Nej, rgr, det viktigaste är inte frågan om yttrandefriheten

Nej, rgr, det viktigaste är inte frågan om yttrandefriheten. Vi har redan i dag begränsningar i yttrandefriheten i väst. I Tyskland är det till exempel förbjudet att visa Nazistflaggan offentligt eller att göra Hitlerhälsning. I Sverige har vi en rad inskränkningar i yttrandefriheten, bland annat med hänvisning till rikets säkerhet, hetslagen m.m. Om vi ville göra en till så skulle vi kunna det utan att förlora "our way of living". Det viktigaste i den här soppan är frågan om makt och hur den kommer till uttryck, i Sverige, Danmark, Syrien och Libanon. Det behöver inte ens nödvändigtvis vara frågan om bilderna har kränkt muslimer, för kränkta har de varit sedan de gradvis förlorade inflytande i sin egen region efter första världskriget. Bilderna är bara ytterligare en katalysator.

När det blir en fråga om makt så kan man notera flera saker: skribenter som spyr galla över "halvgalna vildar", ger uttryck för ett slags maktlöshet (och en synnerligt dålig smak i munnen). Världen har förändrats. Det är inte längre säkert att den starkaste i väst kan hävda sin dominans gentemot länder i syd och öst, ens med vapen (vilket kriget i Irak visar). Vi kan välja att börja slåss på en massa olika fronter, eller att långsamt anpassa oss till situationen och förändra våra samhällen, för oundvikligen, steg för steg kommer dessa länder som vi tidigare alltid lyckats betvinga att stiga in i vår maktsfär, om inte som fullvärdiga medlemmar som utmanare. Sydostasien har redan gjort det, Sydamerika är på gång och för Afrika kommer det att dröja länge än. Det som händer i Mellanöstern är ett slags föraning om deras vilja till insteg och att man inte drar sig för att utmana vår hegemoni. Vi bör agera utifrån dessa förutsättningar, inte genom att lägga oss platta, men inte heller genom att ignorera deras aspirationer på inflytande i världspolitiken.

I mitt tycke är det därför meningslöst att prata om att vi ska bringa demokrati till Mellanösterns teokratier och diktaturer. Det är lika mycket vi som kommer att bringas en ny ordning, som inte nödvändigtvis kommer att se ut som dagens demokrati, något vi redan har börjat med när det gäller lagen om hets mot folkgrupp till exempel. Problemet från vår sida är i mitt tycke att vi i väst inte längre har någon stark, modererande politisk kraft som kan verka i denna spricka mellan dominerande och dominant. Att prata om yttrandefriheten som en absolut entitet och som objektet för den här striden är därför kontraproduktivt eftersom det stoppar varje möjlighet att ta sig an drivkrafterna bakom våldet och därmed en möjlighet att lindra det. Det har inget med "offermentalitet" eller "att-tycka-synd-om" att göra.

Etiketter: