Efter den senaste tidens diskussioner om Islamism här på bloggen och en kortare ordväxling med Aqurette så kan det vara på sin plats att sätta ljuset på en för vänstern obekväm fråga som det är hög tid att omvärdera. I alla fall är det hög tid för mig personligen att omvärdera den. Vänstern anklagas allt som ofta för att sanktionera förtryck av kvinnor och sexuella minoriteter genom att inte uttala sitt förkastande av radikala islamistiska grupper, och jag kan hålla med om att det är ett stort problem som man måste komma till rätta med på något sätt. Inte för att jag tror att så många med vänsteråsikter egentligen stödjer det förtrycket - jag tror faktiskt tvärtom att man ofta delar åsikter med sina meningsmotståndare i den här frågan - men det faktum att man inte hittat ett sätt att agera mot förtrycket visar på en inflexibilitet som i förlängningen kan komma att skada vänstern. Dessutom är det i mitt tycke inget alternativ att stoppa huvudet i sanden och låtsas om att förtrycket inte existerar.
Det paradoxala är att vänstern och högern har korsat sina positioner i frågan om hur den religiösa fundamentalismen påverkar friheten på ett okonventionellt sätt, vilket blir tydligt om man jämför högerns relationer med den fundamentalistiska kristna högern i USA (som blogge kallar kristnazism i en postning nyligen, och läs också min postning om "the global war on christian fascism") vars grundläggande fundamentalism och renlärighet i mångt och mycket faktiskt speglar de radikala islamistiska fundamentalisternas. Vänstern undviker att kritiserar islamisterna utan granskar hellre den kristna fundamentalismen medan högern gör precis tvärtom.
Det är förstås uppochnervända världen. Högern borde ju egentligen stödja islamisterna som ju förenklat står för "family values", religiös underkastelse och traditionella värden, precis som den kristna högern. För Vänstern å andra sida borde islamisternas värdegrund vara fullständigt främmande och i total konflikt med allt som har med socialism att göra.
Så vad är problemet? Som jag ser det har det inget att göra med de fundamentalistiska rörelserna att göra i sig, utan med realpolitiken så som den utvecklat sig efter 1989 och murens fall och konflikten mellan väst och sydöst. Flyktingpolitiken i EU och USA har också bidragit till denna märkliga överkorsning mellan ideologi och praktik.
Och vad är poängen? Just nu skrivs det en hel del om kristofascismen och hur det finns aggressiva rörelser, framför allt i USA, som har mer på agendan än att bara tala i tungor. Jag pratar om ett slags kristen variant av den islamistiska jihadismen som diskuteras bland annat i den här artikeln på AlterNet.
Visst måste vänstern börja att ta en tydlig ställning för kvinnors och minoriteters rättigheter i den muslimska världen bara av den enkla orsaken att förtrycket är ohållbart ur en feministiskt, socialistiskt perspektiv, men det handlar också om trovärdighet. Om vi inte höjer rösten mot det förtrycket, vem skall tro oss när vi protesterar mot kristofascisternas förtryckande praktiker?
Tack till why the hate us(a) för länken till AlterNet
PS. För den som tycker att jag är orättvis mot vänstern vill jag säga att detta förstås också gäller högerns inställning till den kristna fundamentalismen. DS
UPPDATERING: Nyss när jag läste om den här postningen slog det mig plötsligt: tänk om den ultrakonservativa kristna högern börjar samarbeta med den ultrakonservativa islamistiska högern i stället för att de demoniserar varandra? Vilket scenario! Och när jag började leta efter information om något sådant så hittade jag ett utmärkt exempel som jag tänkte redovisa i nästa postning.
Andra bloggar om: politik, samhälle, religion, fundamentalism, kristendom, kristnazism, kristofascism, högern, vänstern, islam, usa, feminism, socialism
intressantEtiketter: Ideologi