Rakt ner i utrotningens avgrund





Det känns på ett sätt paradoxalt att besöka Judiska museet i Berlin medan vapenstillestånd råder (trots fortsatta strider) i Libanon. Som om det fanns en kort stund att försöka förstå något om konflikten innan den brakar igång igen. Berlin är förstås varken Beirut eller Haifa. Här beslutades om den slutgiltiga lösningen på judefrågan vid Wannseekonferensen och härifrån dirigerades dess genomförande. Europa blev sig aldrig riktigt mer likt. Traumat påverkar fortfarande Tyskland trots 61 år av fred.

Visst är Liebeskinds arkitektur enastående (bara "Holocaust-tornet" och "Exilträdgården" är värda ett besök) och utställningen fullmatad med information och finurliga lösningar, men det är framför allt förintelsen som jag är intresserad av. Museets historieskrivning leder också obönhörligen dit, och till frågan hur vi, som individer och kollektiv, kan få för oss att vi måste utrota andra folk i vår närhet som vi antar är ett hot mot oss på något sätt. Varför samexistens är så svår i praktiken. Hutuer mot tutsier i Rwanda, färgade nomader mot muslimska bofasta i Sudan, hinduer mot muslimer i Indien, katoliker mot protestanter på Nordirland, indianer mot spanskättlingar i Latinamerika, kristna mot afrikaner i det koloniala Afrika.

Förintelsen är "the same shit with a different name", fast på en annan skala. Hur det kunde ske har frågats så många gånger förut, utan att svaret för den skull blivit så mycket tydligare. Kanske därför att det hotar oss alla. Bigotteri och utestängningsmekanismer verkar i olyckliga fall, och de är många, förr eller senare leda rakt ner i våldets avgrund. Du kanske aldrig kommer att delta i ett förintelsemaskineri men kan du vara säker på att inte dina barn eller barnbarn kommer att göra det?

Många debattörer på högerkanten ondgör sig över den "politiska korrektheten" och "hetslagarna" och vill att man skall kunna "berätta sanningen" som det alltid heter (att ge fritt spelrum för att ventilera hat är en annan tolkning). Som jag ser det är det som man föraktfullt kallar för den "politiska korrektheten" snarare ett humanistiskt bålverk mot våldet. Med andra ord något man borde vara stolt över. Hur långt bort är vi från att legalisera dödande av de andra om vi släpper efter på de människorättsprinciper som tar avstånd från bigotteri? Jag frågar. Hur långt bort är vi? (ett möjligt svar: det beror på vad samhällets ledning tillåter. Ett annat: det beror på vad medborgarna vill) I går var det judarna som blev offer för "herrefolkets" utrotningsiver. I dag riskerar invandrare till Europa från öst och syd att hamna i en liknande position om våldet skulle ta över.

Andra bloggar om: , , ,

Etiketter: