Latinamerikas systemskifte ett exempel för mellanöstern

Magnus Linton försöker i senaste numret av Arena att sammanfatta det grundläggande systemskifte som latinamerika genomgått på bara några år. I land efter land har makten på demokratisk väg tagits över av vänsterinriktade partier och presidenter. I Bolivia har indianbefolkningen i Evo Morales för första gången fått en ”egen” president. När jag läser Lintons artikel slår det mig att systemskiftet egentligen är så anmärkningsvärt att det borde kunna jämföras med vad berlinmurens fall var för Europa 1989. En kontinent har befriats från tyrraniets ok, skulle man kunna säga om man vill uttrycka sig lite dramatiskt. Det är trots allt bara trettio år sedan som i princip alla latinamerikas nationer styrdes av despoter, diktatorer och militärjuntor med ekonomiskt och militärt stöd från USA. Det är bara tio år sedan IMF's och Världsbankens vanvettiga politik fick Mexikos ekonomi att braka ihop och initiera en våldsam ekonomisk kris som kulminerade i de Argentinska upploppen år 2000.

Kort sagt: latinamerika har efter hundra blodiga år äntligen verkat ha nått fram till stabilitet, demokrati och ekonomisk återhämtning. Frågan jag vill ställa är om vi har något att lära från det latinamerikanska exemplet också när det gäller en region som mellanöstern? Om det nu är så att vi verkligen vill stödja en demokratisering av repressiva regimer, och inte bara tillsätta handelsvilliga ”puppet”-regimer, så anser jag att Latinamerikas exempel tydligt visar att en militarisering (i form av truppnärvaro, underrättelseoperationer, svarta aktioner) av mellanöstern är kontraproduktiv. Om vi verkligen ville att Iran (för att ta ett exempel) skulle förvandlas till en demokrati som håller en ”västlig standard” borde vi, i enlighet med det Latinamerikanska exemplet, släppa på kontrollen. Fredrik Malms bombastiska och groteska uttalande ”USA in Iran” härförleden är uttryck för ett givet recept för katastrof. Det latinamerikanska exemplet visar snarare att det är först när vi inte längre vill eller kan behålla kontollen över ett land som Iran, som nya demokratier kan ges tillfälle att spira.

Historien visar också att länder som utsatts för denna typ av ekonomisk och militär intervention riskerar att vända sig ifrån de länder som stått för den. The Economist konstaterade nyligen att den brittiska handeln med Indien varit en stor besvikelse för britterna. Trots att Indien har en kraftig tillväxt så lyckas inte Britterna sälja annat än metallskrot och pärlor till sin forna koloni. Indierna handlar helt enkelt mycket hellre med sina östasiatiska grannar än med Europa. Det paradoxala, som jag ser det är att Britterna uppenbarligen hade förväntat sig något annat, vilket jag finner oerhört svårt att förstå. En kanske något drastisk liknelse är att det vore som om en våldtäktsman förväntade sig att den kvinna han just förgripit sig på skulle bli förälskad i honom.

Andra bloggar om: , , , , , , , , , ,

Etiketter: ,