Om arbetarrörelsens koma i globaliseringsfrågan

Så när vi ändå håller på att diskutera rasism så är det då kanske dags att ta upp också vänsterns rasism, eller kanske snarare klassism, som utlösts av den i särklass viktigaste frågan i valet som jag ser det, den om arbetslösheten. Just nu pågår en mycket intressant diskussion om detta på Johan Sjölanders blogg som kan rekommenderas. Rasism bland arbetare är inget nytt fenomen i industrialismens historia. Jag skulle säga att rasism alltid riskerar att frodas när resurserna är knappa och olika befolkningsgrupper tvingas konkurrera med varandra om jobb och mark. Jag kommer osökt att tänka på den rasism som vita arbetare utävade mot indianer, asiater och svarta vilket Howard Zinn berättar om i sin bok om det amerikanska folkets historia. Den internationella solidariteten dyker visserligen upp på scenen på riktigt under dekolonialiseringen, men under en tid när ekonomin i väst är god, och arbetslösheten tämligen marginell. Invandringen från tredje världen har inte heller riktigt tagit fart. Immanuel Wallerstein brukar beteckna 1968 som slutet på de goda efterkrigsåren och början på den långa recessionskurva som vi nu befinner oss i. Och där någonstans börjar också globaliseringen att få genomslag.

Jag skulle inte säga att dagens arbetarrörelse och socialdemokrati är uttalat rasistisk, men rörelserna står inför ett dilemma, som lätt lockar fram restriktiva åtgärder i invandringsfrågor. Sossarna och facket har målat in sig i ett hörn där de bara kan se hur deras solidaritetsbygge raseras bit för bit. Vad är då dilemmat? Företagsflyttar av produktion till låglöneländer bidrar till fenomenet job-less growth. Mer vinster kommer in, men det skapas inga nya jobb. Företagen får högre vinster och staten mer utgifter. Facken verkar vara så förlamade inför den här situationen att man verkar ha stängt in sig i en skyddande bubbla, och gått i koma bakom klassbarriären, där man inväntar polska pigor och afrikanska gästarbetare med skiftnycklarna i högsta hugg. Högern säger att lösningen är att minska arbetsgivaravgifter, införa låglönejobb, sämre villkor för studenter etcetera. Och de blir inte motsagda!

Lösningen som jag ser det är inte nödvändigtvis att sänka svenska löner, utan att höja lönerna i låglöneländer, och att göra Svenska företag ansvariga för de arbetare de använder sig av i Pakistan, Kina och Indonesien. Och nu pratar jag inte om några flimsiga csr-program eller certifikat utan om lagstiftning. Rätt och slätt. Redan i dag pågår protester i Kina och Pakistan mot de usla lönerna, protester som vi aldrig hör talas om. De enda som verkar bry sig är den globala rättviserörelsen som gång på gång avslöjar miserabla förhållanden för arbetare i sweatshops och lyckas få företag att införa bättre arbetsförhållanden. Socialdemokraterna är så rädda för att irritera företagen att de hellre väntar ut katastrofen än att förbereda både arbetare och företag på tuffare tider. För katastrofen kommer. När kinesiska arbetare börjar att få bättre löner, så är det slut med billiga plastbaljor till folket.

Så vad väntar ni på, Sveriges arbetarrörelse? Ut och demonstrera och strejka för att era kinesiska och indonesiska kollegor skall få bättre betalt för sitt arbete!

Jag har skrivit om detta förut.

Andra bloggar om: , , , , ,

Etiketter: ,