Kriget i Irak, nu på fjärde året



När kriget i Irak nu passerat sitt tredje år kan man bara konstatera att ingenting verkar ha gått som hökarna i Washington tänkte sig, om det inte möjligtvis är så att de mycket väl kunde tänka sig att Irak kunde hamna i det kaos det nu är. Möjligen underskattade man sin fiende och vilka konsekvenser ett krig kunde få i regionen, möjligtvis led man av "imperiell hybris". Inte nog med detta, den försvarsdoktrin som Cheney och Powell utmålade på nittiotalet - där den amerikanska militären skulle kunna verka på flera olika fronter samtidigt – verkar vackla betydligt, och bakslagen på hemmafronten verkar nu komma allt tätare. "Who does he think he's f'n foolin?" utbrister MSNBCs Keith Olbermann om Bushs försök att glida undan anklagelsen om att han aldrig försökt koppla ihop Saddam Hussein med Al-Quaida. Men det kanske i första hand är Rummy som är i skottgluggen. "A former US army general yesterday called for Donald Rumsfeld to resign on grounds of incompetence in Iraq, hours after Ayad Allawi, the former US-backed Iraqi prime minister, dec
lared the country to be in the thick of a civil war that could soon 'reach the point of no return'", rapporterar The Guardian. Det var kanske inte helt oväntat att militären skulle ropa på Rummys avskedande. Det fanns stark kritik mot honom redan under krigets inledning, inte minst därför att han inte tillgodosåg militärens krav på en större truppstyrka på marken i Irak.

Så vad göra nu, när Irak slits sönder av alltmer intensiva strider mellan olika fraktioner? Iraq Body Count rapporterade nyligen att 2005 troligen var krigets blodigaste år. Juan Cole menar att upprorsmännens senaste fritagning av 32 fångar i Miqdadiyah antyder "att gerillans kapacitet och fräckhet är större än någonsin" (200 man användes i operationen).

Det är uppenbart att Washington måste ändra riktning på ett eller annat sätt för att få med sig Irakierna och övriga världen. Lennart Frantzells förslag om en Marshallplan för mellanöstern är ingen dum ide men hur uppnå tillräckligt med säkerhet för att sätta en sådan plan i verket? Och skulle USA:s arvfiender i regionen verkligen godta en sådan plan? USA måste i så fall svika sin partner Israel och det är svårt att se det hända med den här administrationen.

Flera ledare i Irak försöker få igång samtal och något slags försoningsprocess, vilket är bra, men utgången är förstås ytterligt oviss. Irans religiöse ledare Khamenei uttalade i går sitt stöd för samtal med företrädare för Bush-administrationen om Irak-frågan vilket också är positivt, om de båda nationernas ledare nu överhuvudtaget kan prata med varandra.

Skulle FN kunna gå in med en så kallad Chapter 7-operation, som har större befogenheter än en fredsbevarande styrka? Möjligen om koalitionen drog bort sina styrkor, men med tanke på att FN redan tidigare varit ett legitimt mål i Irak så verkar det vara ett mindre troligt alternativ.

På sätt och vis känns det tyvärr som om vi som demonstrerade mot kriget i februari 2003 fick rätt. Våldet mot Irakierna skulle obönhörligen leda till mer våld. Kriget skulle kunna riskera att få svåra efterverkningar. Kanske är det dags även för militärer och makthavare att börja lyssna på fredsrörelsen, om fredsrörelsen nu kan svälja en sådan invitation. EU tänker troligen redan i de banorna när det gäller den planerade insatsstyrkan ERRF. Nästa gång ett land skall invaderas, sätt upp de mest klartänkta och prominenta fredsivrarna och människorättskämparna på lönelistan!

bild: USAs DoD/The Memory Hole

Etiketter: