Jag har alltid tyckt att Prof. Bo Rothstein varit ganska svår att få grepp om, och jag verkar inte vara ensam. Många har svårt att förstå om karln menar allvar med sina märkliga utspel. Rothstein tycks väcka mest uppseende när han ger sig in på familjefrågorna och han verkar ha en skarp udd riktad mot genusforskare och femnistiska politiker. Nu senast tycks det som om han går till försvar för uppfattningen inom femnistkretsar att äktenskapet är en del av en patriarkal struktur som man borde göra sig av med. Tidigare kom han till slutsatsen att bigami borde erkännas i äktenskapsbalken om man ändå godkände vigslar mellan homosexuella (kan man inte komma på något bättre ord än homo-vigslar eller samkönade äktenskap?). Ironi eller inte, jag uppskattar debattörer som ställer begreppen på ända.
Inspirerad av Herr Rothstein (jag vill på intet sätt annars jämföra mig med den store statsvetaren med flurhåret) vill jag nu påstå att äktenskapet som institution torde vara det kollektiva ägandets success-story, i alla fall som äktenskapsbalken ser ut i Sverige i dag. Faktum är att äktenskapet som ägandeform kan liknas vid kommunism eller andra socialistiska praktiker. Nu är jag ingen jurist (och inte heller varken gift eller skild) så eventuella experter på området får gärna rätta mig, men är det ändå inte så att när ett par ingår äktenskap så delar de lyckliga tu solidariskt och frivilligt på alla sina tillgångar? Och är det inte så att när samma par skiljer sig så delar de på sina gemensamma tillgångar i två lika delar? Och är det inte så att detta samgående vi kallar äktenskap sker utan tvång? (för den ouppmärksamme läsaren vill jag återigen påpeka att jag pratar om svenska förhållanden)
Det kanske inte är så anmärkningsvärt när två personer med liknande ekonomiska förhållanden gifter sig, men låt oss ta riddaren som fick prinsessan och halva kungariket som ett mer drastiskt exempel. Vad i helskotta fick prinsessan att frivilligt ge den betydligt mindre bemedlade riddaren rätt till halva kungariket? Inte kan det ha varit en kapitalistisk logik i alla fall. Enligt den kapitalistiska logiken hade kungarikets aktier i ett slag befunnit sig i fritt fall på monark-börsen så fort de (unga) tu tillkännagivit förlovningen med hotande konkurs för kungariket som följd. Enligt den kapitalistiska logiken hade prinsen fått "jobba upp sig" i kungariket innan det var tal om något samgående. Enligt den kapitalistiska logiken hade den nyblivne prinsen bara fått rösträtt i förhållande till investerat kapital och därmed alltid fått vika sig på hushållsstämmorna. Kanske hade han fått ingå i ett konsortium med andra prinsar som tillsammans kunde uppnå lönsamhet i paritet med monark-marknadens krav. I värsta fall hade han direkt sålts ut, plundrats på sina tillgångar eller använts för pengatvätt eller som skalbolag. I bästa fall hade han setts som ett kreativt sidoprojekt som skulle kunna rationaliseras bort i dåliga tider. Men nej: riddaren fick prinsessan och halva kungariket helt i enlighet med kommunitära ideal.
Vad är sagans sens moral? Kollektivt ägande behöver inte på något sätt leda till våld och förtryck om det är initierat på frivillig basis och med ömsesidig respekt som ledstjärna. Om man vill peka på att ekonomisk kollektivism fungerar i praktiken så är det äktenskapet man bör ta som exempel. Sedan att äktenskapsförord och andra överenskommelser tillför mer av kapitalismens praktiker i äktenskapet är en annan historia.
Andra bloggar om: politik, kapitalism, kommunism, ideologier, ekonomi, äktenskap, rothstein
hmmm...intressantEtiketter: _egna favoriter, otaggat