Nu i efterhand har jag tittat tillbaka på slaveri-debatten som förts på DN:s kultursidor och försökt förstå vad den egentligen handlar om. Dick Harrison arbetar på en triologi om slaveriets historia som Kitimbwa Sabuni, samordnare på Afrosvenskarnas förbund, reagerat starkt på. I sin kritik har han fått visst eldunderstöd av Stefan Helgesson, Jan Lönn och Viveca Motsieloa varpå lundaprofessorn Harrison anklagat dessa för pajkastning och lögner. So what is the deal?
Jag har inte läst Harrisons böcker och det gör det naturligtvis svårt att gå in på en diskussion om sakfrågorna. Men som jag förstått det handlar debatten om något helt annat; om professorns "tonläge", dvs det sätt som han framställer historien på, snarare än sakfrågorna. Helgesson pratar om att Harrison fastnat i carte-blanche dogmen som "...yttrar sig i att den humanistiske forskaren anser sig kunna vandra fritt mellan platser och epoker utan att behöva skärskåda sin egen position. Utan att fundera på hur historien återverkar på samtiden".
Sabuni i sin tur skriver att professorns "...resonemang faller i en mycket god rasistisk jordmån hos dem som är mot solidaritet och ansvarstagande och anser att historiska och nutida orättvisor som drabbar Afrika är ointressanta. Alla de som menar att Afrika ska skylla sig självt gottar sig nu åt Lundaprofessorns bidrag till deras sak".
Sabuni verkar alltså anklaga Harrison för en alltför eurocentrisk historieskrivning men väcker också frågan om vem som hade makten och vad det får för konsekvenser för skuldfrågan. Det är en fråga som inte är helt olik den ständigt återkommande våldtäktsdebatten. Gjorde hon tillräckligt med motstånd? Var hon utmanande? Sade hon verkligen nej på ett sätt som inte kunde missförstås?
Sabuni verkar dessutom kräva en specifik förståelse av slaveriet som Harrison varken kan eller vill leverera. I stället för att bemöta den inte helt uttalade anklagelsen om eurocentrism drar han sig tillbaka bakom sina fakta (bokens alla källor, "läs min bok", etc. etc.) vilket är helt meninglöst. Igen: Debatten handlar om något annat.
Kanske kan jag belysa det hela med att ta ett exempel från en bok som jag just nu läser: Immanuel Wallersteins "Europeisk Universalism" som kom ut på svenska 2006 på Tankekraft förlag. Det är en fantastisk liten skrift om man hoppar över en del wallersteiniana.
Wallerstein försöker förstå dynamiken bakom den påstådda universalism som ligger bakom den vurm för att sprida demokrati i världen, med våld om så krävs. Det är en universalism som menar att den liberala demokratin är den perfekta samhällsformen och om alla jordens länder anammade den skulle vi uppnå den eviga freden. Iden om att den liberala demokratin är bäst är universell. Wallerstein menar att vi egentligen talar om en "europeisk universalism". Om vi vill nå ett sådant tillstånd som de europeiska universalisterna förfäktar måste vi i stället skapa en universalistisk universalism.
Man skulle med andra ord kunna se Harrisons projekt som vilande i en eurocentrisk universalistisk tradition och att det är just det som Sabuni försöker att kritisera utan att helt lyckas med sitt uppsåt. Jag kan i alla fall rekommendera boken för de båda debattörerna.
Harrisons inlägg 1 och 2
Sabuni, Helgesson och Motsieloa
Andra bloggar om: politik, slaveriet, kolonialism, harrison, sabuni, dn, slaveri, afrika, samhälle, ekonomi, wallerstein, demokratiEtiketter: ekonomi, Ideologi