio åren varit ytterst beklämda över supermaktens agerande och de nykonservativas synnerligen auktoritära synsätt på utrikespolitiken. Att en reaktion och kritik nu kommer inifrån de nykonservativas egna led tycker jag personligen var på tiden. Jag har verkligen frågat mig var den nyliberala/nykonservativa internkritiken finns. Att sedan debattörer som Johan Norberg vidhåller att världen skall demokratiseras vad det än må kosta är kanske inte så förvånande.

Etiketter: ,