Utan jämlikhet, ingen demokrati

Jag kommer definitivt att försöka få tag på den nyutgivna essäsamlingen Texter om politik och estetik av Jacques Rancière (Propexus/Site Editions) efter att ha läst gårdagens presentation av författaren och filosofen i DN:s kulturbilaga.

Ulrika Milles skriver i artikeln att:

"Själva demokratin är en idé om radikal jämlikhet: den att vem som helst, vi alla, har lika stor rätt till makten. Det är en tanke som ligger djupt begravd under det parlamentariska systemet i dag, och som Rancière gräver fram i sin senaste bok, stridsskriften "Hatet mot demokratin" - som också borde översättas i rappet inser den som läser Kim Wests recension i tidskriften Site (16/17).

Här finns en dagsfärsk analys av det västerländska nuet där alltfler röster ger själva demokratin skulden för demokratins brister, där jämlikheten ses som orsaken till sociala orättvisor. Och där den amerikanska supermaktens motsägelsefulla "demokratiseringskorståg" dominerar världsbilden - att rädda invaderade länder från tyranni men sedan "skydda" dem från demokratin, från alla risker och konflikter nyvunnen frihet och jämlikhet innebär."

Det tycks mig som om Rancieres demokratibegrepp verkar peka mot ett håll som är kompromisslöst. Utan jämlikhet, dvs att basen i den hierarkiska samhällspyramiden faktiskt har reell makt, så kan inte demokrati per definition existera annat än som en kompromiss. Det liberala samhället har kapat bort jämlikhet från franska revolutionens slogan (för att tala med Immanuel Wallerstein) och behållt frihet som fackla i sin jakt på demokratin. Så länge man inte propsar på att föra in jämlikhet i debatten så kommer demokratin att halta och ständiga folkliga uppror att blossa upp, om det så är bråk om Muhammedkarikatyrer eller franska gatudemonstrationer.

Andra bloggar om: , , ,

Etiketter: ,