Så liberalismen är alltså död, eller?

Jag har inte blivit så omtumlad av någon bok på länge som Immanuel Wallersteins essäsamling ”Liberalismens död, slutet på den rådande världsordningen”, som skrevs 1995-98 och utkom 2001 på vertigo förlag i svensk översättning (ISBN: 91-973491-4-3 ). Denna inflytelserike amerikanske sociolog, som ägnat sitt liv åt att tillsammans med ett forskarteam kartlägga det han kallar för världsssytemet, lyckas synliggöra de olika relationer som binder ihop världens olika politiska och ekonomiska aktörer på ett både glasklart och provokativt sätt. Speciellt intressant är det att läsa hans bok efter frågan om liberalismens natur som förbryllat både mig och andra här i bloggosfären på senare tid, för vad denna lilla skrift handlar om är möjligheten att liberalismen som förhärskande ideologi på den norra hemisfären faktiskt förlorade sin hegemoniska ställning när Sovjetunionen föll. ”Den verkliga betydelsen av kommunismernas kollaps är liberalismens slutliga kollaps såsom överordnad ideologi”, som Wallerstein skriver.

Wallerstein menar att liberalismen dominerat den politiska scenen som ”geokultur” sedan 1848, d.v.s att den absoberats av de dominerande politiska partierna i hela västvärlden, från konservativa till vänsterpartier, samtidigt som de traditionella liberala partierna blivit alltmer marginaliserade. Anledningen till detta har varit behovet av att kontrollera vad Wallerstein kallar för de farliga klasserna (en omskrivning för arbetarklassen eller de dominerade klasserna), eftersom dessa överallt i världssystemet hotat kapitalismen som system sedan 1848. Så vad händer efter 1989? Varför dör liberalismen? Jo, därför att de enda som verkligen trott på de liberala ideerna (men aldrig klarat av att genomföra dem i praktiken), d.v.s kommunisterna, försvinner från världspolitiken samtidigt som de konservativa överger liberalismen till förmån för neokonservatism eller nyliberalism. Det liberala projektet, som handlat om att balansera de farliga klassernas behov mot kapitalisternas, förlorar plötsligt sin reella betydelse. När kommunisternas ideala (och de konservativas pragmatiska) tro på liberalismens ideer försvunnit, kan liberalerna inte längre genomföra sin balansakt.

Resultatet av denna förlorade balansakt är att de farliga klasserna inte längre kan kontrolleras med politiska medel, d.v.s med stegvis genomförda reformer inom välfärdsstaten, utan att det som verktyg som återstår är våld. ”Men bara våld kan, och detta har vi vetat åtminstone sedan Machiavelli, inte hjälpa politiska strukturer att överleva speciellt länge,” skriver Wallerstein.

Några saker slår mig efter denna omtumlande läsning:

1. ”Kriget mot terrorn” och de kontrollmekanismer den fött fram är ett typiskt uttryck för denna våldsanvändning, i brist på liberal politik.

2. De flesta som i dag kallar sig för liberala, är i egentlig mening nykonservativa eller nyliberala. De har dragit sig bort från det liberala projektet (eftersom det förlorat sin mening) men förfäktar fortfarande liberala principer, som till exempel mänskliga rättigheter, samtidigt som definitionerna för dessa mänskliga rättigheter begränsats till att gälla principen om ägande eller fri handel, med andra ord klassiska konservativa positioner. Frågan är om dessa liberaler (medvetet eller undermedvetet) försöker upprätthålla visionen om att de driver iden om det liberala samhället med konstgjord andning av rädsla för att förlora kontrollen över de farliga klasserna. Just denna tanke tycker jag blir tydlig när det gäller debatten om upproren i Frankrike där ägande och bestraffning stod i centrum för den liberala diskursen (hur hade Gladstone reagerat på upploppen?), men det förklarar också en del emotsägelsefulla resonemang som jag stött på.

3. Vi borde sluta använda begreppet ”liberala stater”.

Etiketter: