Riskerna med icke-spridningsavtalets urholkning och civlisationskrigsretoriken

Ibland kan man undra vad det är för mening med att upprätthålla internationella avtal när dessa kan brytas så fort vissa stater ser en lösning som gynnar deras ekonomi eller politik. Dessa brott urholkar förstås föreställningen om avtalens legitimitet, och skapar en känsla av att avtalen i grund och botten är baserade på ett illusoriskt samarbete som dikteras av vissa stater utifrån reella maktpositioner. De stater som har en reell maktposition har förstås möjlighet att tvinga mindre starka stater att följa internationella lagar medan det omvända förhållandet inte råder. De stater som agerar utifrån en reell maktposition har möjlighet att också låta sina goda grannar kringgå avtalen.

Vi kan ta icke-spridningsavtalet (NPT) som ett exempel, inte minst i skenet av Bushs flirt med Indien och Irans konflikt med västvärlden rörande kärnvapen och civil kärnteknologi. USAs maktposition tillåter Indien att stå utanför NPT-avtalet och samtidigt förstärka sin kärnvapenarsenal, samtidigt som man pressar Iran att överge sitt kärnprogram, trots att Iran inte brutit NPT-avtalet (vad man känner till). I skuggan återfinns Pakistan, som högst bevisligen varit den stora boven när det gäller att sprida kärnvapenteknologi i Asien genom den ökände AQ Kahn, men trots de flagranta övertrampen bara har mötts av halvhjärtade protester.

De avtal som omgärdar spridningen av civil och militär använding av kärnkraft, verkar plötsligt, i alla fall på ytan, styras av känslomässiga argument snarare än regleringar. Indien kommer inte att göra oss något ont, därför att vi ”vet” att det är bra killar som styr. Iran är ett hot därför att vi ”vet” att regimen är ond. Möjligtvis är det GW Bush som förmedlar bilden av att besluten är känslomässigt styrda till världsopinionen, något han ju är känd för, men samtidigt kvarstår frågan om det urholkar själva principen om internationella avtal.

I fallet med urholkningen av NPT avtalet är det en säkerhetsfråga. Inga länder gillar att ha en massa kärnvapen riktade mot sig. AQ Kahns idoga arbete med att sälja ritningar och centrifuger, och indiernas effektiva anrikningsapparatur, visar att kärnvapen kan sprida sig mycket snabbare än hittills. Det är bara en tidsfråga innan kostnaden för att ta fram kärnvapen minskar drastiskt. Hur många länder kommer att ha kärnvapen om ytterligare tio år? Anden har definitivt krupit ur flaskan och frågan är hur den kan hållas under kontroll. Tror man inte längre på internationella avtal och avspänning utan satsar på unilateralism och konfliktbyggande så är förstås risken stor att världen polariseras ytterligare och att risken för ett kärnvapenkrig ökar. Lösningen torde vara att få alla kärnenerginationer och kärnvapennationer tillbaka i fållan genom att revidera NPT-avtalet så att det fungerar i det nya världspolitiska läget. Naturligtvis borde även Pakistan, Israel och Indien omfattas av avtalet.

Det viktigaste är kanske ändå att sluta underblåsa civilisationskrigs-retoriken som just nu pumpas upp i väst, och används av ledare i mellanöstern. Kan man minska den spänningen så är förstås mycket vunnet även på icke-spridningsområdet.

Etiketter: