Om Israel, Palestina, Pipes och det omöjliga kriget

Jag brukar dra mig från att kommentera Israel-Palestinafrågan av det enkla skälet att det går alldeles för snabbt att glida in i en position där man börjar legitimera våld. Det är kanske inte så konstigt med tanke på att de röster som förspråkar fred, dialog och brobyggande obönhörligen hamnat i skymundan i denna konflikt utan slut.

Min hållning är annars att det är fullt möjligt att de-eskalera konflikten, men det måste göras under lång tid, vilket kräver tålamod och timing. Ett sådant tålamod verkar vara svårt att uppbringa både i väst och i mellanöstern och vem kan egentligen klandra de otåliga med tanke på att konflikten pågått i snart sextio år?

Däremot är att det inte är säkert att en freds- och demokratiseringsprocess går snabbare bara därför att man trycker på hårdare, inför sanktioner, unilaterala tillbakadraganden eller startar massiva väpnade insatser. Det kräver också det rätta demografiska klimatet, vilket bland annat konflikten på Nordirland visar. När en ung generation otåliga slagskämpar har börjat bilda familj finns det extra bra förutstättningar för ett fredsavtal. Detta skulle snart kunna vara aktuellt när det gäller den andra intifadans stenkastande tonåringar. Den Israeliska fredsrörelsen verkar å andra sidan behöva föryngras betydligt, vilket bl.a. en Israelisk Meretzanhängare påpekar i en artikel i Stockholms Fria i går.

Men det går att hitta röster på båda sidor som tar klart och tydligt avstånd från "det tredje världskrigets" retorik och praktik, och en sådan röst hittade jag på Haaretz engelskspråkiga hemsida. Bradley Burston har läst en artikel av den neokonservative författaren och journalisten Daniel Pipes som anklagar Israelerna för att deras val visar att de inte vill vinna kriget mot palestinierna. Pipes skriver att Israelerna bara administrerar detta krig och därmed underminerar målet att få Israel att bli erkänt av sina arabiska grannar. Pipes verkar med andra ord tro att det finns ett militärt sätt att fullständigt betvinga Palestinierna, att få dem att kapitulera totalt. Burston skriver med något som liknar avsky att:

"After reading Dr. Pipes, I'm not sure I can be an American Jew anymore. I guess, at long last, I've become an Israeli. Unlike Dr. Pipes, I can't bring myself to win the war against the Palestinians. At least not the way Dr. Pipes would have me do so. I guess the guy's right. My friends in my IDF (IDF=Israeliska Armen) battalion couldn't do it either...Daniel Pipes is a new kind of Israel-basher. He is an equal-opportunity hater of Israelis. None of us is good enough for him. We lack the will to fight like the man he quotes as a role model for us, Douglas MacArthur. From unilateralism to transfer, nothing we come up with is good enough for him. Try as we might, we just can't seem to win his war for him. I guess he'll just have to do it by himself."

Insikten att kriget mot arabvärlden inte kan vinnas är kanske fredsivrarnas största hopp. Även om man smulade sönder alla hus på Gazaremsan, tog kål på alla Palestinska ledare, blockerade alla bankkonton och hamnar och kapslade in Gaza och Västbanken i betong så skulle kriget fortsätta. Israelerna visade, genom att förkasta Likud i valet, att man vill ta ytterligare ett steg bort i från krigspolitiken. Jag tror inte Ehud Olmert är någon duva, men förhoppningsvis inser han det omöjliga i situationen.

Jinge tog i går upp idén om ett enat Israel och Palestina på sin blogg, med andra ord ett förkastande av tvåstatslösningen. Det kan verka som ett omöjligt förslag, men frågan är om det ändå inte är den enda hållbara vägen mot fred i regionen, eftersom det är en lösning som måste vara baserad på samexistens. Det ohållbara med tvåstatslösningen är att den är baserad på våld. Som sådan kommer den därför troligen att fortsätta att generera våld för lång tid framöver.

Andra bloggar om: , ,

Etiketter: