Tema makt, del 1: om svårigheten att avsäga sig makt

För några dagar sedan såg jag den andra delen av ”Viljornas kamp” - dokumentären om Feministiskt initiativ på nätet (har ännu inte sett del 1) - och fick återigen förundras över hur i helskotta delar av den svenska mediakåren kunde så totalt gå överstyr i rapporteringen om det nya partiet och dess medlemmar (framför allt Tiina Rosenberg) men fick också se en generös och rolig film som hyllar det politiska gräsrotsarbetet.

Men det är nu inte om filmen som den här postningen ska handla utan om makt, och mer specifikt: om möjligheten att avstå från makt. I dokumentären intervjuas miljonären Claes Decker som donerade en miljon kronor till Fi:s valkampanj. Decker säger följande i filmen:
- Jag tycker att män måste börja att lära sig att avstå. Jag kan hjälpa till lite ... genom att skänka en miljon kronor till Fi. Det är mitt sätt att avstå, det är mitt sätt att ta två steg tillbaka för att kvinnor skall komma på samma nivå som män.

Decker yttrar sig alltså på ett sätt som få andra skulle göra i dagens samhälle. Han definierar sitt val att skänka pengar till kampanjen som en tydlig maktavträdelse, vilket antyder att handlingen inte bara är oegennyttig utan också går emot det man skulle kunna förvänta var hans egenintresse. Nu räknar förvisso Decker sig själv som feminist, så det ligger ju på sätt och vis i hans intresse att föra fram den feministiska ideologin, samtidigt som en framgång för feminismen troligen också skulle ha satt sordin på hans privilegier. Detsamma gäller på sätt och vis om jag skänker pengar till Röda korset eller Läkare utan gränser även om motivet på ytan handlar om humanitära insatser.

Att sociala och revolutionära rörelser i alla tider försökt att förmå innehavarna av makten att dela med sig av den behövs knappast sägas, men om man vänder på steken kan man fråga sig varför det är så svårt att avstå från makt frivilligt? En biologistisk förklaring skulle kunna vara att det är ett kontra-evolutionärt beteende (”Alla mänskliga organisationer strävar mot att förmera sin makt” läste jag nyligen på någon ekonomisida, som om denna handling vore bestämd av naturen). En social förklaring skulle kunna vara att våra sociala och politiska system begränsar möjligheten till maktavträdelse på grund av en inbyggd rädsla för att samhället skulle rasa ihop. Man kan visserligen hävda att till exempel skattesystemet är en institution för maktavträdelse men då har man missat en poäng: den är inte frivillig. Fördelningspolitik är med andra ord ett substitut för frivillig maktöverträdelse, och i min mening är det nödvändigt men egentligen inte optimal.

Det optimala är i stället en kultur där maktavträdelse ingår som en naturlig och oomkullrunkelig (inte ofta man får använda det ordet) evolutionär princip som genomsyrar våra val och handlingar. Kanske är det ett marxskt postkommunistiskt stadium jag egentligen är ute efter, fast anpassat till samtiden, men kanske kan man prata om den här typen av fördelning också i samtida ekonomiska termer. Man skulle kunna säga att en omvänd evolutionär princip inte nödvändigtvis skulle innebära en förlust av makt, utan att den avstådda makten snarare skulle återvända upp ur systemet igen i ett slags ”trickle-up” effekt. Även om det kan verka som en svår uppgift, så är det intressant att försöka föreställa sig hur ett samhälle baserat på ett maktavträdande paradigm skulle kunna se ut.

I och med den här postningen startar jag en liten temaserie om maktbegreppet som jag samlar under kategorin: ”tema makt” i högermenyn.


Direktlänk till Viljornas Kamp, del 2 (öppnas i windows media player)

Andra bloggar om: , , , , , , ,

Etiketter: