Nationell identitet: nationalstatens sista suck?

Så det blev Sarkozy som vann det franska presidentvalet till slut. Esbati är inte förvånad och knappast jag heller även om jag nog hade en liten förhoppning att fru Royal skulle kunna knipa platsen i Elyséepalatset. Men så saknade hon uppenbarligen det stöd från den franska arbetande landsbygdsklassen som numera hellre lägger sina röster på populister med lag och ordning och eventuella civilisationskrig på agendena än socialister. Jag undrar just hur lång tid det kommer att ta innan nya kravaller bryter ut bland det ”avskum” som avskyr Sarko in i benmärgen (inte så lång tid uppenbarligen).

Att Sarko skall inrätta en ministerpost för ”nationell identitet” måste få folkpartiet att dregla av förtjusning. Gissa om dom kommer att slänga upp den på bordet i nästa valrörelse. För mig låter ett sådant förslag däremot som ett sista desperat försök att hålla kvar vid ett förgånget nationalstatskoncept där nationen var individens första identitet. Ja det är ytterligare en rond i en pågående kamp mellan vad man skulle kunna kalla för isolationister och internationalister som går på tvärs mot hela klasssystemet. Den konservativa överklassen har gjort gemensam sak med den arbetslöshetshotade arbetarklassen i Frankrike (i alla fall enligt DN's analys) och mönstret är obehagligt likt det svenska exemplet med det nya arbetarpartiet moderaterna (som också gratulerar). På andra sidan står en ohelig allians med internationalister, akademiker, ”kultureliten”, religiösa grupper, invandrare och andra som bejakar det globala samtalet framför den nationella identiteten. Socialism tycks inte längre fylla den till medelklass migrerade arbetarklassens behov längre. Nationell eller Europeisk identitet är slagordet för dagen.

Kanske är det så att globaliseringen har blivit för mycket för alltför många, och jag kan på sätt och vis förstå det. Världen kan verka alltför stor för att försöka förstå eller omfatta, men enligt min åsikt är detta inte en lämplig tid att stoppa huvudet i sanden inför de globala utmaningarna utan i stället en tid att utvidga det globala samtalet till alla hörn av galaxen. Alla dessa ministerposter, utredningar och kampanjer för nationell och europeisk identitet visar att nationell enhet som koncept är en dinosaurie som tar sina sista stapplande steg på denna jord.


Andra bloggar om: , , , , , , ,

Etiketter: