Erixon, Münkler och Peres: nya krig som kräver nya lösningar

När Dick Erixon ryar att "När man läser dessa svenska journalister börjar man förstå varför fundamentalisterna hävdar att västvärlden är dekadent, sjuk och lätt att krossa. Om västerlandet inte hade mer stake än Expressen och Svenska Dagbladet skulle vår civilisations dagar vara räknade", så vet jag inte om jag skall rulla runt på golvet i skratt eller bli förbannad. Jag lyckas på något sätt frammana en bild av honom iförd skotsk-rutig fluga, bärandes på en M16 och i astunga combatboots som han klampar fram i öknen med tillsammans med sina compadres i whichever-brigaden. Jag ser också det Skånska slättlandet fyllas med dödsföraktande islamister vevandes med kroksablar, kalasnikovs och dynamitbälten i full färd med att skapa en ny karbalamyt i kamp mot di svenskes blekfinniga bataljoner. Erixon är så otroligt rädd för den kommande invasionen, eller vad det nu kan vara han upplever som ett så stort hot, att han går i spinn över att ingen förstår i vilken omedelbar fara han och hans landsmän befinner sig i. Man häpnar över överdrifterna.

Jag kan liksom inte, hur mycket jag än försöker, frammana den där akuta skräck som krävs för att jag skall greppa närmsta japanska sushikniv med iskalla svettfloder rinnande längsmed ryggen. Jag är ledsen. Annat vore det om jag vore Libanes, Palestinier, Irakier, Israel eller Saudier. Fakta talar nämligen sitt tydliga språk. I västeuropa har det bara genomförts två attacker av islamister sedan 2001: i London och i Madrid. 254 människor dog, vilket är illa nog. Men det kan inte på långa vägar jämföras med de tiotusentals, ja kanske hundratusentals människor som dödats på grund av terrorism och antiterroristkampanjer i mellanöstern och sydostasien. Det är där kriget pågår. Vi känner bara av några små-konvulsioner.

Ursäkta mig Dick, men jag blir faktsikt mer rädd för dig och dina gelikar än för risken att jag nästa gång jag tar bussen till Slussen skall sprängas i bacontärningar, för det som bombattentaten i Madrid och London med all önskvärd tydlighet visar är hur USA och Storbritannien har ökat risken för attentat genom att invadera ett land som inte hade med kriget mot terrorn att göra. Libanon-Israelkrisen har fått upp ögonen på de inblandade att den här typen av krig inte kan vinnas med avgörande slag. Så frågan är bara hur mycket vi är beredde att låta Bush och Blair ödelägga, skövla och döda innan de inser att de inte kan vinna kriget mot terrorn (läs: innan utmattning tvingar dem att lägga av). Femhundratusen människor, en miljon människor, två miljoner, tio miljoner?

Därmed inte sagt att det inte finns en risk med hur läget i världen utvecklar sig. Jag återvänder till den tyske statsvetaren Herfried Münkler som i boken The New Wars menar att krigen i Afrika och 9/11 visar hur framtidens krigföring kan komma att ske även i Europa, om inte staten kan uprätthålla sitt monopol på våldsutövning. Det är en bild av ett Europa i krig som mer liknar trettioåriga krigets fasor, eller Kongos decennier av massakrerande, än första världskrigets skyttegravsdito. Fler soldater och bättre hi-techvapen för att möta hotet är att slänga pengar i sjön. Shimon Peres och många med honom har insett riskerna med detta avskräckande scenario och att nya strategier krävs för att närma sig problemet. Det är kanske dags att killar som Dick också gör det?

Läsning: Herfried Münkler, The New Wars, Polity press 2004 ISBN: 0745633374
Tidigare post om Münkler

Andra bloggar om: , , , , , , , ,

Etiketter: