Jag stötte först på begreppet "den militära klassen" i Mary Kaldors utmärkta bok "Det Globala Civilsamhället", som jag läste för ett år sedan och ser sedan dess en smula annorlunda på det militära i förhållande till politiken. I bland försöker vi vänsterfolk till exempel tillskriva en diktator som Augusto Pinochet ett slags nyliberala egenskaper på grund av att Chile under hans regim öppnade sina marknader och samtidigt slog ned på vänstern, dissidenter och facken å det brutalaste. Möjligtvis sympatiserade Pinochet med de nyliberala tankegångarna men det troligaste är att han bara agerade som en företrädare för en nationalkonservativ idé där en militär och politisk ledare är samma sak, ja där politiken inte existerar annat än på pappret.
Som sådant kanske ett styre som sköts av en militärjunta snarare än valda politiker skulle kunna kallas för "förmodernt", samtidigt som det inte på något sätt kan förpassas till historiens skräphög. Vi kan bara ta några högaktuella exempel: den Burmesiska militärjunta som varit i fokus under den senaste tiden, den nationalistiskt färgade militär som tycks styra Turkiet bakom den demokratiska fasaden, militärstyret i Thailand och Pervez Musharraf's grepp över Pakistan. Saddam Husseins Baath-parti tycks ha varit mer en militär organisation än politiskt parti och hur många afrikanska ledare efter frigörelserna har inte varit generaler? Jag tänker till exempel på den notoriske Mobutu Sese Seko som regerade Kongo (dåvarande Zaire) i 32 år.
Möjligtvis är det så att den militära klassen för en tynande tillvaro och att de exempel som vi ser i dag bara är resterna av ett turbulent och odemokratiskt 1900-tal, men jag skulle inte vara för säker och en av farorna med "kriget mot terrorn" är att den riskerar att, som i Thailand, skapa nya militärdiktaturer i stället för nya demokratier.
wikipedia: militärdiktaturer
Andra bloggar om: politik, krig, fred, militärism, burma, pakistan, thailand, chile, samhälle, libyen, fiji, demokrati, diktaturEtiketter: krig och fred, kriget mot terrorismen