Fortsatt resa i förintelsens fotspår







Wannsee är en högst välmående Berlinförort som väl kan jämföras med Saltsjöbaden, Djursholm eller liknande. Det är också det enda större vattendrag som finns i närheten av de centrala delarna av Berlin och är därför kantat av marinor och strandbad. Mitt i denna luxuösa inramning hölls den så kallade Wannsee-konferensen den 20 januari 1942 där förintelsen koordinerades mellan de olika delarna av Nazistpartiet och SS. Ibland brukar det stå i historieböckerna att man beslutade om "den slutgiltiga lösningen på judefrågan" här, men i själva verket var förintelsen redan förberedd på hög nivå och hade redan inletts med avrättningar av judar i de "östra områdena", bl.a Polen, Litauen, Estland, Lettland och Vitryssland. "Den fysisika förintelsen av europas judar" torde ha varit en order direkt från Hitler, och för att kunna genomföra hans beslut behövdes mötet för att samordna insatserna från statsmaktens olika delar och stadfästa den hierakiska ordningen, vilket behövdes inte minst därför att olika avdelningarna inom Nazi-apparaten bisarrt nog tävlade om att få "lösa judefrågan".

Om detta och mycket mer berättar Hanna Arendt i sin bok "Eichmann in Jerusalem: Ein bericht von der Banalität des Bösens" (ung. Eichmann i Jerusalem: en berättelse om ondskans banalitet) som jag passande nog håller på och läser. Trots min skrangliga tyska går det hyggligt bra med ett ok lexikon tillhanda. Berättelsen handlar om rättsprocessen mot Adolf Eichmann, som var Rikssäkerhetstjänstens (RSHA) specialist i deportations- och utvandringsfrågor och som sådan en av deltagarna i Wannsee-konferensen. Hans chef inom RSHA, Hans Heydrich, var den som blev den högst ansvarige för förintelsens genomförande. Eichmann själv, lyckades fly till Argentina efter kriget, men kidnappades av Israeliska agenter 1960, och smugglades till Jerusalem för att ställas inför rätta där för sina brott under nazitiden.

Arendt följde rättsprocessen under den tid den varade som korrespondent för the New Yorker och boken baseras på till stor del på det omfattande materialet från processen, såsom förhörsprotokoll, rättens utskrifter, m.m. Den är ett fascinerande försök att dissikera psyket bakom den man som av många setts som hjärnan bakom förintelsens logistik, och därmed dess onda genius. Den bild som framträder av denne byråkrat är verkligen mer banal än så. Det är en berättelse om en egocentrerad människa med dålig självbild men med törst efter en karriär. Eichmanns relativa framgång inom Nazirörelsen bestod i hans lydighet och organisationsförmåga. Arendt uppehåller sig länge kring frågan om Eichmanns samvete och medverkan. Hans karriärism och tillkortakommanden. Kort sagt kring de frågor som så många ställt sig kring frågan om vem som visste vad, och varför inget gjordes. I hennes bok blir det olustiga svaret, som jag tolkar det, att vem som helst kan genomföra ett massmord bara de rätta förutsättningarna finns. Hennes svar på frågan varför, verkar vara att de flesta tyskar trodde på Hitler, och var beredda att göra mycket för hans tusenårsrike.

Under min lilla resa i förintelsens fotspår så frågar jag mig också hur jag själv skulle förhållit mig om jag hade varit tysk 1942? Vad hade jag gjort för att förhindra Nazismen eller förintelsen? Om jag hade varit jude, hade jag då emigrerat, gått under jorden eller flytt? Hade jag gått med i någon av de få judiska partisankommandona? Eller, hade jag fogsamt inställt mig för att fraktas bort till en säker död?

Bild 1: utsikt över Wannsee
Bild 2: Haus der Wannsee-Konferenz, sett fran sjösidan
Bild 3: Rummet där konferensen hölls. Husets nedre plan är numera en permanent utställning.

Andra bloggar om: , , , , ,

Etiketter: