Dags att damma av pacifismen?

Pacifism är provocerande eftersom det verkar som om den ställer den rationalitet på ända som säger att man under alla omständigheter måste försvara sitt hus, sin familj, sin by, sin stad, sitt land, sin jord, sitt universum. Hotet mot den realiteten visar sig inte minst i de kniviga frågor man ställs inför som vapenvägrare, något jag själv gått igenom. Den minst sagt uttråkade psykolog som tvingades fråga ut ytterligare en finnig och lätt ångestladdad tonåring (mig) levererade ett batteri frågor av typen "några-fiender-är-på-väg-att-döda-din-syster-och-du-har-ett-vapen-vad-gör-du?" varpå intervjuobjektet lätt lindade in sig i komplexa resonemang, och psykologen som förväntat sig något mer spännande svar denna gång, suckade, skrev en kråka i protokollet och gick vidare till nästa fråga som handlade om bomber, broar och andra ruggiga scenarier som jag knappt kan minnas. Jag fick ingen vapenfri tjänst i första omgången, men skrev ett blodfullt överklagande som gick igenom.

Det är hur som helst pacifismen som jag vill plocka fram igen nu när Libanon raseras. Vad annat finns att luta sig mot när världen tycks fast besluten att driva sig mot ett tredje världskrig? Vet vi inte redan vad konsekvenserna är? Måste jag stötta Hezbollah om jag inte stöttar Israel? Inte alls. Som pacifist har båda ovan nämnda "organismer" för länge sedan diskvalificerat sig som legitima rörelser.

Man må prata väldigt lite om ickevåldsmetoder, pacifism och civil olydnad i dag. Det verkar som begreppen fallit i en dammhöljd glömska sedan Per Herngren och company i plogbillsrörelsen genomförde sina spektakulära avrustningsaktioner i mitten på 1980-talet. Kanske finns det ett momentum för en sådan rörelse just nu. Så otroligt många människor har redan visat sin avsky mot det "civilisationernas krig" som nu förs, i de största samlade globala demonstrationer som någonsin genomförts på denna jord. Är det inte dags att ta ett steg till och föra upp pacifismen från sin oförtjänta tillvaro som orealistisk naivism till att bli den enda realistiska vägen?

Själv kommer jag att hädanefter med stolthet att kalla mig för pacifist.

Intressant? Andra bloggar om: , , , , ,

Etiketter: