Krig och diplomati



Återigen har det varit en sådan vecka som inte tillåtit mycket bloggande och nyhetsinhämtande och det kommer nog att bli lite mindre tätt mellan inläggen fram till efter midsommar. Jag noterar annars i förbifarten med viss tillfredsställelse att Bush & co och EU förstått att plocka fram morötterna ur kylen i sina förhandlingar med Iran och att Condi aviserat möjligheterna för direkta samtal med Teheran, en gest som inte bör underskattas eftersom relationerna mellan länderna varit djupfrysta sedan 1979. Läs mer i New York Times om kursändringen här och här.

En kort kommentar om Haditha-massakern är också på sin plats. Västvärlden tycks lida av ett märkligt förnekelse-syndrom när det gäller krig, som skulle kunna beskrivas som en variant på den gamla termen ”the noble art of self defence”. Tron på det hjältemodiga och rena kriget tycks alltid förmedlas av de som förespråkar det, och fallet tycks alltid lika förvånande när den djuriska människans drifter blottläggs. Att motståndet i Irak dödar civila verkar inte förvåna någon, snarare verkar det vara förväntat. När ”våra grabbar” dödar civila urskillningslöst beskrivs det snarare som ett verk av ”a few rotten apples”. Jag skulle i stället vilja säga att krig alltid handlar om att tillfoga en motståndare skada. Krig kräver viljan och uppoffringen att dehumanisera och döda andra människor. Ja, för att kriga frivilligt, som militär eller officerare, så måste man någonstans acceptera, och kanske till och med gilla, tanken på att döda andra människor. Dödandet måste ses som något naturligt. Så länge som vi har krig kommer vi också att ha ”civila” mördare och våldtäktsmän.

Till sist rekommenderas ett besök hos Yabosid för de som vill följa pirathistorien på nära håll.

Bild: CIA från Wikipedia

Andra bloggar om: , , , , , , ,

Etiketter: