Mr Browns Kommentar

Tackar för musiken! Nu är det dags att lämna scenen.

2008-01-29T15:14:00.000+01:00

Vissa beslut är väldigt svåra att fatta och det här är ett sådant. Under tre år har jag postat över fyrahundra inlägg på den här bloggen. Nu är det dags att lägga ned, tacka för musiken och kliva av scenen för denna gång. Det är ett beslut fattat med viss vånda och en hel del sorg eftersom jag haft ett enormt utbyte av bloggen och av er som jag debatterat med, meningsfränder som -motståndare, och jag måste säga att jag kommer att sakna min nästan dagliga tillvaro med er väldigt mycket. Kanske så mycket att jag kommer att ångra mig, vem vet?

Anledningarna till "avhoppet" är flera. Jag har ett väldigt pressat schema sedan i somras och har därmed inte kunnat underhålla bloggen på ett sätt som jag kräver av mig själv, men jag måste också lämna rum för nya utmaningar. Allt har sin tid och Mr Brown's har haft sin. Jag kommer säkert att dyka upp här och där i blogosfären för att följa diskussionerna och jag kommer förstås inte att radera bloggen även om jag säkert stänger av kommentarsfunktionen om några veckor eller så. Jag utesluter inte heller möjligheten att dyka upp som gästbloggare om någon vill bjuda in mig och det går tills vidare alltid att nå mig på mailen.

Den som undrar vem som döljer sig bakom Mr Brown måste jag tyvärr göra besviken. Mitt villkor till mig själv för att starta bloggen var att jag skulle kunna göra det fullständigt anonymt och jag kommer att hålla det löftet till mig själv. Den som är uppmärksam på vad som händer på nätet och annorstädes kommer säkert att kunna lägga ihop två och två. Och vem vet, en dag kanske den milt schizofrena tillvaro som mitt bloggliv inneburit på något sätt bli ett helt igen. En dag kanske du står och väntar på bussen när någon kommer fram till dig och säger: "Hej, det är Mr Brown. Minns du mig?" Tills dess vill jag bara buga och bocka och säga:

Tackar för musiken!

Andra bloggar om: politik, samhälle, blogosfären

Min ideologiska cocktail

2008-01-07T04:10:00.000+01:00

Efter att ha varit involverad i en ganska intressant debatt om marxism som vetenskap hos Björn så fick jag för mig att jag skulle försöka definiera mina egna trosuppfattningar i ideologiska termer genom att lista de ideologier eller idékomplex som utgör min "tro". Detta är den ideologiska cocktail som jag anser styr mina handlingar och moraliska överväganden listade utan inbördes rangordning. Den är gjord i all hast och kanske ändrar jag mig om något år, men jag kan se att alla dessa idekomplex varit viktiga för mig i olika stadier av mitt liv och att de alla i någon mån fortfarande påverkar mig.

Existentialism eftersom jag anser att människan har ett fritt val
Biologism eftersom det fria valet är begränsat till det biologiskas ramar
Freudianism eftersom jag anser att människan är driftsstyrd och eftersom den erbjuder möjligheten att analysera dessa drifter
Socialism eftersom det är det enda sättet att garantera den svages rätt
Anarkism eftersom det är den ideala samhällsformen när den svages rätt kan garanteras
Ateism nix, nope, icke, ingen Gud alls (förutom alla dessa trosuppfattningar)
Postmodernism eftersom den kan användas för att ifrågasätta alla ovanstående punkter

Se gärna detta som en utmaning om du vill!

Agenda 2010+ just nu: Charlotte skriver om kvinnorna vi älskar att hata, både Björn och Tomtom har listat musik på lite olika sätt och Marlene saknar en 70-talstrend

Andra bloggar om: politik, samhälle, ideologier, listor, religion, tro, vetenskap

Politiken som ekosystem

2008-01-06T04:00:00.000+01:00

Världen är en extremt komplex historia och trots människans flagranta dominans av klotet så är vi inte med nödvändighet alltings mått. Hur skulle det till exempel se ut om man jämförde världspolitken med ett globalt ekosystem av enorma mått vilket kräver en exterm utzoomning från individplanet.

Tanken slog mig när jag läste om det kapitel i Mike Davis utmärkta bok Kolonialism och svält (ISBN: 9173430196) som handlar om vädersystemet ENSO (mer känt som El Niño eller La Niña) som med jämna mellanrum förorsakar extremt väder runtom i världen. Enligt forskarna beror fenomenet på att ett komplext förlopp som inbegriper både lufttryck, luftströmmar och kalla och varma vattenströmmar med stilla havet som centrum plötsligt ändrar "riktning".

På samma sätt skulle man kunna se politiken, politiska rörelser, och i förlängningen kampen om makten, som ett komplext ekosystem som då och då "vänder" eller når ett nytt stadium i utvecklingen (resiliens med ett annat ord). I stället för vattenströmmar återfinner vi människomassor som med- eller motarbetar varandra och använder trender och diskurser för att försöka nå mål eller finna mening.

Jag föreställer mig att motsatsen mellan dominerande och dominerade massor måste vara central för en sådan holistisk sy på mänskligheten, men kanske är det så att jag finner det perspektivet mest intressant. Ur det perspektivet kan man definiera ett antal försök från de dominerade att få ett grepp om de dominerande, och försök till motgrepp från de dominerande. Dessa försök lyckas nästan aldrig till fullo och när de lyckas skapar de alltid nya "klasser" av dominerade.

Är den gröna ideologin ett sådant "högtryck" som nu vuxit sig så stark att det börjar hota de dominerande strömningarna? Är den gröna ideologin, mijömedvetandet och miljörörelsen den logiska fortsättningen på den liberala revolutionen och den socialistiska dito?

Andra bloggar om: politik, miljöfrågor, klimathotet, mijlrörelsen, mike davis, väder, ekologoi, ekosystem, grön ideologi, wallerstein
pingat till intressant

Liberal maktanalys med övrigt att önska

2007-12-31T03:38:00.000+01:00

Naomi klein's chockdoktrinen har skapat en hel del turbulens i den svenska blogosfären. I fokus står frågan om huruvida Milton Friedman var rådgivare till Pinochet eller inte och om man därför eller av andra orsaker kan kalla Pinochets regim för nyliberal eller inte och om man därför bör bokföra de tusentals människor som dödades av militärdiktaturen på "liberalismens konto", en diskussion som vanligtvis riskerar att begrava frågan om ansvar och skuld under ogenomträngliga ideologiska rasmassor.

Björn på bloggen Bent knyter an till den här diskussionen genom att jämföra socialismens syn på makt med liberalismens vilket är en fråga som skulle kunna bli riktigt intressant om det inte vore så att Björn, som liberaler plägar, fastnar i det gamla vanliga messianska hyllandet av liberalismen. Under dessa lovsånger hittar jag dock en anmärkningsvärd tanke: att liberalismen tycks utesluta en samtida maktanalys.

Låt mig uppehålla mig kring detta citat: "Liberalen motsätter sig principen att en individ ska ha makt över en annan, bortom det som ska möjliggöra ett beskydd från andra individer och som ska möjliggöra att alla individer har en jämn spelplan att utgå från vad gäller t.ex. utbildning."

Detta resonemang kan kanske vara relevant om man anser att ingen annan har någon egentlig makt än de mäktigaste, men så fort man hävdar den ändå ganska vedertagna synen på makt som en egenskap som produceras i alla relationer mellan människor och organisationer på alla nivåer i samhället så faller resonemanget pladask. Att "motsätta sig principen att en individ ska ha makt över en annan" innebär ju i så fall att motsätta sig mänskliga relationer! Jag kan inte föreställa mig att det är det Björn menar, men det är slutsatsen som mäste dras. Möjligtvis stirrar sig Björn blind på Staten och ser inte hela den intrikata väv av maktrelationer som vi är en del av.

Denna paradox leder till ytterligare paradoxer. Målet att skapa ett samhälle där ingen individ har makt över en annan tycks med nödvändighet (eller som sidoeffekt) leda till ett klasslöst samhälle, med andra ord en Marxistiskt färgad utopi. Medlen må vara annorlunda men målet tycks vara detsamma.

Jag antar att det också är för att undvika att jämföras med den lede fi som liberaler ser sig nödgade att framhålla äganderätten som oförhandlingsbar. Men om äganderätten innebär att en individ får makt över en annan är den då verkligen förenlig med liberala principer?

PS. Bloggen Bent kör för övrigt även i år sin omröstning om årets politiska blogg och någon har varit vänlig nog att nominera mig bland hundratalet politiska bloggar. Röstar gör ni här. I övrigt önskar jag eder ett gott nytt 2008. D.S.

Andra bloggar om: politik, samhälle, liberalism, socialism, demokrati, individualism, libertarianism, leninism, kommunism, ideologier, ekonomi

Mer om den Egyptiska blogosfären

2007-12-20T13:36:00.000+01:00

Jag märkte i går att jag fick massor av träffar på ett gammalt inlägg om Egyptens blogosfär från människor som uppenbarligen letat efter Wael Abbas blogg och insåg att någon svensk tidning äntligen måste ha tagit upp hans fall. Efter lite letande hittade jag en artikel i Svenskan från i går men som vanligt länkar inte gammalmedia till bloggar ens om man skriver om dom så låt mig stå till tjänst med adressen till Waels blogg än en gång. Och läs gärna mer om Abbas öde i den här postningen som också visar ett av de omtalade videoklippen från YouTube.

För er som vill veta mer om den Egyptiska blogosfären rekommenderas ett besök på den amerikanske mellanösternexperten Marc Lynch blogg Abu Aardvark men kanske framför allt hans långa artikel i Middle East Report om bloggexplosionen bland unga medlemmar av det Egyptiska Muslimska Brödraskapet och hur det har påverkat denna omdiskuterade rörelse.

Andra bloggar om: politik, muslimska brödraskapet, egypten, blogosfären, wael abbas, mänskliga rättigheter

Årskrönika 2007: Tema makt (del 6: relationsväven)

2007-12-20T00:19:00.000+01:00

En serie postningar som jag tycker att jag kanske borde ha utvecklat närmre under förra året är den serie som jag kallade "Tema makt" som än så länge bara består av fem inlägg (sex inklusive detta). Serien är inte slut än och jag har bara sniffat på detta omfattande och mycket komplexa ämne. Ni kanske frågar er varför begreppet makt intresserar mig så mycket och ett av svaren är därför att jag tycker mig se hur centralt begreppet är i alla mellanmänskliga relationer. Varje gång vi korsar en annan människas väg uppstår en maktrelation oavsett om vi är medvetna om det eller inte och oavsett om vi vill det eller inte (på sätt och vis kan man kanske säga att mitt maktbegrepp är influerat av Foucaults) och ur det extremt finmaskiga nät som utgörs av alla dessa myriader av relationer och relationskluster blir den mänskliga världen till. En intressant "sidoeffekt" av det här synsättet är att det utan vidare tillåter att man kombinerar en libertariansk syn på människan med en strukturell (eller kollektivistiskt om man så vill).

Jag har också i mina postningar varit inne på att makten kan transfereras mellan personer och organisationer med tvång eller på frivillig väg. Den kan avträdas eller tilldelas på frivillig väg och erövras eller frånhändas med tvång, eller till och med "tappas" genom slumpens spel. Alla dessa transaktioner av makt mellan personer och organisationer gör att relationsnätet hela tiden förändras. Denna liknelse kan kanske missuppfattas som att jag ser världen som ett ständigt maktspel men det är inte riktigt sant. Det är snarare ett sätt att förstå rationaliteten bakom människors beslut ur ett extremt makroperspektiv. Det är egentligen bara fåtalet som strävar efter fullständig makt, de flesta låter andra förvalta sin makt, för att kunna leva ett drägligt liv eller av andra orsaker. Kanske för att det är det enda sättet att undvika att makten samlas i fåtalets händer.

Övriga postningar i serien "Tema makt" (februari-april)
Del 1: Om svårigheten att avsäga sig makten
Del 2: Bloggplock
Del 3: Förtydligande
Del 4: Åtrå och fetischer
Del 5: Kritiken mot eliterna skymmer sikten

PS: 2007 var också året då Marcus Nilsson postade sin sista bloggpost på holist.wordpress.com och om det är någon som bloggat mycket om maktbegreppet så är det han och jag återvänder då och då till hans tidigare postningar på temat. Om du läser det här, Marcus, så skall du veta att jag ofta saknar dina krångliga men ack så intressanta inlägg. DS

Andra bloggar om: årskrönika, politik, samhälle, makt, filosofi, sociologi, foucault, blogosfären

Årskrönika - en genomgång av 2007 års bloggande

2007-12-15T16:54:00.000+01:00

Nu går snart mitt tredje år i blogosfären mot sitt slut och det är dags att sammanfatta årets diskussioner och inlägg. Det har varit ett ryckigt år om man tittar på min postningsfrekvens och om jag skall vara ärlig så tycker jag att kvalitén på inläggen skiftat lite väl mycket. Jag föredrar trots allt de längre inläggen som är mer resonerande och djuplodande. I augusti var jag för övrigt på väg att lägga ner. Tidsbristen var total och min intellektuella kapacitet behövdes på annat håll. Jag hade till och med skrivit min avskedspostning när inspirationen på ett mirakulöst sätt började flöda igen. Så, jag är kvar. Alive and kicking. Nåväl: här är första delen av en serie sammanfattningar av de frågor jag tagit upp under året och de debatter som förts här.

PR-BYRÅERNAS HEMLIGHETSMAKERI
Några av de mest lästa inläggen under året som gick handlar om PR-byråernas inflytande på det offentliga samtalet, vilket blev högaktuellt i och med att Göran Persson började jobba för JMK. Ingen som läser bloggen kan väl undgå att notera att jag är starkt kritisk till hur PR-byråerna försöker manipulera opinionen. Deras agenda ligger påfallande ofta i synk med konservativa värderingar vilket säkert bidrar till min motvilja, men framför allt anser jag att man bör kräva större insyn i deras verksamheter (vilket nu också EU-kräver), och att hemlighetsmakeriet i den offentliga sfären hotar demokratin.

Inlägg:
Isitts intressanta blå lista
Politikens reklamifiering ett hot mot demokratin
Mer insyn i Lobbyisternas verksamhet

ANTI-AMERIKANISM
Anti-amerikanism har varit ett omdiskuterat begrepp under några år. Men vad betyder det egentligen och vad är det man är emot? Nedanstående postningar är mitt inlägg i debatten.

Inlägg:
Anti-amerikanska känslor
Mer om anti-amerikanska känslor

EN NY FRONT I KRIGET MOT TERRORISMEN
Ett av de nya etnisk-religiöst färgade krig som pågått under året är det somaliska inbördeskriget som förts mellan en Islamistisk rörelse, krigsherrar, en väst-stödd regering och den Etiopiska armén. Islamisterna skapade ett tag lugn i krigsherre-styrda Mogadishu men i januari drevs islamisterna ut ur huvudstaden varpå USA satte in bombflyg för att ta kål på de flyende soldaterna. Dessutom visade det sig att det fanns svenska intressen i kriget i form av Carl Bildts engagemang i Lundin Oil. Kriget pågår alltjämt. Den soppa som kriget mot terrorismen är blir alltmer oätlig.

inlägg
USA slår till i Somalia
Mer av samma soppa, vår soppa

RASISM
Under januari tog jag upp rasism-begreppet i några inlägg, bland annat efter att ha fokuserat på rasism under valrörelsen och efter att ha läst George M Fredricksons bok på temat. En av bokens intressantare delar jämför Jim Crow-lagarna i USA:s sydstater med Nazisternas Nürnberglagar.

Inlägg
Rasismens problemformuleringspriviliegium
Mer om rasismbegreppet, Del 2

Andra bloggar om: årskrönika, rasism, politik, samhälle, somalia, kriget mot terrorismen, pr-byråer, media, lobbyism

Äntligen! Reklamfri DN.se

2007-12-14T04:20:00.000+01:00

Jag brukar inte tipsa så ofta om programvaror, men det här är det bästa som hänt sen...ja vad? Firefox flik-system kanske? Jag spenderar mycket tid framför skärmen och jag har blivit alltmer irriterad på nyhetssidornas flash-animerade reklam som både slöar ner browsern, tröttar ögonen och drar bort uppmärksamheten från läsningen. Dessutom tycker jag att stadslandskapet är tillräckligt nedsmutsat med reklambudskap för att jag skall behöva stå ut med det framför datorn. Men efter att ha installerat Flashblock i Eldräven så ser nu startsidan för DN.se ut som nedan. Det är en helt annan upplevelse, som rekommenderas!

Andra bloggar om: internet, firefox, reklam, media, dn, medier, pr

Direktörer i finkan

2007-12-10T23:11:00.001+01:00

Man kan göra bildspel av alla möjliga fenomen. Så varför inte ett om direktörer bakom lås och bom? Guardian har i alla fall gjort ett och du hittar det här.

Andra bloggar om: kriminalitet, politik, ekonomi, brottslighet, rättsväsendet, direktörer, fångvård, brottsbekämpning

Mustafa Dominic: "Iran bör skaffa kärnvapen"

2007-12-10T22:56:00.000+01:00

Det har väl knappast undgått någon att de amerikanska säkerhetstjänsterna i sin senaste gemensamma rapport menar att Iran inte haft något kärnvapenprogram sedan 2003, vilket väckt mycket debatt (se t.ex. DN här och här. En krönikör som har en lite annorlunda syn på rapporten är Mustafa Dominic som presenterar en tanke, i en krönika på Wahington Post/Newsweeks Post Global, som egentligen inte är så märklig, men som jag aldrig läst förut i väst-media, nämligen att Iran borde skaffa sig kärnvapen som avskräckningsmedel. Dominic skriver:

The American intelligence reports’ recent assertion that Iran halted its nuclear weapons program in 2003 does not change anything about the current situation as long as it does not fundamentally change the minds of American policymakers. Judging from President Bush's dismissive response, this doesn't seem to be the case. The truth is, Americans do not need a pretext to continue their bullying of Iran, which is precisely why Iranians want to and in fact should build nuclear capacity.

Och visst är det väl egentligen vid första påsikt ett logiskt resonemang som stämmer väl överens med hur man förväntas reagera på en fri marknad (Dominic är marknadsanalytiker). Om ens konkurrent och därtill största fiende hotar med våld måste man kunna möta det våldet på något sätt. Och eftersom USA är så fullständigt militärt övermäktigt så verkar det bara vara kärnvapen som kan vara tillräckligt avskräckande. Alltså bör Iran skaffa kärnvapen. Kanske till varje pris till och med eftersom det är det enda sättet att garantera den egna suveräniteten och därmed friheten.

I skenet av detta resonemang är det uppenbart att vi (återigen) behöver nedrustning i världen. Mer nedrustning, bättre nedrustning och effektivare nedrustning. Smartare nedrustning och sexigare nedrustning. Så ja, jag förstår Dominics resonemang, men nej, jag håller inte med om det. Större högar av kärnvapen är inte lösningen.

Andra bloggar om: politik, iran, usa, kärnvapen, iran-krisen, israel, krig, fred, nedrustning, ekonomi

Det som också hände under det EU-Afrikanska toppmötet.

2007-12-09T17:09:00.000+01:00

Jag tänkte att det skulle kunna gå att få någon information från svensk media om vad som sades på det EU-afrikanska toppmötet i Lissabon och fann inget annat än rapporteringar om vad Mugabe sagt om Sverige och vad Reinfelt svarat. Inget annat. Nada. Nicht. Rien. Nothing. Varken Aftonbladet, Svenskan eller DN har bemödat sig om att nämna att en pakt undertecknades i dag av de närvarande länderna . Inte i någon mening som jag kan hitta i alla fall (uppdatering: Svenskan publicerade en artikel om avtalet kl 16.00). För att få sådan information måste man söka sig till andra nyhetskällor. Informationen i svensk media blir alltmer irrelevant ur ett globalt perspektiv. Så tillåt mig att presentera några andra pressröster:

Yahho News/reuters

Senegalese President Abdoulaye Wade bluntly dismissed Brussels' pressure to impose new trade deals by December 31, when a waiver by the World Trade Organization on preferential trade arrangements for developing countries expires.

The EU wants to replace expiring trade accords with so-called Economic Partnership Agreements or temporary deals, which anti-poverty groups have criticized for failing to provide protection for Africa's poor farmers and its fragile industry.

Bakgrund: Europeiska länder har haft speciella nationella avtal med sina forna kolonier vilket bland annat tillåtit Afrikanska länder att exportera varor tullfritt. Nu vill WTO bryta upp de avatalen och man har gett parterna fram till den sista december på sig att förhandla fram nya avtal, s.k. EPA-er. Afrikanska länder är skeptiska till dessa eftersom man menar att de är en sämre deal. EU menar å sin sida att EPA:erna är mer fördelaktiga än WTO:s förslag. Vissa afrikanska länder har redan skrivit på EPA-avtalen.

BBC

"What the Europeans are putting in place is aimed more or less at undermining the attempt by African economies to move away from the dependence on exporting raw materials towards industrial processing," says Tetteh Homeku of the research and advocacy group Third World Network.

Tetteh Homeku says the Europeans are also interfering with the Ghanaian government's attempts to nurture its industry, and sidelining other trade agreements which would serve poor countries like Ghana better.

Francisco Contreras skriver på sin blogg att

Fram till år 2006 hade 800 kinesiska företag investerat 1 miljarder dollar i Afrika och ca 480 joint ventures har etablerats mellan Kina och Afrikanska stater. Kina importerar 32 % av Afrikas olja och har investerat över 16 miljarder dollar inom oljabranschen de senaste åren. Dessutom har en kinesisk bank nyligen köpt upp 20 % av Standard Bank, som Afrikas störste långivare.

Yahoo News/AFP:

After two days of what hosts Portugal described as no-holds barred debate, leaders of the two continents put their names to an "Africa-EU Strategic Partnership" agreement to take their relationship to "a new, strategic level."

The two continents will "forge a new and stronger partnership that builds on their new identities and renewed institutions, capitalises on the lessons of the past and provides a solid framework for long-term systematic and well-integrated cooperation," the joint declaration said.

In a post-summit address to his guests, Portugal's Prime Minister Jose Socrates said the often troubled history between the two continents had entered a new era at the first such summit in seven years.

"What is important is that we met each other face-to-face, on an equal setting, in a new spirit," said Socrates.

"I think I can say the idea that has been expressed most often is that this summit represents the turning of a page in history."

Andra bloggar om: afrika, eu, politik, ekonomi, reinfelt, mugabe, zimbabwe, wto, handel, frihandel

Ljusår sedan Berlinkonferensen

2007-12-08T16:23:00.000+01:00

Det är 123 år sedan de europeiska staterna bestämde sig för att rita om Afrikas karta och gjorde det mycket handgripligen genom att lägga under sig land för land på den enorma kontinenten. Det är däremot bara 27 år sedan den sista afrikanska kolonin blev de jure självständig: Zimbabwe. Det är också detta lands ledare Robert Mugabe som står i fokus i västmedia när EU och AU skall hålla toppmöte i Lissabon och allt som detta toppmöte eventuellt kan åstadkomma kommer att drunkna i denna fråga, samt frågan om hur massmordet i Sudan skall kunna stoppas. Det är med andra ord ganska ointressant att stämma in i den kören även om kritiken är berättigad.

Bakgrunden till mötet är komplex i ordets rätta bemärkelse. Här har vi ett antal nationer som nu skall mötas "på lika villkor", men som tidigare kunde delas upp i grupperna "kolonisatörer" och "koloniserade", det vill säga ett slags herre-slav förhållande. Kolonisatörerna har gjort allt för att sopa sina tidigare illdåd under mattan medan de koloniserade aldrig kunnat glömma, fast de möjligen ibland skulle tjäna på att göra det. 1884 bestämde sig kolonisatörerna för att ta de koloniserades rikedomar med våld, nu vill man i stället "närma sig" de folk man tidigare såg som underlägsna. Det som kunde tas med vapenmakt för hundra år sedan vill man nu i stället köpslå om. De tidigare koloniserade är å sin sida beredda att svälja stoltheten, även om frågan om kompensation uppenbarligen finns i luften och uttrycktes av Mohammar Qaddafi (Gaddafi, Khaddafi, Kadaffi eller hur man nu vill stava hans namn) i ett tal på Lissabons universitet.

Att EU accepterat Mugabes närvaro som tidigare satt käppar i hjulet för eventuella toppmöten, visar hur angelägna man är att förhandla och faktum är att Afrika har mycket att förhandla med. För det första de enorma naturresurserna. Västvärlden är ytterst oroligt för det ökande oljepriset som nu närmar sig 1975 års toppnivå (justerat för inflationen). Afrika kan ha den olja man behöver. Kinas utfästelser gentemot afrikanska länder har väckt en oro för att afrikas resurser skall försvinna österut och Kina stärkas på Europas bekostnad. De ständiga flyktingströmmarna från östafrika, kolonialismens "blowback", kan på sikt kan kasta in Europeiska länder i interna konflikter när de dominerade skikten i samhället ser sina rättigheter hotade. Därför har EU allt att vinna på att lägga konflikten med Mugabe och Bashir åt sidan för några dagar. Det fanns en tid då Europa kunde och ville tvinga svagare länder till underkastelse. Den tiden är sedan länge borta. Det är egentligen inte 123 år sedan Berlinkonferensen. Det är ljusår.

DN, SVD , KBC, UU, BBC, Guardian , SAN

Andra bloggar om: politik, samhälle, kolonialism, afrika, eu, au, berlinkonferensen, kina, ekonomi, robert mugabe, zimbabwe, lissabon, kadaffi, qaddafi, europa, handel

Pingat till intressant

Är manlighetsideologin en akut samhällsfara? Eller är det värre än så?

2007-12-05T04:06:00.000+01:00

En av de skarpaste artiklar jag läst på senare tid står Per Wirtén för i senaste Arena (finns som smakprov i dagens Dagens Arena). Wirtén radar upp en rad fall från skottdramat i Rödeby och dödsmisshandeln på Kungsholmen till fotbollshuliganer och våldsamma extremister och drar slutsatsen att "manlighetsideologin är en akut samhällsfara och måste bemötas som en sådan". En sådan slutsats kan man lyfta från mikroplanet och hittar då våldsbenägna män i maktposition världen över. Män som fingrar på sina avfyrningskoder, säljer vapen till andra män. Män som beslutar om tortyr och som torterar. Män som bildar sekter, celler, plutoner och garden. Kort sagt: genererar en sjuhelsikes massa våld. Tänk till exempel på följande: hur många kvinnliga statschefer är just nu ledare för länder som är involverade i krig?

Förr i tiden när jag var ung och dum(mare) så brukade jag hävda att manlighetsideologin inte bara var en akut samhällsfara utan att manligheten i sig själv var något moraliskt förkastligt på grund av allt det elände den skapat. Jag förnekade med andra ord mitt eget kön (ja, jag är man). Inte för att inte kvinnor vid makten inte tenderar att bli några duvungar (minns Tatcher). Möjligtvis kan de vara förlåtna för att de verkade inom en manlig maktsfär. Hur ett äkta matriarkat skulle kunna fungera i praktiken är med andra ord en öppen fråga. Det dröjer troligen mycket länge tills vi får se kvinnor dominera världspolitiken, men jag skulle gärna vilja leva längre för att få vara med om det. Om inte bara för att bli tvungen att erkänna mig överbevisad om kvinnlighetens moraliska suveränitet.

Uppdatering 6 dec: Så har ytterligare en "ung bedrövad man" massakrerat ett antal oskyldiga och sedan tagit livet av sig. Denna gång var platsen en galleria i Omaha, Nebraska. Just när vi hade glömt Jokela!

Plock från Agenda 2010+ just nu: Jimpan om frihetsbegreppet och Vänstra Stranden om fotboll och nationalism

PS: Postningsfrekvensen kommer att bli lite ryckig framöver p.g.a att det där vi kallar jul alltid gör att allt måste bli klart innan den börjar. DS

Andra bloggar om: politik, samhälle, manlighet, arena, per wirtén, våld, krig, feminism, ideologi
intressant?

Drömmen om ett eget land

2007-11-26T14:59:00.000+01:00

DN rapporterar i dag att den nyvalde australiensiske premiärministern Kevin Rudd lovat att be Australiens Aboriginer om ursäkt för de övergrepp de utsattes för i samband med det som kallas för "den förlorade generationen". Det är förstås ett positivt besked till alla de människor som drabbades av den statlig kampanj som gick ut på att en gång för alla "civilisera" och "assimilera" urinnevånarna genom att splittra familjer och tvångsplacera barn i fosterhem och barnhem, en kampanj som pågick i decennier och skapade ett enormt lidande.

Historien om den förlorade generationen är bara ett exempel på hur den "Europeiska Universalismen" i all sin missriktade "välmening" fått fruktansvärda konsekvenser för de som drabbats av den och den visar hur västerlandets dröm om en civiliserad värld på ett påtagligt sätt visat på dess egna ocivliserade metoder.

Jag har däremot inga stora förhoppningar om att Rudds uttalanden kommer att innebära några reella förändringar för Aboriginerna i Australien. Vad många av dom önskar - ~~ett eget land~~ egna länder (1) - är nämligen inte förhandlingsbart.

Mer om aboriginies kamp för rättighet till liv och land
Gary Foleys Koori History webpage
Aboriginal Australia Links

Not 1: Australiensiska aboriginies är egentligen hundratals folk med olika språk vars "nationer" bildar ett lapptäcke över hela den austaliensiska kontinenten. Många grupper har fört långdragna juridiska processer mot staten för att få rätt till sitt land i enlighet med Native Title Act från 1993 och i bland med viss framgång.

Andra bloggar om: politik, aboriginer, australien, kevin rudd, civilisation, kolonialism, samhälle

Ruddslide i Australien

2007-11-24T23:51:00.000+01:00

Jag blev precis uppmärksammad på att Labor vunnit en fullkomlig jordskredsseger i det Australiensiska valet. Den sittande premiärministern John Howard (Liberal Party) lyckades inte ens vinna sitt eget valdistrikt. Även om historien med den falska pamfletten säkert haft en marginell betydelse för utgången så är jag övertygad om att det Liberala Partiets främlingsfientliga politik spelat en stor roll. Det skall i alla fall bli intressant att se vad analytikerna säger.

DN har pratat med en statsvetare som framför allt framhåller motståndet mot inskränkningar i sjukförsäkringar och arbetsrätt som främsta förklaring till förlusten för LP men tar också upp det australiensiska deltagandet i Irak-kriget och klimatfrågan. Jag tror också att andra orsaker spelar in. När jag var i Australien för några år sedan och pratade med folk om politik så fick jag bilden ett parti som präglats av både ignorans och arrogans, bl.a för sin djupt inhumana flyktingpolitik, ovilja att be om ursäkt för övergrepp mot aboriginals och sexism. Jag tror definitivt att sådana saker spelar en stor roll för vilket parti man väljer att lägga sin röst på.

LÄS MER: abcnews valbevakning
The Age: Farwell John
The Australian: Ruddslide, He'll govern for all

DN1, DN2, DN3

Andra bloggar om: politik, australien, howard, john howard, liberalism, sexism, invandring, invandringspolitik

Fria icke-konsumenter och marknadsliberala förbudshysteriker

2007-11-24T01:00:00.000+01:00

Buynothingday - den köpfria dagen - har precis börjat och jag skall verkligen försöka att hedra den även om jag misstänker att jag kommer att få svårt att hålla löftet att inte köpa något på hela dagen med tanke på hur tomt det ekar i kylen.

Denna mycket stillsamma köpbojkott får ofta "liberala" debattörer, den här gången anförda av Magnus Andersson på Politikerbloggen, att tävla i förbudshysteri. Inget tycks vara så provocerande och väcka en sådan ilska som köpbojkotter, rättvis handel och etiskt konsumerande och det enda man egentligen kan säga för att lugna "liberalerna" är att etisk konsumtion ju faktiskt sker som ett utbyte mellan fria individer och marknaden. Kunderna skapar en efterfrågan som marknaden möter. Jag menar, hur klassiskt kan det bli?

Nu kan ju vän av ordning påpeka det orimliga i att marknaden möter en icke-efterfrågan som Buynothingday skapar, men jag är övertygad att den med sin oändliga flexibilitet även kan klara av ett sådant konststycke. Jag har under de senaste dagarna återvänt till de första tre avsnitten av Adam Curtis dokumentärserie The century of the Self (se videos här) som beskriver hur den amerikanska marknaden med hjälp av psykologin lyckats nå grupper som man inte har haft en aning om hur man skall nå fram till: nämligen de individualister som Curtis menar kom ur 1968-års sociala rörelser och förvandlades genom "känn-dig-själv" kulturen till superindividualister.

Paradoxalt nog misstänker jag att många av dagens nyliberaler är sprungna ur den kulturen fast de lämnat den sociala biten helt bakom sig. Deras avsky mot vänstern är ett fadersmord, ett slutgiltigt avklippande av den politiska navelsträngen (jag måste nog stoppa psykologiserandet här, det blir lätt för mycket annars). Och för att vrida klockan 360 grader vill man nu i stället förbjuda alla försök till intrång från vänsterns sida i det som har kommit att bli deras egen domän: marknaden. Därför avskyr man CSR och Fairtrade. Därför är buynothingday den största förolämpningen av dem alla.

***
Jag vill passa på att göra reklam för Agenda 2010 som är ett nätverk av progressiva bloggar. Listan växer!

Andra bloggar om: politik, samhälle, ekonomi, buynothingday, köpfri dag, köp inget dagen, vänstern, 1968, politikerbloggen, century of the self
Andra bloggar om: konsumtion, en köpfri dag, buy nothing day

Pamfletten som skakar det Australiensiska valet

2007-11-22T15:20:00.000+01:00

Det australiensiska Liberal Party (som i realiteten snarare är konservativa) skakas nu två dagar innan valet av en bisarr skandal som säger en hel del hur långt man är beredda att gå för att utnyttja islamistisk fundamentalism i politiska syften. Man har hittat på en muslimsk organisation, tryckt upp flygblad som insinuerar att denna organisation stöttar Labor-partiet och delat ut sådana flygblad i en förort till Sydney. Man har till och med lagt till Laborpartiets logo på flygbladet. Oturligt nog togs man på med brallorna nere mitt i akten. Det intressanta är att de som genomfört den här smutskastningskampanjen inte är några unga "hotheads" utan maken till en minister och hennes ersättare.

Den falska pamfletten. Kan laddas ned här som PDF.

Nedanstående stycke är citerat från bloggen Hoyden about town (sajten har ett jobbigt skript som fick min firefox att hacka) där jag också hittade bilden. Bloggen har dessutom en massa presslänkar:

Senior party official Jeff Egan was allegedly involved in creating and distributing this, though he strenuously denies distributing it. Confirmed as involved are the husbands of an outgoing MP (Jackie Kelly) and her would-be replacement Karen Chijoff. There have also been allegations that an actual MP was directly involved, but this is unconfirmed.

Jag undrar i bland om inte partipolitiken helt förlorat sin moraliska ryggrad och att det reella hotet mot demokratin är vissa politikers fullständiga ihålighet och vissa medarbetares totala avsaknad av hederlighet och värdighet. Ge oss en partipolitik värd namnet eller en ny form av demokrati!

Eller som The Age skriver: Australien har förlorat sin moraliska kompass. Jag undrar om inte det också gäller resten av den "civiliserade" världen.

Andra bloggar om: politik, islamism, liberal party, australien, john howard, korruption, etik,

Mer om slaveriet och en obekväm debatt om skuld

2007-11-21T12:18:00.000+01:00

Jag vill bara göra er uppmärksamma på att Kitimbwa Sabuni har levererat sin slutreplik i debatten med Harrison om slaveriet i DN som finns att läsa här. Kolla också in debatten mellan Harrison och Sabuni på axess-tv. Den är ganska belysande för de bådas ståndpunkter. Det är helt tydligt att Sabuni har ett samtidsperspektiv på sin kritik och han refererar också till vår älskade blogosfär och menar att här ser man exempel på hur debattörer som tenderar att skuldbelägga andra underkuvade folk också tar till sig Harrisons argument. Jag kan instämma. Jag har själv läst sådana inlägg där Harrisons bok används i en politisk debatt som egentligen inte har så mycket med slaveriet att göra.

Jag frågar mig däremot varför det är så otroligt svårt för en del debattörer att överhuvudtaget ta till sig det faktum att människor dödar och förslavar varandra på en industriell skala och detta dödande har en moralisk dimension. Kanske är problemet det att vänstern så länge har haft ett problemformuleringspriviligium omkring de här frågorna. Här har högern som jag ser det ett mycket stort moraliskt dilemma framför sig där man tvingas välja mellan att acceptera vänsterns historieskrivning eller att drivas ännu längre in i ett förnekande. Vänstern har förstås ett liknande dilemma när det gäller Stalinismen och Maoismens offer, men det tycks mig som om man hanterat den debatten mycket på ett mycket öppnare sätt. Kanske för att man förstår hur sådana frågor skall debatteras.

Andra bloggar om: politik, slaveri, slaveri-debatten, harrison, sabuni, folkmord, vänstern, högern, etik, diskurs, revisionism, historia

Pojkrumsfantasier i den neokonservativa galaxen

2007-11-20T02:51:00.000+01:00

Skall då de neokonservativa aldrig upphöra med sina krigsfantasier? Förstår man inte att mellanöstern är som ett JAS-plan över Långholmen; ju mer man försöker korrigera styrningen desto snabbare går man mot undergången och tillslut återstår det bara att skjuta ut sig. Om man hinner d.v.s.

Nu är det Frederick Kagan från American Enterprise Institute och Michael O’Hanlon på Brookings Institution som i en debattartikel i New York Times anser att USA måste förbereda sig för att snabbt gå in i Pakistan med en militär styrka för att säkra de pakistanska kärnvapnen om Pakistan står inför en delning eller riskerar att tas över av islamistiska rörelser.

Inte för att jag är förvånad. Faktum är att jag nästan på dagen för två år sedan skrev följande om det här scenariot efter att ha läst en artikel av Seymour Hersh: "Om Pervez Musharraf störtas av en islamistiskt inspirerad rörelse så kommer de också att förfoga över kärnvapen. Kärnvapen som är färdiga att avfyras, skall tilläggas. Vad kommer då USA att göra? Invadera Pakistan? Hur skulle Indien reagera? Israel? Det är naturligtvis ett mardrömsscenario."

Den stora skillnaden jämfört med för två år sedan är att Kagans och O´Hanlons förslag nästan skulle framstå som komiska i ljuset av det det som hänt sedan dess, om det hela egentligen inte var så förbannat tragiskt. De båda pratar om insatsstyrkor, avskärmnning av Islamabad och att frakta Pakistans kärnvapen till New Mexico (!) som om det vore något slags pojkboksromantik det handlade om. Man kan undra i vilket universum de egentligen befinner sig? Läs detta:

One possible plan would be a Special Forces operation with the limited goal of preventing Pakistan’s nuclear materials and warheads from getting into the wrong hands. Given the degree to which Pakistani nationalists cherish these assets, it is unlikely the United States would get permission to destroy them. Somehow, American forces would have to team with Pakistanis to secure critical sites and possibly to move the material to a safer place. For the United States, the safest bet would be shipping the material to someplace like New Mexico; but even pro-American Pakistanis would be unlikely to cooperate.

No kidding? Enligt CNN har Bush i en mätning gjord av organisationen "Terror Free Tomorrow" (bara det!) en "approval-rate" på 9% i Pakistan. Usama Bin Laden har 46%. Jag undrar varfrör. Kan det ha något att göra med neokonservativ utrikespolitik?

Think Progress om Kagan och O´Hanlon

Andra bloggar om: politik, neokonservatism, usa, pakistan, musharraf, bush, kärnvapen, neokonservatism, usama bin laden
Andra bloggar om: intressant

Vad vi är skyldiga slavarna: frågan om kompensation

2007-11-19T14:42:00.000+01:00

Björn Johannesson postade nyligen ett intressant inlägg i polemik mot ett annat inlägg (som det ju ofta brukar vara här i blogosfaeren) i slaveri-debatten, där den icke nämnde bloggaren syrligt konstaterade att han minsann inte var sklyldig Afrika någonting. En ganska vanlig ryggradsreaktion från isolationister som helst inte vill ge en krona i bistånd (eller helst till någon alls) men gärna sippar sydafrikanska viner därför att det är så "exuoootischt" medan de är klistrade vid sina daytradingsiter för att se hur börserna går i Asien (ah, det kan vara så skönt med en rant då och då).

I USA är situationen en helt annan. Där finns en så kallad "reparations"-rörelse som har gett sig den på att kräva kompensation för det tvångsarbete som de svarta slavarna genomled på de vitas plantager. För hör och häpna: de har i princip inte fått någon kompensation alls! Det ödet delar de visserligen med andra plågade folk, men vi talar här om USA: landet där stämningarna flödar som champagne. Efter inbördeskriget skulle de ha fått kompensation i form av ett stort landområde i södern där alla fria slavar skulle kunna bosätta sig, men det beslutet togs förstås tillbaks.

Reparations-rörelsen har räknat ut att USA har tjänat 1.5 triljoner av dolares på slaveriet, pengar som nu slavättlingarna kräver tillbaks. Skulle man få ut de pengarna skulle förstås den amerikanska ekonomin kollapsa, så därför duckar alla politiker för frågan så fort den dyker upp. Sedan några år tillbaka är reparations-rörelsen involverad i en juridisk process efter att ha stämt ett antal bolag som de menar kunde etablera sig och växa på grund av slavhandeln och det skall bli intressant att se vad domslutet blir om det nu blir något.

Att även demokraterna är livrädda för frågan visas med all tydlighet i den här videon. Notera hur alla presidentkandidaterna duckar. Alla utom en skall sägas, för den progressiva kandidaten Dennis Kucinich begär ordet och tvekar inte att säga sin åsikt: "Yes! I am for reparations". Starkt. I like.

Mer om reparations-rörelsen
millions for reparations

marendas blogg (tack för videon!)

wikipedia

Andra bloggar om: politik, slaveriet, slaveri, slaveri-debatten, reparations, usa, afrika, usa-valet, valet i usa, Dennis Kucinich

Intressant diskussion om Afrikas historia

2007-11-18T17:52:00.000+01:00

Angående slaveri-debatten är jag involverad i en diskussion på Jacob Lundbergs blogg som kan vara värd att ta en titt på, inte minst därför att den innehåller en nyttig historielektion om ett ämne som inte är alltför vanligt i den svenska blogosfären: Afrikas historia.

Andra bloggar om: politik, historia, afrika, samhälle, ekonomi, slaveri, slaveri-debatten

Ett försök att förstå slaveri-debatten

2007-11-18T02:37:00.001+01:00

Nu i efterhand har jag tittat tillbaka på slaveri-debatten som förts på DN:s kultursidor och försökt förstå vad den egentligen handlar om. Dick Harrison arbetar på en triologi om slaveriets historia som Kitimbwa Sabuni, samordnare på Afrosvenskarnas förbund, reagerat starkt på. I sin kritik har han fått visst eldunderstöd av Stefan Helgesson, Jan Lönn och Viveca Motsieloa varpå lundaprofessorn Harrison anklagat dessa för pajkastning och lögner. So what is the deal?

Jag har inte läst Harrisons böcker och det gör det naturligtvis svårt att gå in på en diskussion om sakfrågorna. Men som jag förstått det handlar debatten om något helt annat; om professorns "tonläge", dvs det sätt som han framställer historien på, snarare än sakfrågorna. Helgesson pratar om att Harrison fastnat i carte-blanche dogmen som "...yttrar sig i att den humanistiske forskaren anser sig kunna vandra fritt mellan platser och epoker utan att behöva skärskåda sin egen position. Utan att fundera på hur historien återverkar på samtiden".

Sabuni i sin tur skriver att professorns "...resonemang faller i en mycket god rasistisk jordmån hos dem som är mot solidaritet och ansvarstagande och anser att historiska och nutida orättvisor som drabbar Afrika är ointressanta. Alla de som menar att Afrika ska skylla sig självt gottar sig nu åt Lundaprofessorns bidrag till deras sak".

Sabuni verkar alltså anklaga Harrison för en alltför eurocentrisk historieskrivning men väcker också frågan om vem som hade makten och vad det får för konsekvenser för skuldfrågan. Det är en fråga som inte är helt olik den ständigt återkommande våldtäktsdebatten. Gjorde hon tillräckligt med motstånd? Var hon utmanande? Sade hon verkligen nej på ett sätt som inte kunde missförstås?

Sabuni verkar dessutom kräva en specifik förståelse av slaveriet som Harrison varken kan eller vill leverera. I stället för att bemöta den inte helt uttalade anklagelsen om eurocentrism drar han sig tillbaka bakom sina fakta (bokens alla källor, "läs min bok", etc. etc.) vilket är helt meninglöst. Igen: Debatten handlar om något annat.

Kanske kan jag belysa det hela med att ta ett exempel från en bok som jag just nu läser: Immanuel Wallersteins "Europeisk Universalism" som kom ut på svenska 2006 på Tankekraft förlag. Det är en fantastisk liten skrift om man hoppar över en del wallersteiniana.

Wallerstein försöker förstå dynamiken bakom den påstådda universalism som ligger bakom den vurm för att sprida demokrati i världen, med våld om så krävs. Det är en universalism som menar att den liberala demokratin är den perfekta samhällsformen och om alla jordens länder anammade den skulle vi uppnå den eviga freden. Iden om att den liberala demokratin är bäst är universell. Wallerstein menar att vi egentligen talar om en "europeisk universalism". Om vi vill nå ett sådant tillstånd som de europeiska universalisterna förfäktar måste vi i stället skapa en universalistisk universalism.

Man skulle med andra ord kunna se Harrisons projekt som vilande i en eurocentrisk universalistisk tradition och att det är just det som Sabuni försöker att kritisera utan att helt lyckas med sitt uppsåt. Jag kan i alla fall rekommendera boken för de båda debattörerna.

Harrisons inlägg 1 och 2
Sabuni, Helgesson och Motsieloa

Andra bloggar om: politik, slaveriet, kolonialism, harrison, sabuni, dn, slaveri, afrika, samhälle, ekonomi, wallerstein, demokrati

Nattnotiser

2007-11-17T01:10:00.000+01:00

Det blev inte mycket till bloggande i dag, men här är i alla fall några notiser och bloggplock.

Surfningens vägar äro outgrundliga: Via Pierre Gilly hittar jag till en artikel i vanity Fair av den förre världsbankschefen och globaliseringskritikern Joseph Stiglitz, i vilken han riktar bitande kritik mot Bush's ekonomiska politik som förutom det faktum att kriget i Irak slukat enorma summor med pengar som kunde ha använts bättre också sett till att ytterligare ge åt de rika. Under läsningen blev jag lite nyfiken på att vet mer om hur utvecklingen av de amerikanska reallönerna sett ut sedan femtiotalet, och på Workinglife.org får jag veta att reallönen för alla privatanställda (jordbruket undantaget, fråga mig inte varför) i USA i princip är oförändrad mellan 1964 och 2004. Än mer intressant är det att få veta att realvärdet av minimilönen i USA i princip också den är oförändrad sedan 1960. Amerikanska löntagare har med andra ord inte fått det ett dugg bättre på 40 år! Det är inte vad jag kallar framsteg.

Guardian rapporterar att fastighetsmäklaren Anglo-Saxon Real Estate säljer fastigheter under byggnation i Israel på den brittiska marknaden och det skulle väl inte alls vara märkvärdigt om det inte vore så att tomterna ligger på västbanken, på den palestinska sidan av 1967 år gräns i anslutning till olika bosättningar och därmed kan betraktas som illegala enligt alla herrans färdplaner och resolutioner som Israel struntar fullkomligt i. Försäljningsdriven är ett led i den Israeliska politiken att i princip dela västbanken i en nordlig och en sydlig del. Här finns kanske en möjlighet för fredsaktivister på båda sidor av muren. Varför inte köpa ett hus på västbanken och göra till högkvarter? Nedan en lista på några objekt från Anglo Saxons hemsida.

Till sist vill jag uppmärksamma Jimpans utmärkta genomgång av begreppet "ekofascism" och hur den förhåller sig till den gröna ideologin. Från ljus- till djupaste mörkgrönt för att inte säga grönbrunt skulle man kunna säga. Detta med anledning av debatten omkring Eric-Pekka Auvinens massmord nyligen.

Med detta önskar jag en god natt!

Andra bloggar om: politik, israel, palestina, ekofascism, jimpan, gilly, stiglitz, västbanken, reallön, ekonomi, minimilön

Zero Degree Turn: en av Irans populäraste TV-serier

2007-11-16T01:37:00.000+01:00

Eftersom propagandamaskineriet är i full gång när det gäller Iran, vilket bland annat innebär att man om och om igen försöker utmåla Iranierna som antisemiter på grund av Ahmadinejads infamösa uttalanden, så är det rätt befriande att se ett avsnitt av den populära Iranska såpan Zero Degree Turn som är en kärlekshistoria mellan en iranier och en judinna i Paris under Andra Världskriget. Judinnan och hennes familj räddas i nedanstående avsnitt från koncentrationslägren av den unge iraniern. Visst är såpan rätt usel, som såpor skall vara, men poängen är att det är den statliga TV-kanalen (vad jag förstått av diskussionerna på YouTube) som sänder den och att det är en av de mer populära serierna på dagtid. Det ger en lite annan bild än vad propagandan vill förmedla. Som en av kommentatörerna på youtube säger:

I'm not normally a fan of Iran, but I have to say this. I'm impressed. This goes beyond the normal political rhetoric and shows a more balanced view.

Uppdatering: jag ser att Lennart också skrivit om tv-serien, att wikipedia har en artikel om den, att Haaretz är kritiska till den, och att the wall street journal också skrivit om den. Israeliska YNet är mer positiva. Det kan vara värt att nämna att tv-serien är baserad på en verklig historia. Den Iranske diplomaten Abdol Husseini Sardari lär nämligen ha räddat många judar genom att förfalska Iranska pass åt dem. Det är också intressant att Ayatolla Khamenei är ansvarig för Irans television och att regissören inte hade några problem att få finansiering för sin serie. Ett försök av Khamenei att tona ner Ahmadinejads stolligheter måntro?

Andra bloggar om: politik, tv, iran, antisemitism, usa

Den borgerliga samhällsmodellen

2007-11-15T22:53:00.000+01:00

Det framstår som så fullständigt ociviliserat när en politiker i det tjugoförsta århundradet känner sig manad att gå ut och försöka sätta stopp för homosexuella äktenskap som Charlie Weimers på politikerbloggen. Nog för att ärkereaktionärernas utrymme har blivit nog så kringskuret på senare år. Weimers argumenterar nämligen inte mot en könsneutral äktenskapsbalk på biologiska grunder, vilket alla vet vore ohållbart i dag, utan menar av någon outgrundlig anledning att äktenskapet skulle upphöra som institution om man införde en könsneutral lagstiftning. "Att avskaffa äktenskapet vore att underminera den framgångssaga som familjen varit under tusentals år...". Och sedan följer en lovsång till äktenskapet över flera stycken. Under denna lovsång tycks det nästan som att han börjar motsäga sig själv för om det nu är så fantastiskt att gifta sig så borde väl homosexuella utan vidare också få göra det? Blir inte äktenskapets "framgångssaga" bara bättre av det?

"Att medlemmar av en borgerlig regering väljer att ignorera familjens avgörande roll för människors välfärd och det allmänna bäst är för mig obegripligt." skriver Weimers. Tvärtom skulle jag säga. Om familjens roll nu är så avgörande borde de borgerliga verkligen satsa på en könsneutral familjelag. Om Weimers skall kunna argumentera för sin sak måste han ta upp det biologistiska argumentet: att homosexualitet inte är naturligt. Så långt vågar han inte gå. Däremot menar han att "Om en borgerlig regering sviker i äktenskapsfrågan är det inte bara ett slag emot den svenska familjen, det betyder också att denna regering blir den första borgerliga regeringen som aktivt fjärmar sig ifrån den borgerliga samhällsmodellen."

Ach so! Regeringen fjärmar sig alltså från den borgerliga samhällsmodellen? Låt mig se. Rätta mig (inte)om jag har fel, men är inte det den modellen som bland annat förslavat människor, startat otaliga krig, genomfört folkmord och förtryckt minoriteter och avvikande? Det är kanske inte så konstigt att de fjärmar sig.

Emil Adén och Fredrik Pettersson går i svaromål

Andra bloggar om: politik, borgerligheten, kdu, charlie weimers, könsneutral, äktenskapsbalken, alliansen, borgerligheten, hbt, homosexualitet, äktenskap

När kommer Sverige att gå över till ODF?

2007-11-15T19:40:00.000+01:00

Det är ytterst imponerande att se hur open source utvecklats under de senaste åren. numera går det att hitta programvaror för de flesta applikationer som är både gratis och bra, i bland till och med bättre än de kommersiella motsvarigheterna. Jag är ingen Linux-användare, vilket i bland är en nackdel i OS-världen, men numera går det att få tag på bra mjukvaror även för windows och mac. Det började med att jag installerade OpenOffice för några år sedan och sedan dess är jag såld. Inga fler besök på porr- och virusinfekterade ryska warez-sajter. Inga fler krånglande torrenter eller trials! Nu senast behövde jag ett layoutprogram och hittade ett alldeles utmärkt tyskutvecklat proffs-program som heter Scribus som jag gärna gör reklam för.

Nu har också organisationer runt om i världen börjat att intressera sig för OS-applikationer. För utvecklingsländer finns förstås enorma summor att spara på att installera Linux eller OpenOffice i förvaltningens datorer snarare än att köpa tusentals Microsoft-licenser, men det finns också en annan anledning. I och med att mer och mer information lagras i digital form av myndigheter runt om i världen så frågar man sig om det verkligen är lämpligt att informationen bara kan läsas genom att man använder upphovsrättskyddad mjukvara (läs: Microsofts mjukvaror). Företaget Microsoft skulle med andra ord kunna stänga ner hela statsförvaltningar om man så ville. Lösningen stavas Open Document Format (ODF) som är det dokumentformat som används av OpenOffice och det är ett format som delvis har utvecklats av SUN microsystems. SUN har dock avsagt sig upphovsrätten till det man skapat för all framtid.

Förra månaden beslutade Sydafrika att göra ODF till standardformat för förvaltningens kommunikation. Liknande initiativ kommer från bland annat Ryssland, Holland, Malaysia och Norge. Den amerikanska delstaten Massachusetts är också på väg att satsa på ODF. Det som är intressant med dessa exempel är att idén att den gemensamma information som är till för oss alla anses vara för viktig för att kontrolleras av ett enda företag. För mig är det ett tecken på att idén om en offentlig sektor till allas nytta fortfarande är en stark och levande idé trots alla år av nyliberalt attackerande. När kommer Sverige att gå över till ODF?

Andra bloggar om: politik, ekonomi, samhälle, offentlig sektor, sydafrika, open document, openoffice, upphovsrätt

Jämnt i det danska valet

2007-11-13T18:20:00.000+01:00

Det Danska valet verkar bli stenhårt mellan höger och vänsterblocken. Det visar den första vallokalsundersökningen. Anders Fogh Rasmussens Venstre har en klar ledning och Naser Khaders "Ny alliance" verkar få en vågmästarroll. Information.dk har ersatt sin vanliga onlinetidning med en valblogg. Se också Politiken.dk för mer info. DN rapporterar också om detta.

Uppdatering 23.55: Så det blev de borgeliga som till slut vann valet i Danmark även om marginalen minskade. Den stora vinnaren på vänstersidan blev Socialistisk Folkeparti som fördubblade sina mandat och med sina 13% är fjärde största parti bara ynka en procent från Dansk Folkeparti medan Socialdemokraterna gjorde sitt sämsta val sedan 1906. Vänsterväljarna valde med andra ord ett lite mer progressivt alternativ. Jag tycker att det är intressant att det finns hela fyra vänsterpartier i riksdagen. Skulle inte vi också ha plats för ytterligare ett vänsterparti? Jag tror det.

Andra bloggar om: politik, danmark, danska valet, information, val, venstre, dansk folkeprati, ny alliance

Jag börjar luta åt Obama

2007-11-13T12:46:00.000+01:00

Jag har ännu inte bestämt vilken av de demokratiska presidentkandidaterna jag skall ge mitt stöd till (varför finns det inte någon bra motsvarighet till det engelska ordet "endorse" i svenskan?). Inte för att mitt stöd kommer att betyda något, men det känns ändå viktigt att ta ställning för någon av kandidaterna. Med tanke på hur värdspolitiken ser ut så är det amerikanska presidentvalet fortfarande ett av de viktigaste val vi har i världen och egentligen borde alla få rösta i det.

Nu är det svårt att hitta någon riktigt progressiv kandidat bland de demokratiska kombattanterna men jag tror faktiskt att jag börjar luta åt Obama. Japp. Så är det. Det är framför allt hans tydliga uttalanden mot Irak-kriget som gör att jag nu dras djupare in i Obama-lägret. Obama är tydlig med att USA inte borde ha satt sina combat-boots i Irak till att börja med medan Clinton nu gör allt för att bortförklara varför hon röstade för kriget i kongressen.

Men Obama har en hel del att kämpa emot och högermedias "smear"-maskin är nu i full gång. På senare tid försöker till exempel Fox News att behäfta Obama med dålig karma genom att påpeka att hans mellannamn är Hussein och ständigt ta upp hans muslimska bakgrund. Man använder till exempel nyckelord som "madrassa" för att associera Obama med islamistisk extremism. se nedanstående video.

ABC om Obamas tal i Iowa
DN rapporterar att Clintons försprång minskar

Andra bloggar om: politik, demokraterna, obama, clinton, primärvalen, fox news, presidentvalet, usas presidentval, usa

Intressant Efterlängtat tillskott i onlinemediefloran

2007-11-12T09:55:00.000+01:00

I morse damp det första dagliga nyhetsbrevet från Dagens Arena ner i inboxen. Nisha Besara är Chefredaktör för publikationen som är tänkt att bli en progressiv, daglig ledarsida online och skribenter är bland andra Katerine Keilos, Per Wirten och Björn Elmbrant. Jag kan inte tycka annat än att det är ett strålande initiativ. Det är inte lätt att gå från att vara en tidskrift till en daglig publikation, och det är väl önsketänkande från min sida, men om allt fungerar väl undrar jag om vi inte ser embryot till en oberoende progressiv dagstidning i stil med brittiska The Guardian?

Uppdaterat: jag noterar att Per Gudmundson på SvD:s ledarblogg anser att Arenas politiska budskap är "lögnaktigt"; "Kort sagt försöker man göra gällande att man kan vara vänster utan att vara för den politik som reellt kommer ut av vänsterns organisationer ... men på valdagen så röstar naturligtvis alla dessa fria vänstersjälar med Ohly eller Sahlin. Grundbudskapet är alltså lögnaktigt." Men snälla Gudmundson! Har du aldrig hört talas om begreppet "rösta taktiskt"? Anser du att det är "lögn" om man inte hittar ett parti som fullständigt motsvarar ens politiska ståndpunkter men santidigt uttrycker de ståndpunkterna? I så fall är vi alla lögnare.

Andra bloggar om: politik, media, arena, dagens arena, tidskrifter, arena

"Ego-fascism" bakom massmordet

2007-11-11T12:13:00.000+01:00

Jag vet inte om jag tycker att det är speciellt lämpligt att försöka vinna politiska ideologiska poänger på en så fruktansvärd händelse som skolmassakern i Jokela, men å andra sidan är det just sådana poänger vi är vana vid att göra när det gäller liknande händelser långt borta. Nå, anden är redan ur flaskan och nu tävlar alla om att peka finger mot vad man anser vara den ideologiska avart som kan ha drivit Pekka-Eric Auvinen att avrätta nio människor. Anden släpptes ut av Leif Cyrillus på tidningen Dagen som skriver om geovetaren och biologen Mats Molén som menar att Auvinen var influerad av evolutionsteorin. Henrik Alexanderson anklagar i sin tur den unge finländaren för att ha varit en ekofascist-terrorist.

Själv tänker jag nu sälla mig till denna kör genom att i min tur vända min anklagelse åt ett helt annat håll: mot den extrema individualism - vi skulle kunna kalla den för "ego-fascismen" - som medger rätt för var och en att ta livet av vem som helst baserat på idén om den egna individens överhöghet.

också läsvärt om detta: Svensson och Utsikt från höjden

Länkar till bloggen (technorati)

Andra bloggar om: politik, samhälle, ideologi, skolmassaker, skolmassakern i finland, jokela, auvinen

Om skattefelet och skattekostnader för externalisering

2007-11-08T00:01:00.000+01:00

Med anledning av nyheten att moderater ånyo blivit avslöjade som köpare av svarta hushållstjänster så kan det vara på sin plats att påpeka några saker rörande det så kallade "skattefelet" som Skatteverket har beräknat uppgår till 133 miljarder kronor i uteblivna skatteintäkter.

Svartjobb, som har fått mycket uppmärksamhet, upptar cirka 66 miljarder av felet. Notabelt är dock att privatpersoner bara står för 22 av de missade miljarderna varav 9 är svartjobb. Resten står i princip näringslivet för och framför allt de små företagen med 59 miljarder. Så när Stefan Fölster i sin debattartikel nyligen vill att svinnet i socialförsäkringssystemen skall granskas noggrannare så kan man bara konstatera att han riktar sin energi åt helt fel håll. Svinnet i socialförsäkringen skall enligt Sakattemyndigheten stå för bara 1 till 1,7 miljarder av de 113. Inte så värst mycket att lägga krut på på om man verkligen vill ha in skatten med andra ord. Inte för att jag är så säker på att Fölster är så värst intresserad av skatterättvisa. Som anställd av Svenskt Näringsliv är han knappast intresserad av att storföretagens användande av skatteparadis för avancerad skatteplanering skall granskas.

Jag skulle också gärna vilja se lite statistik över vad externalisering kostar samhället varje år; det vill säga hur mycket av skattemedel som används för att rensa upp efter företagens miljöförstöring. Externalisering är ett finare ord för att "vi tar hand om skiten senare, d.v.s. låter någon annan ta hand om skiten". Den senaste utvecklingen när det gäller denna fina näringslivstradition tycks vara att använda Väst-Afrika som avfallsplats. DN rapporterar om misstankar om dumpat uran i Kongo-Kinshasa men det är inte det enda fallet. Kommer ni till exempel ihåg det starkt giftiga avfallet som dumpades i Elfenbenskusten förra året som gjorde att tusentals människor insjuknade med förgiftningssymptom? Här är några artiklar att fräscha upp minnet med (NYT, Greenpeace, Wikipedia, DN, MP, Trafigura)

Cynikern kanske vill inflika här att han inte bryr sig eftersom det inte påverkar hans ekonomi, och man måste nog i många fall ge honom rätt. Men när man någon väl bestämmer sig för att städa upp efter företagen så är påfallande ofta det gemensamma som pröjsar. Jag läser till exempel att den kraftigt oljenedsmutsade Ogoniprovinsen i Niger-deltat i Nigeria nu skall städas upp efter fyrtio år av oljeutvinning av skrupellösa oljebolag. Uppstädningen skall organiseras av FN och jag antar då att det är det gemensamma som skall bekosta det hela - det vill säga också av den svenska staten som på det sättet ger utländska oljebolag en skatterabatt.

uppdaterat: missade det här!

Tidigare postning

Andra bloggar om: politik, miljöfrågor, skattepolitik, ekonomi, samhälle, nedsmutsing, avfall, afrika, skattefusk

Med en kolonial smak i munnen

2007-11-04T01:19:00.000+01:00

Varför får jag en kolonial smak i munnen när jag läser den här analysen av läget i Pakistan i Washington Post? Jag vet att artikeln handlar om hur Vita Huset förhåller sig till undantagstillståndet, men jag får ändå känslan av att journalisterna i grund och botten betraktar Pakistan som en femtiförsta amerikansk stat och General Musharraf som en guvernör som lyckats ställa till det för den federala regeringen. Vita Huset har ju till varje pris försökt att få Pakistan att framstå som en demokratisk stat så att man skall kunna legitimera sitt samarbete med generalen och hans armé och så går han och utlyser undantagstillstånd! Det verkar som varhelst USA försöker sprida demokratins ljus så går det rent åt peppran och resultatet blir snarare det motsatta. Så det är inte konstigt att WP anser att det är pinsamt för Bush-administrationen att den bångstyrige generalen har agerat tvärtemot vad USA föreskrivit och stängt av demokratin. Hans dagar är med andra ord räknade och det skulle inte förvåna mig om Benazir Bhutto omedelbart hamnar på Vita Husets sponsorlista och att hon sitter på hans post inom två år.

Jag tog mig en titt på några kartor för att försöka få redan på ungfär var Pashtunistan eller vad man nu skall kalla det, ligger rent geografiskt och var Pushtu är det dominerande språket. I väst talar vi gärna om al-Quaida eller Talibaner när det gäller den pågående konflikten i gränslandet mellan Afghanistan och Pakistan och jag undrar om man inte därmed i sin anglocentrism glömmer bort en dimension som har med etnicitet att göra. I princip drog Britterna upp Pakistans västra gräns rakt igenom Pusthunernas land och frågan är om vi inte har att göra med en självständighetskamp snarare än något annat. Ta en titt på kartan nedan som visar de dominerande språkområdena i Pakistan. det är inte helt svårt att föreställa sig att Pakistan som land inte existerar om tjugo år utan att vi i stället har fyra nya stater: Pusthustan, Punjab, Sindhi, Kashmir och Baluchistan (1).

1) Pakistan är ett namn som hittades på 1933 och som är en förkortning av de olika delarna: Punjab, Afghani, Kashmir, Baluchistan

Andra bloggar om: politik, pakistan, waziristan, pashtun, iran, usa, pervez musharrraf, musharraf, bhutto, benazir bhutto, afghanistan, bush, usa, kriget mot terrorismen, demokrati

Musharraf inför undantagstillstånd

2007-11-03T16:54:00.000+01:00

Nu utlyser Pervez Musharraf undantagstillstånd i Pakistan vilket är ytterligare en dramatisk vändning i den senaste tidens utveckling. Musharraf kan vara på väg att förlora makten till Bhutto och som han inte hade nog problem med sina jurister och konkurrenter så håller frontlinjen i det så kallade Waziristan-kriget mellan Pakistans armé och islamistiska miliser i gränsområdena mellan Pakistan och Afghanistan att leta sig allt längre ned mot Islamabad och Peshawar, nu senast i Swat-regionen, vilket man kan läsa om i New York Times den 1 november.

Frågan är hur USA reagerar på den här utvecklingen. DN:s korre i Pakistan Mia Holmgren skriver att:

- För USA är ett undantagstillstånd den sämsta tänkbara utvecklingen. Pakistan är USA:s kanske viktigaste allierade i kriget mot terrorismen. För USA har president Musharrafs sjunkande popularitet varit ett stort problem. USA har haft ett finger med i förhandlingarna mellan Musharraf och Bhutto som skulle leda till en maktdelning efter valet i januari. Bhutto som premiärminister skulle ha gett ökad trovärdighet åt USA:s terrorkrig, ett undantagstilltånd har motsatt effekt.

Om Musharraf ropar på hjälp från USA när det börjar osa maktövertagande och NATO börjar flytta trupp från Afghanistan till Pakistan så innebär det en rejäl sträckning av de redan hårt åtsatta NATO-trupperna i Afghanistan som redan är på väg att förlora kriget mot Talibaner, klanarmeer och krigsherrar, och skulle Turkiet nu marschera in norra i Irak så är USA:s situation förstås totalt omöjlig. Samtidigt har man ju kommit dit man uppenbarligen ville: till ett krig i hela mellanöstern. Det var nog bara inte så här man tänkte sig det. Jag undrar om inte Iranierna tills vidare kan känna sig ganska lugna.

Stay tight. Jag har en känsla av att jag kommer att behöva uppdatera den här postningen i dag.

Bild: Swat-regionen. Från wikipedia. Licens GNU

Andra bloggar om: politik, pakistan, kriget mot terrorismen, usa, nato, talibanerna, islamism, bhutto, musharraf, pervez musharraf

Notiser: "Seven countries in five years"

2007-10-31T08:11:00.001+01:00

Jag fattar inte hur jag har kunnat missa den förre Generalen Wesley-Clarks uttalanden om det hemliga memo om Bushevikernas strategi att starta krig mot sju länder i mellanöstern inom sju år. Så kan det gå när man kopplar ur sig mot nyhetsflödet. Här är i alla fall några länkar till artiklar om uttalandet plus några andra intressanta artiklar om Iran.

Joe Conason i Salon 12 okt, "Seven countries in five years"

Wesley Clark intervjuas av Amy Goodman, Democracy Now, 2 Mars

Plus
Seymour Hersh senaste i New Yorker, 8 okt: Shifting Targets

UPPDATERING: Jag laddar på med några länkar när jag ändå håller på:
Khody Akhavi intervjuar journalisten och författaren Stephen Kinzer (all the shah's men) för IPS. Värt att notera är följande: "There is a fundamental sympathy for democracy [in Iran] ... Iranians have a democratic consciousness that is unique in the Middle East,"

Alan Johnston svarar på BBC-lyssnares frågor om sin tid i fångenskap hos Army of Islam. Mycket intressant, och mycket rörande.

Med detta önskar jag en god natt!

Andra bloggar om: politik, palestina, hamas, wesley clark, kinzer, iran, usa

Det är inte bomben som kommer att utlösa en attack mot Iran

2007-10-30T17:31:00.000+01:00

En fråga som jag tycker det är fullständigt obegripligt att den inte diskuteras i media när det gäller en eventuell bombning av Irans kärninstallationer är huruvida man riskerar att utlösa en kärnkatastrof eller inte. Det enda jag tills nyligen läst i frågan var en artikel på en sajt som drivs av Union of Concerned Scientists som bilden är tagen ifrån och som jag skrev om i denna postning.

Om USA skulle bomba en aktiv kärnanläggning med t.ex. en s.k. buker buster eller liknande så skulle det hota att sprida radioaktivitet inte bara i Iran, utan också i grannländerna. Miljoner skulle kunna dö (enligt beräkningar som gjorts med mjukvara som utvecklats för pentagon.~~Pentagons egna beräkningar~~) och USA skulle utsätta också Israel för stora risker. För att inte tala om den miljökatastrof det skulle innebära. Minns Chernobyl!

Samma scenario gäller förstås också civil kärnkraft vilket ställer till med en hel del komplikationer. För om Iran skaffar sig en fullt fungerande civil kärnanläggning så ökar risken betydligt att USA skulle utlösa en sådan katastrof om man försökte genomföra en bombattack mot ett eventuellt Iranskt militärt kärnvapenprogram. Iranierna skulle utan tvivel se till att placera de militära anläggningarna i närheten av de civila.

Vita Huset borde med andra ord vara mer oroliga för att Iran skaffar civil kärnkraft än något annat.

Att detta inte bara är ett antagande kan konstateras när man läser intervjun med Flynt Leverett i Esquire som jag skrev om i går. Han berättar om ett tillfälle när Ryssland var i färd med att levera kärnbränslestavar för civilt bruk till Iran och om den panik som uppstod i Washington.

From inside the White House, Leverett was hearing a scary scenario: The Russians were scheduled to ship fuel rods to the Iranian nuclear reactor in Bushehr, which meant the reactor would become operational by this November, at which point it would be impossible to bomb -- the fallout alone would turn the city into an urban Chernobyl. The White House was seriously considering a preemptive attack when the Russians cooled things down by saying Iran hadn't paid its bills, so they would hold back the Bushehr fuel rods for a while.

Så när Ulf Nilsson skriver i dagens krönika att "Om man får bevis för att Iran är nära en atombomb smäller det" så är det långt i från sanningen. Det är knappast troligt att Iran utvecklar bomben utan civil kärnkraft (man skulle väl i så fall vara först i världen med att klara av ett sådant trick?). Vita Huset vill med andra ord till varje pris slå till innan Iran utvecklar civil kärnkraft.

Ur det här perspektivet spelar det inte ens någon roll om Iranierna anrikar uran eller inte. Precis som Leverett berättar så räcker det uppenbarligen med att Iran planerar att importera bränslestavar från något annat land för att Vita Huset skall vara berett att ge order om eld.

Andra bloggar om: politik, iran, usa, kärnvapen, kärnkraft, krig, bunker busters, kärnkatastrof

DN och SVD har intressanta artiklar om krigshotet. Läs också dagens postning på Rawia Morras blogg

Klockan klämtar för krig

2007-10-30T13:30:00.000+01:00

Det är svårt att säga vem som sitter med trumf just nu i Vita Huset i Iran-frågan. Om USA skall anfalla Iran så har man inte lång tid på sig och jag kan bara tänka mig hur febrilt hökarna i VH, anförda av VP Cheney, just nu försöker leta efter ett sätt att gå till attack. Jag antar att det är just för att bereda väg för en sådan attack som det på senare tid har kommit en rad utspel från Vita huset. Bara under de senaste veckorna har Bush hunnit med att förklara att det iranska Revolutionsgardet är att betrakta som en terror-organisation och infört sanktioner mot Iran. Inte klämtar klockorna mindre efter Israels märkligt nedtystade attack mot Syrien i början på september.

Bush kan knappast vänta mycket längre till om han vill genomföra sin attack och om den skall kunna ske innan presidentvalkampanjen drar igång i höst så måste det bli nu i februari-mars. I värsta fall utlöser han en attack efter en eventuell demokratisk valseger och lämnar demokraterna att reda ut röran.

Så vad stoppar den "oövervinnerliga" amerikanska krigsmaskinen från att rulla i gång? Varför skjuta upp bombandet till i morgon när man kan göra det redan i dag? Inget torde ju vara så uppfriskande för en hök som att få se bomber detonera i bebyggelse. Men jag antar att det finns skäl. Amerikanerna visade i mellanårsvalet att man inte stödde krigspolitiken och är pessimistiska över utsikterna att över huvudtaget kunna stoppa Iranierna att skaffa kärnvapen, vilket en undersökning av Rasmussen visar.

De soldater som är på plats i Irak är uppenbarligen inte så sugna på att ta överdrivna risker. Många amerikanska truppenheter försöker till exempel göra allt för att slippa åka omkring i sina fordon av rädsla för beskjutning och vägbomber. Man åker helt enkelt och ställer sin Humvee på en öde tomt någonstans i Bagdad, tillbringar hela dagen där, och lurar sina överordnade att man är ute och patrullerar genom att regelbundet ringa in rapporter. De brittiska trupperna i Basra har också tröttnat. I en intervju med brittiska Telegraph berättar en högt uppsatt officer under anonymitet om hur han har förlorat all tro på militära lösningar av konflikten. Britterna har lämnat över Basra åt irakierna och sätter helst överhuvudtaget inte sin fot där.

En annan svårighet är att ett krig mot Iran kan få mycket allvarliga konsekvenser för USA:s förhållande till både Ryssland och Kina. Washpost berättar om hur Irans grannar protesterar mot krigsplanerna.

Sist men inte minst: det kan verka som om hökarna i Vita Huset inte bryr sig ett skvatt om ditt och mitt motstånd mot krigandet, men jag tror tvärtom att ju fler som tar ställning i världen mot krigspolitiken desto svårare blir det för hökarna att genomföra den.

Mer i dagens DN

UPPDATERING: Via Lasse hittar jag till Ulf Nilssons krönika i expressen om ett hotande krig och reagerar på den här meningen: "Inom mindre än e n t i m m a efter order kan man börja bomba de viktigaste av över hundra nukleära anläggningar. Om man får bevis för att Iran är nära en atombomb smäller det. Om man t r o r att man har bevis – minns Irak! – är risken också stor." Fel. Iran skulle knappast tillverka en färdig bomb utan att ha satt igång ett civilt kärnkraftprogram först. USA kommer inte att bomba fungerande civila kärnkraftsanläggningar med tanke på den omfattande katastrof det skulle skapa. Man vill med andra ord bomba innan Iran skaffar bomben, ja t.o.m innan Iran ens skaffar civil kärnkraft.

Andra bloggar om: politik, usa, iran, irak, militärt, krig, fred, kärnvapen

Inifrån det diplomatiska spelet mellan Iran och USA

2007-10-29T13:27:00.000+01:00

En länk till den här intervjun hittade jag på Motvallsbloggen som i sin tur hittade den på Pierre Gillys blogg. Det är Esquire som intervjuat Flynt Leverett och Hillary Mann som båda arbetat med diplomati och utrikesfrågor på hög nivå inom Bushadministrationen och som båda blivit ytterst besvikna på de neokonservativa hökarnas ovilja att förhandla med Iran trots att vägen legat öppen för ett utbyte som kunde ha skapat en varaktig fred i mellanöstern och ett mer demokratiskt Iran.

Deras historia fogar samman alla de obekräftade pusselbitar i det diplomatiska spelet mellan Iran och USA som förekommit i pressen och bekräftar den gängse bilden av Bush-administrationens neokonservativa hökar som übermoraliserande idealister som är beredda att låta världen brinna hellre än att skicka fel signaler till fel regimer. Paret är mycket väl medvetna om vad som kan hända och varnar i kraftfulla ordalag för att de neokonservativa med Cheney i spetsen kommer att försöka att få till ett krig mot Iran innan Bush-eran är över. Upptrappningen kan börja snart. Det är inte lång tid kvar.

PS. Pierre Gillys blogg åker utan tvekan in i min bloggrulle. Gilly har ofta långa och insatta artiklar om utrikespolitik och ekonomi. I like! Och Tom-Tom borde jag lagt till för länge sen. "A different drummer" kan nu nås också härifrån. DS

Andra bloggar om: politik, usa, iran, cheney, powell, bush, diplomati, krig,

Vem skall jagas? Folket eller företagen?

2007-10-28T17:50:00.000+01:00

Låt oss vara ärliga. Det fuskas med skatten. Hur mycket vet ingen, och inte lär det bli tydligare för att man frågar 1 257 slumpvis valda personer om deras skattefusk, som Stefan Fölster och Fredrik Bergström gjort i en nyutkommen bok. Jag har inte läst boken, men väl Fölsters debattartikel i DN. Det mesta av artikeln handlar just om hur "vanliga svenskar" bättrar på sin välfärd genom allehanda fusk. Boken är naturligtvis skriven för att att väcka opinion och Fölster undviker också mycket riktigt i debattartikeln att diskutera det som kan misstänkas är den riktigt omfattande skatteflykten, som jag skrev om i går; de multinationella företagens användande av skatteparadis för att undgå att betala skatt i Sverige. Jag skall vara rättvis mot Fölster. I en bisats, och på ett mycket kryptiskt sätt, antyder han faktiskt att också detta skulle vara ett problem i det "verkliga Sverige".

Ett grundläggande krav är då att myndigheters utvärdering och forskningsanslag bör ha skarpa krav på sig att visa hela bilden. Exempelvis bör den omfattande utrednings- och forskningsverksamhet som använder officiella siffror för inkomst- och förmögenhetsfördelning lägga betydligt mer kraft på att belysa det "verkliga Sverige", det vill säga ett Sverige där det finns svarta inkomster och där det också finns stora dolda förmögenheter som har placerats i andra länder (min kursivering).

Faktum är att skatteverk världen över med amerikanska IRS i spetsen börjat att ta fusket med internprissättning på största allvar. Kartläggningen av skatteparadisen tog fart först efter 11 september därför att de använts för att överföra pengar till terrorister, och i och med det började de nationella skatteverken få upp ögonen för de olika sätt som används för att undandra sig skatt. Organistationer som Tax Justice Network föreslår nu en internationell skatteorganisation som liksom interpol kan underlätta utbytet av information mellan länder. Det kan kanske verka som en Orwelliansk mardröm, men något måste göras och en sådan lösning kan vara den mest effektiva vägen att kontrollera pengaflödena.

Raymond Baker, som försökt att skingra dimmorna kring skattepradisen, menar det är omöjligt att införa en total kontroll över de globala kapitalrörelserna eftersom det skulle innebära en kontrollapparat av sällan skådade mått. Men om det är sant att vi skulle kunna få en skattelättnad på 10-15% genom att så långt det är möjligt tvinga företagen att skatta sina vinster i Sverige så bör man kanske ta en funderare på vad som bör prioriteras.

Skattefusket bidrar som jag ser det att urholka fördelningen av tillgångar oavsett om den sker på en "folklig" eller "multinationell" nivå och jag håller på sätt och vis med Fölster om att något borde göras. Men till skillnad från honom är jag övertygad om att åtgärderna måste riktas mot ett helt annat håll, nämligen det svenska näringslivet.

MER LÄSNING
Dan Axelssson och Mats Revland: Internprissättning i svenska multinationella koncerner

Björn Elmbrant: Fel, fusk, fiffel för miljarder

Svensson: Frågorna - Plan B

ATT FÖLJA UPP: Riksdagen har i juni 2006 beslutat att internationellt verksamma bolag ska upprätta skriftlig dokumentation avseende internprissättningen vid transaktioner med företag som är begränsat skattskyldiga i Sverige (prop. 2005/06:169, rskr. 2005/06:349). Ramarna för dokumentationskraven anges i lagen om självdeklarationer och kontrolluppgifter. Reglerna gäller från den 1 januari 2007. Skatteverket ska meddela närmare föreskrifter om vad som ska ingå i dokumentationen.

Andra bloggar om: politik, ekonomi, skattefusk, stefan fölster, skatteparadis, skatteflykt, näringsliv, elmbrandt, välfärdsstaten, samhälle

Skatterättvisa på dagordningen

2007-10-28T00:41:00.000+02:00

Det finns vissa fenomen här i världen som får mig att tvivla på möjligheterna till ekonomisk rättvisa och får vissa politiska förslag att framstå som skämt, eller snarast förolämpningar. Till dessa förslag hör till exempel det senaste utspelet från moderaterna att avskaffa det enprocentiga biståndet och det ständiga lobbandet för platt skatt och gnällandet från Svenskt Näringsliv om skattetrycket. Det senaste i raden av dessa fenomen som det har börjat skrivas om i vänsterpressen (ja, inte skriver de liberala tidningarna om det i alla fall) är skatteparadisen, ni vet, dessa pytteöar med minimal skatt som är översållade med banker.

En mycket intressant artikel som tar upp ämnet, skriven av Matti Kohonen, hittar ni i senaste numret av Arena. Kohonen, som har varit med och startat en svensk avdelning av Tax Justice Network som är en internationell organisation som lobbar för skatterättvisa, berättar bland annat att utvecklingsländerna varje år bestjäls på cirka 250 miljarder dollar genom felaktig s.k. internprissättning vilket i så fall skulle vara det enskilt största hindret för utveckling p.g.a illegal eller regelvidrig verksamhet (jämför t.ex. med mutor som skulle stå för trettio miljarder). I dagens Stockholms Fria intervjuas det amerikanska läkemedelsföretaget Pfizers före detta vice vd Peter Roost, som menar att skatten för alla svenska medborgare skulle kunna sänkas med 10-15 procent om man på allvar försökte komma tillrätta med det här problemet. Om jag har förstått trixandet rätt så kan det gå till på flera sätt:

1.
Ett multinationellt företag har sin produktion i ett dotterbolag som är registrerat i ett skatteparadis.
För att varorna skall komma från dotterbolaget till moderbolaget (i t.ex. Sverige) för att sedan säljas på moderbolagets marknad så säljer dotterbolaget varorna till moderbolaget, men till överpris. Moderbolaget får alltså betala extra mycket för varor man i princip redan äger men använder detta överpris till att få ner skatten i Sverige. Samtidigt hamnar vinsten hos dotterbolaget i skatteparadiset. Pengarna har bara flyttats runt inom bolaget och skatten minimerats.

2.
På samma sätt kan t.ex. volvo sälja bilar som är monterade i sverige till sina dotterbolag i asien till rejäla underpriser för att minska kostnaden för importtullar. (jepp, Kohonen berättar att volvo gjort just så och fått böta 218 miljoner kronor).

3.
Stockholms fria berättade i förra veckan om hur Malmö Aviation och SAS leasar sina flygplan från partners som t.ex. British Airways som i sin tur har leasingföretagen registrerade i skatteparadis. Paradisen har förstås inte mycket till produktion men enligt Kohonen faktureras förbluffande 50% av alla kostnader i världshandeln från skatteparadisen.

Den globala rättviserörelsen lyckades aldrig med sin kamp att försöka få igenom en global skatt på finanstransaktioner, men jag har en känsla av att skatterättvisa kommer att bli nästa stora stridsfråga. För borde det inte ligga i statens intresse att få in de förlorade skattekronorna? Och borde det inte ligga i medborgarnas intresse? Nästa gång du läser att den nya budgeten kan ge dig 500 kronor mer i plånboken varje månad, tänk då på att du redan borde ha 10-15% lägre skatt redan från början. Nästa gång någon är ilsk på skatterna, påpeka då gärna att vi skulle ha ett bra mycket lättare skattetryck om storföretagen faktiskt betalade sin del och att det går att göra något åt det. Kohonen antyder en lösning i underrubriken till sin artikel som lyder: "Om att släcka ned skatteparadisen".

REKOMMENDERAS: Ekonomen Raymond Baker har skrivit boken "Kapitalismens akilleshäl" Läs hans tal "The Ugliest Chapter in Global Economic Affairs Since Slavery" som PDF.

Andra bloggar om: politik, ekonomi, skattepolitik, skatt, skatteparadis, skattefusk, skattesmitning, moderaterna, arena, skatterättvisa

Vi står också fast vid de danska värdena!

2007-10-25T23:19:00.000+02:00

Du måste förstås klicka på flaggan.

Apropå valaffscher som du hittar i ett grannland nära dig.

Disclaimer: Detta inlägg skall eventuellt tolkas som en provokation, eller något åt det hållet. Möjligen ironi eller varför inte satir.

UPPDATERING: Det verkar som om DN inte har Twinglyn igång för den här nyheten. Kan det vara en alltför känslig fråga, tro?

Andra bloggar om: politik, danmark, dansk folkeparti, muhammedkarikatyrerna

Skogens nyheter rapporterar (kanske) om "collateral damage"

2007-10-25T20:52:00.000+02:00

Jag är inte på något sätt avog till natur även om jag tillbringat den absoluta merparten av mitt liv i storstäder och dras till dom som en geting till ett glas blandsaft, och jag har (faktiskt) haft en hel del naturupplevelser som alltid kommer att sitta som ett plåster i bakhuvudet. En riktig aha-upplevelse fick jag till exempel i Australien när jag fick berättat för mig hur vissa träd i bushen fortplantar sig. De måste helt enkelt brinna och då menar jag verkligen brinna. Dave, som guidade mig och mina vänner i nationalparken Wilson's Pomontory utanför Melbourne, plockade upp något som såg ut som en halverad träkula i julgranskule-storlek från marken och förklarade att det var en frökapsel från ett av trädslagen som hade öppnat sig för att lämna sina frön. Det som var spektakulärt var att frökapseln öppnade sig först vid ungefär 1000 grader celsius (om jag kommer ihåg rätt). Ett minst sagt hett fortplantningsförfarande med andra ord.

Jag hade dittills hade trott att de ständigt återkommande storbränderna i Australien förstörde skogen men förstod nu att det var precis tvärtom. Utan bränderna skulle skogen helt enkelt döden dö. Bränderna var en garanti för fortlevnad. Så om skogen hade sina egna nyhetsblaskor så skulle de förmodligen rapportera om det heta sexlivet i Californien just nu och några skribenter skulle säkert beklaga att vissa människor fått sina hus förstörda i samband med de vilda orgierna, men att visst "collateral damage" är nödvändigt för att ritualerna skall kunna genomföras. Man skulle säkert också rapportera om att de våldsamma protesterna från ett stort gäng rödklädda nissar med röda bilar hade slagits tillbaka och inte nämnvärt stört den passionerade festen.

Skogens, förlåt, Dagens Nyheter och SvD om sexfesten i Californien

Andra bloggar om: natur, skogsbränder, californien, sex, fortplantning, skog, australien

Twingelmania och framtidens blogosfär

2007-10-24T21:15:00.000+02:00

Jag kan inte låta bli att göra en postning om "branschen" med tanke på den ständigt böljande debatten om huruvida Twingly är bra för bloggosfären eller inte och Aftonbladets inlänknings-intåg. Blogges gravt skrattframkallande prostitutions-analogi beskriver väl ganska väl hur en del av oss bloggare ser på saken (nu kan jag inte hitta inlägget!). Så hur ser jag på saken? Med Twingly lämnar bloggen för alltid den svenska "subkulturen" och dras mot mittfåran och det var väl kanske bara en naturlig utveckling. För min blogg är det förstås inte illa eftersom jag alltid läser DN.se. Ändå ser jag inte på utvecklingen med ett rosenrött leende.

Tidigare var själva nätverket av bloggar, som manifesterades i ens bloggrulle, viktigare än något annat för att nå en läserkrets och även om jag inte tror att twinglandet kommer att ersätta bloggrullen så märker jag att fler bloggare än tidigare låter bli att lista sina favoriter. Ju färre bloggare som länkar till andra bloggares inlägg och som inte underhåller och uppdaterar sin bloggrulle desto större del av blogosfärens trafik kommer att genereras av just Twingly-länkar och vips är blogsfären plötsligen på väg att enkelriktas i och med att länkarna mellan bloggare försvinner. Min uppmaning lyder därmed som följer: Håll bloggrullen levande!

Jag efterlyser också nya portalverktyg som ytterligare breddar blogosfären och helst av allt skulle jag vilja se en bloggportal som var vikt enbart för bra politiskt, och gärna progressivt, innehåll. Detta föranleder mig att påminna om hur mycket Johans bloggtjänster knuff, intressant och bloggar betytt för den svenska blogosfären. Utan hans fantastiska verktyg skulle vi innan Twingly-revolutionen vara hänvisade till technorati för att nå nya läsare. Så jag hoppas inte Johan låter sig nedslås (vilket tycktes vara fallet i den senaste postningen) utan gör sina verktyg ännu bättre och ännu mer inriktade på kvalitet. Politiskabloggar.se verkade lovande och jag har stora förhoppningar om att Johan skall utveckla det projektet.

Jag är också otroligt glad över att Johan har lyckats att avhålla sig från att fylla sina sidor med annonser (de som finns är ganska diskret placerade). Jag börjar nämligen bli rätt allergisk mot framför allt animerade annonser. Jag har ingen aning om huruvida Johan tjänar några pengar på att utveckla sina verktyg, men om han inte gör det skulle i alla fall inte jag tveka att donera en mindre summa om någon drog igång en insamlingskampanj.

Till sist håller jag med "opassande" om att nya Twingly öppnat portarna för nya sätt att inkludera blogginlägg på andra sajter: "Faktum är att jag nu börjar undra vilka andra former av blogglänkningar vi kommer att se framgent — kanske AstraZeneca kommer att ha en radda länkar till bloggar som skrivit om dem?"

Jag kan då meddela att det som opassande beskriver redan händer. För några veckor sedan upptäckte jag att en sajt som heter säkerhetstips.se länkade till ett av mina inlägg och såg till min förvåning att de inkluderat ett RSS-flöde från bloggar.se/om/säkerhet. Det kändes som en försmak på blogosfärens nästa steg.

läs också Jinges replik om detta och besök bloggarna på Agenda 2010+, ett utmärkt exempel på ett progressivt bloggnätverk.

Andra bloggar om: politik, samhälle, blogosfären, bloggar, media, twingly, knuff, intressant, bloggar

En helig ohelig allians att hålla ett öga på

2007-10-23T21:49:00.000+02:00

Under en FN-konferens om familjefrågor i Istanbul 1996 inträffade något som av vissa kallas för "Miraklet i Turkiet". Under konferensen vägrade en grupp delegater från arabiska länder att skriva under dagordningen om man inte ändrade vissa ordval i texten. Giftermål kom därför av konferensen att definieras som ett äktenskap mellan "man och kvinna" och abort blev till "reproductive health" (ursäkta att jag inte översätter, men reproduktionshälsa låter så kliniskt). Det intressanta med denna händelse är att arabländernas vägran att skriva under dagordningen kom efter ett samarbete med företrädare för den kristna högern som också var på plats, och framför allt Richard Wilkins som i dag är chef för "Mormons' World Family Policy Centre".

Sedan dess har islamistiska opinionsbildare och lobbyister samarbetat med sina kristna motsvarigheter med att försöka påverka världens makthavare i familjefrågor. När Wilkins och andra ultrakonservativa religiösa traditionalister träffades i Doha i Qatar 2005 på en konferens för att hylla 10-årsminnet till FN:s familjeår samarbetade dom så bra att de lyckades driva igenom en resolution i FN:s Generalförsamling mot alla odds.

Denna framgång för den oheliga alliansen av "pro-family" grupper borde ha kunnat väckt mer uppseende än det gjorde. Anledningen att jag ens hittade informationen var på grund av Brian Whitakers mycket läsvärda krönika i the Guardian.

Jag tar naturligtvis upp det här exemplet för att ytterligare fördjupa tankegångarna i min förra postning. Jag vill fråga vad som händer om ultrakonservativa kristna och muslimska krafter börjar att samarbeta i stället för att, som ofta är fallet, smutskasta varandra? Doha 2005 visar att det inte är ett framtidsscenario utan en existerande realitet. Kanske skulle man till och med kunna säga att om inte 9/11 hade inträffat så kunde ett sådant samarbete ha varit bra mycket mer omfattande än det är i dag. Då kanske inte talibanerna hade varit den amerikanska högerns paria utan en av deras närmare bundsförvanter. Ni som har sett Michael Moores Fahrenheit 491 vet vad jag pratar om. 1983 besökte en Taliban-delegation Vita Huset och fick följande hedersomnämnande av Ronald Reagan: "To watch the courageous Afghan freedom fighters battle modern arsenals with simple hand-held weapons is an inspiration to those who love freedom. Their courage teaches us a great lesson - that there are things in this world worth defending." Nu ville Reagan troligen mest att Talibanerna skulle bekämpa Sovjets trupper i Afghanistan och hjälpa USA i kriget mot drogerna, men kanske fanns det varmare känslor som handlade om delade värden?

Hur skulle då den kristna högern kunna samarbeta med islamisterna efter 9/11? En av de bloggposter jag läst om Whitakers artikel menar att skillnaden i synen på våldsanvändning mellan de två grupperna är ett stort hinder, andra betonar snarare risken för en vålds-allians. Jag tror att det finns andra faktorer som kanske är viktigare.

- Den kristna högerns romans med den pro-israeliska rörelsen i USA: De senare måste ju ha mycket svårt för ett sådant samarbete, men vindar kan vända snabbt och kappor efter dom (och vad skulle hända om t.ex. det Muslimska Brödraskapet erkände Israel?).
- En demokratisk president och kongress efter 2008 års val kan skaka om den kristna högern så mycket att man börjar att söka nya allianser.
- När USA lämnar Irak kan det innebära att ett stort hinder för sådana allianser röjs undan.
- Och till sist: ju fler år vi som gått sedan 9/11 desto troligare att dylika allianser kan komma att skapas.

Än så länge tycks det som om den stora massan av ultrakonservativa religiösa utövare i båda lägren är svalt inställda för att inte säga kallsinniga till samarbeten, men Doha visar att det är en utveckling man bör hålla ett öga på.

Andra bloggar om: politik, samhälle, religion, fundamentalism, islam, kristendom, kristen fundamentalism, doha, usa, konservatism

Dags för vänstern (och högern) att göra upp med den religiösa fundamentalismen

2007-10-23T14:39:00.000+02:00

Efter den senaste tidens diskussioner om Islamism här på bloggen och en kortare ordväxling med Aqurette så kan det vara på sin plats att sätta ljuset på en för vänstern obekväm fråga som det är hög tid att omvärdera. I alla fall är det hög tid för mig personligen att omvärdera den. Vänstern anklagas allt som ofta för att sanktionera förtryck av kvinnor och sexuella minoriteter genom att inte uttala sitt förkastande av radikala islamistiska grupper, och jag kan hålla med om att det är ett stort problem som man måste komma till rätta med på något sätt. Inte för att jag tror att så många med vänsteråsikter egentligen stödjer det förtrycket - jag tror faktiskt tvärtom att man ofta delar åsikter med sina meningsmotståndare i den här frågan - men det faktum att man inte hittat ett sätt att agera mot förtrycket visar på en inflexibilitet som i förlängningen kan komma att skada vänstern. Dessutom är det i mitt tycke inget alternativ att stoppa huvudet i sanden och låtsas om att förtrycket inte existerar.

Det paradoxala är att vänstern och högern har korsat sina positioner i frågan om hur den religiösa fundamentalismen påverkar friheten på ett okonventionellt sätt, vilket blir tydligt om man jämför högerns relationer med den fundamentalistiska kristna högern i USA (som blogge kallar kristnazism i en postning nyligen, och läs också min postning om "the global war on christian fascism") vars grundläggande fundamentalism och renlärighet i mångt och mycket faktiskt speglar de radikala islamistiska fundamentalisternas. Vänstern undviker att kritiserar islamisterna utan granskar hellre den kristna fundamentalismen medan högern gör precis tvärtom.

Det är förstås uppochnervända världen. Högern borde ju egentligen stödja islamisterna som ju förenklat står för "family values", religiös underkastelse och traditionella värden, precis som den kristna högern. För Vänstern å andra sida borde islamisternas värdegrund vara fullständigt främmande och i total konflikt med allt som har med socialism att göra.

Så vad är problemet? Som jag ser det har det inget att göra med de fundamentalistiska rörelserna att göra i sig, utan med realpolitiken så som den utvecklat sig efter 1989 och murens fall och konflikten mellan väst och sydöst. Flyktingpolitiken i EU och USA har också bidragit till denna märkliga överkorsning mellan ideologi och praktik.

Och vad är poängen? Just nu skrivs det en hel del om kristofascismen och hur det finns aggressiva rörelser, framför allt i USA, som har mer på agendan än att bara tala i tungor. Jag pratar om ett slags kristen variant av den islamistiska jihadismen som diskuteras bland annat i den här artikeln på AlterNet.

Visst måste vänstern börja att ta en tydlig ställning för kvinnors och minoriteters rättigheter i den muslimska världen bara av den enkla orsaken att förtrycket är ohållbart ur en feministiskt, socialistiskt perspektiv, men det handlar också om trovärdighet. Om vi inte höjer rösten mot det förtrycket, vem skall tro oss när vi protesterar mot kristofascisternas förtryckande praktiker?

Tack till why the hate us(a) för länken till AlterNet

PS. För den som tycker att jag är orättvis mot vänstern vill jag säga att detta förstås också gäller högerns inställning till den kristna fundamentalismen. DS

UPPDATERING: Nyss när jag läste om den här postningen slog det mig plötsligt: tänk om den ultrakonservativa kristna högern börjar samarbeta med den ultrakonservativa islamistiska högern i stället för att de demoniserar varandra? Vilket scenario! Och när jag började leta efter information om något sådant så hittade jag ett utmärkt exempel som jag tänkte redovisa i nästa postning.

Andra bloggar om: politik, samhälle, religion, fundamentalism, kristendom, kristnazism, kristofascism, högern, vänstern, islam, usa, feminism, socialism

intressant

Moderna och primitiva vapen och världar

2007-10-21T13:43:00.000+02:00

Jag kan inte låta bli att analysera en mening ur den förra postningen lite noggrannare. Det handlar om ett citat ur Helena Lindblads recension av filmen "Det svider i hjärtat" i DN som i sin helhet lyder:

"Man kan inte säga att han ger något uttömmande svar på frågan om hur något i grunden så primitivt som potentiella självmordsbombare kan frodas mitt i den moderna världen."

Vad är det hon egentligen säger? Jo, för det första att självmordsbombning är något "primitivt". Med det kan hon mena två saker som jag ser det. Antingen menar hon att det är ett primitivt vapen på så sätt att det är ett "simpelt" eller "osofistikerat" vapen. Eller så menar hon att själva akten att ta livet av sig som ett taktiskt vapen är en primitiv handling, vilket jag tolkar som att handlingen kulle kunna betecknas som ociviliserad eller osofistikerad. Denna primitivitet ställer hon sedan mot västerlandets modernitet: "hur kan något så primitivt "frodas mitt i den moderna världen"?

För mig inrymmer ovanstående en paradox. Möjligtvis passar självmordsbombaren inte in i den västerländska militärhistoriken där det tekniska framsteget alltid framhävs som avgörande i de militära paradigmskftena: där repetergevärets överlägsenhet avlöses av kulsprutan, flygvapnet, radarn och laserstyrda missiler. Denna tidigare så vedertagna militära utvecklingslära utmanas på senare år av statsvetare som Mary Kaldor och Herfried Münkler, vilket jag också skrivit om tidigare. I dagens krig är det inte längre säkert att den part som är tekniskt eller numerärt överlägsen kommer att vinna i längden. Man skulle kunna säga att vi är i ett premodernt eller postmodernt paradigm, eller båda på samma gång, hur man nu väljer att se det.

Man skulle också kunna säga att självmordsbombaren är en i högsta grad "modern" företeelse, om man använder "modern" som synonymt med "samtida". Det är det "nya" vapnet, en del av ett nytt "militärt paradigm" som alla armeer i dag måste förhålla sig till, och en av anledningarna till att man i dag inom EU vill gå över till ett insatsförsvar. Fakutm är att självmordsbombaren inte existerade i den muslimska världen "i modern tid" före 1980 då Libaneserna importerade vapnet från de Tamilska motståndsrörelserna på Sri Lanka. Däremot sägs det att självmordsbombaren som fenomen härstammar från de s.k. "Asasinerna" som var en fruktad Shia-sekt i 1000-talets persien.

Jag antar att Helena Lindblad menar att det faktum att så många unga män väljer martyrdöden framför allt annat är något så ofattbart ociviliserat att det måste betecknas som primitivt och där må hon ha en poäng. Minns bara att nästan nio miljoner unga män med eufori kastade sig in i första världskriget och massakrerades på ett sätt som bara kan betecknas som självmord. Minns att kriget upphöjdes som ett reningsbad av ledande politiker, intellektuella och konstnärer även efter denna massaker. Minns att andra världskriget dödade civila i en omfattning som aldrig tidigare skådats. I västvärlden har vi sedan dess lärt oss att föra krig med ett minimum av stupade på den egna sidan, men det har i så fall inget med vår "modernitet" att göra utan med en mycket dyrköpt erfarenhet.

Det troligaste är ändå att Lindblad reagerar med sin egen reptilhjärna som säger henne att Sverige är modernt och Orientalen primitivt.

Andra bloggar om: politik, dn, helena lindblad, krig, modernitet, civilisation, militärhistoria, självmordsbombare, asasiner, martyrer, islam

Självmordsbombare: skillnader och likheter

2007-10-21T11:27:00.000+02:00

Jag har inte sett Oscar Hedins dokumentär om de svenska martyrerna, men jag känner mig ändå någorlunda insatt för att kunna kommentera saken. Självmordskandidaternas inställning till sitt liv väcker förstås som alltid uppseende och indignation. Man kan som Sanna Rayman sammanfatta denna indignation med en mening: "Vad bevisar man genom att dö?"

Kulturbloggen sammanfattar en annan vanligt ståndpunkt: "I Sverige finns ingen riktig beredskap för det här". Men vad är egentligen "det här"? Vad är det som är så ovanligt? Under Finska vinterkriget åkte över 8000 Svenskar till Finland för att strida på Finlands sida under parollen "Finlands sak är vår", och under Spanska inbördeskrget drog anarkister och andra till Spanien för att slåss mot Franco-trupperna. Det är med andra ord inte första gången som Svenska medborgare slåss i andra länder. I dag skickar vi dessutom soldater till Afghanistan för att slåss mot Talibaner.

Den stora skillnaden är förstås att så många svenskar har så svårt att acceptera att Islam skulle vara värt att slåss för. "Saken" är inte legitim. Dessutom är man rädd för att dessa unga män skall vända sig mot dem. Man ser dom som en potentiell fara, och med viss rätt. Minns fänrik Flink som satte skräck i Falun ~~ca 1995~~ 1994. (förklaring: den unge fänriken Mattias Flink var förvisso inte muslim, men ett bra exempel på vad som kan hända om det slår slint för en ung militär. Flink avlossade 147 skott och dödade sex personer under en natt i Falun 1994 innan han själv sköts av polis)

Jag frågar mig också varför man i väst har en sån reflexmässig magreaktion mot självmordsbombandet som taktiskt vapen och varför man, som i DN, betraktar vapnet som primitivt? Är det någon skillnad mellan en självmordsbombare och en amerikansk soldat som ständigt lever med döden inpå knuten? Är det bättre att dö av en IED för att ville betala sin collegeutbildning än att dö för att få komma till himlen (och samtidigt ge sina anhöriga en pension)? I alla fall inte i mina ögon. Krig är i sig en fruktansvärd historia och huruvida man dör av en atombomb eller en klubba är ganska ovesäntligt.

De strategiska målen för den tjetjenska gerillan torde vara liknande som för den amerikanska militären i Irak: att vinna territorium och säkra makten. Däremot skiljer sig de taktiska metoderna och vapnen från varandra. Självmordsbomberna har blivit ett så effektivt vapen att de islamistiska väpnade rörelserna inte längre kan avvara det. Första gången det användes i stor skala av islamister vann man en stor seger. Med hjälp av det en lastbil fullastad med sprängmedel drev Hezbollah ut USA ur Libanon 1984. Jag skulle vilja säga att självmordsbomben är ett lika modernt vapen som någonsin laserstyrda bomber.

De väpande islamistiska rörelserna har också förstått att självmordsvapnet är ett dubbeleggat svärd som inte bara sprider död och förödelse varthän det används utan också bryter ner vår moral. Det är just de frågor som Sanna Rayman ställer som de islamistiska väpnade rörelserna vill få oss att ställa.

Möjligitvis har vi också blivit så itutade att det är den tekniska överlägsenheten som gör väst osårbart. Militärhistoriken är indränkt i en teknisk utvecklingslära som bara accelererat och föds och göds av det militärindustriella komplexet. Självmordsbomben är definitivt ett hack i den världsbilden.

LÄS OCKSÅ: en fördjupning om moderna och primitiva vapen och världar

***

För övrigt rekommenderas starkt Cristoph Reuters bok "Med kroppen som vapen" för alla som vill lära sig mer om det här fenomenet.
recension - tidigare inlägg

Mer om Hedins film: DN1, DN2

Andra bloggar om: politik, krig, självmordsbombare, oscar hedin, islam, tjetjenien, samhälle, irak, libanon

Är Libanon på väg att "kongoliseras"?

2007-10-20T20:18:00.000+02:00

En ny artikel av Robert Fisk publicerades i går på brittiska Independents hemsida som handlar om hur de libanesiska miliserna just nu beväpnar sig till tänderna och hur risken varje dag ökar för en sammandrabbning som riskerar splittra Libanon utefter sekteristiska linjer. Det är att glömma att Libanon är ett "påhittat" land (liksom förstås Israel och Palestina) som uppstod när Britter, Fransmän och Ryssar delade "Stor-syrien" mellan sig 1916, det s.k. Sykes-Picot avtalet. Libanon och Syrien tillföll Fransmännen. Syrien fick sin självständighet 1936 och Libanon blev en självständig stat 1943.

Kanske är det med andra ord inte konstigt att det pågår ett slags "balkaniseringsprocess" från Medelhavet till Tvåflodslandet. Armenierna blev det sista land i delningen som fick sin självständighet. Irak är redan på väg att delas upp i ett Kurdistan, Shiastan och Sunnistan. Israel och Palestina kan knappast splittras mer än vad som är fallet just nu. Vad gäller Libanon kan man kanske se två vägar: antingen upphör landet att existera och inlemmas med Syrien igen (vilket väst knappast skulle tillåta) eller så splittras landet i flera autonoma enklaver utefter religiösa skiljelinjer (snarast att beskriva som en "kongolisering"). Vilket alternativet än blir innebär det en konflikt som kan vara i årtionden.

Nedan en karta över delningen som blev frukten av Sykes-Picotavtalet.

Bilden är copyrightskyddad och får publiceras med credit åt upphovsmannen. Reproduced from http://www.passia.org. (Mahmoud Abu Rumieleh, Webmaster) Källa

Vad jag menar med "kongolisering" är en situation som uppstår i ett land med fasta gränser där en rad väpnade grupper som "representerar" olika folk inrättar ett slags inofficiella stater, eller para-stater. Ungefär så ser situationen ut i Demokratiska republiken Kongo, därav "kongolisering".

Andra bloggar om: politik, mellanöstern, libanon, syrien, storbritannien, frankrike, sykes-picot, kolonialism, hezbollah, hizbollah

Den Egyptiska blogosfären och det Muslimska Brödraskapet

2007-10-20T13:53:00.000+02:00

Jag har tidigare skrivit om den egyptiska blogosfären och hur bloggar bland annat använts för att avslöja polisövergrepp. Det senaste i utvecklingen tycks vara att en lång rad unga medlemmar av det egyptiska Muslimska Brödraskapet börjat att blogga. Den amerikanske journalisten Marc Lynch uppmärksammade detta i en krönika i the Guardian i mars i år, en krönika som i sig är en bra ingång till den egyptiska blogosfären.

När jag nu läser om hur MB lagt fram ett nytt och mycket omdebatterat utkast till ett nytt partiprogram faller det sig därför naturligt att försöka hitta några egyptiska engelskspråkiga röster om detta och från Lynch artikel hittar jag till Monem press som drivs av Abd al-Monem Mahmoud.

Det finns en postning om MB:s partiplattform på Monem-press, och jag hoppas att Abd al-Monem Mahmoud fortsätter att posta på engelska så att alla vi som är intresserade av utvecklingen kan få en direkt nyhetskanal snarare än att behöva förlita oss på medias tredjehandsuppgfter. Tyvärr har den egyptiska censuren varit stenhård mot stats-kritiska bloggare och Monem är också utsatt. Monem-press har också en utmärkt länklista till andra MB-bloggare, men de allra flesta är på arabiska.

Det finns mycket att kritisera i MB:s utkast till partiprogram och de som redan ser organisationen som en militant rörelse lär få vatten på sin kvarn. Bland annat vill man instifta ett Islamskt råd och hindra kvinnor och kristna från att bli valda till parlamentet. Å andra sidan är förslaget långt ifrån antaget och föremål för en intern debatt som lär rasa vidare.

En intressant vidareutveckling som rapporteras av Islamologi.se är att ordföranden för Brödraskapets politiska byrå, Essam Eryan i en intervju i Al-Hayat den 17/10 sagt att "om Brödraskapet kommer i regeringsställning kommer det att erkänna Israel och respektera ingångna överenskommelser."

Brödraskapet är den enda politiska organsation i Egypten som på allvar kan hota Hosni Mubaraks regim i ett någorlunda fritt val och man har ett utbrett stöd hos den egyptiska befolkningen och ses, trots stark demonisering i väst, som en möjlig modererande kraft i den muslimska världen. Inte minst därför bör man följa utvecklingen i Egypten med stort intresse. För den som vill fördjupa sig rekommenderas ovan nämnda Marc Lynchs senaste bloggpostningar. Lynch har varit i Kairo för att träffa företrädare för Muslimska Brödraskapet och kommer att skriva flera långa artiklar om sina möten som jag tror kommer att bli mycket intressanta.

REKOMMENDERAS: Den Egyptiske analytikern Khalil el-Anani's blogg

Andra bloggar om: politik, egypten, islam, muslimska brödraskapet, mubarak, blogosfären, media, mellanöstern

Hirsi Ali går långt över gränsen

2007-10-20T01:26:00.001+02:00

Jag i dag med intresse läst den debatt som pågått på några olika liberala bloggar under veckan, som handlar om vad det egentligen är inom islam man bör kritisera, alternativt ta avstånd ifrån. Det hela verkar ha utlösts av den ständige Erixon som återger en förbluffande intervju med Ayan Hirsi Ali där den senare i princip säger att vi bör föra ett totalt krig mot islam. Här följer den del av intervjun som Erixon själv presenterar:

Reason: [Kan inte en] våg av frigörelse lyfta islam till vår moderna tid? ... Tror du inte att islam kan åstadkomma sociala och politiska förändringar?

Hirsi Ali: Bara om islam besegras. Den politiska sidan av islam präglas nu av en makthungrig expansionism och har blivit starkare än de fredsälskande muslimerna.

Reason: Menar du inte besegra radikal islam?

Hirsi Ali: Nej. Islam, punkt. När den besegrats kan den förvandlas till något fredligt. Det är överhuvudtaget svårt att tala om fred nu. Man är inte intresserad av fred.

Reason: Måste vi krossa världens 1,5 miljarder muslimer under våra kängor? Vad betyder 'besegra islam' i konkreta termer?

Hirsi Ali: Jag menar att vi är i krig med islam. Och det finns ingen mittemellanposition i krig. Islam kan besegras på många sätt. Till att börja med genom att motverka spridandet av ideologin i sig själv; för närvarande konverterar västerlänningar till islam, och de blir ibland de mest fanatiska. Det förekommer infiltration på skolor och universitet i väst. Vi kan stoppa det. Vi kan stoppa brännandet av flaggor och andra symboler och vi kan se dem i ögonen, demonstrera vår övertygelse och säga: 'Vi varnar er. Vi accepterar inte det här längre.' Det kommer en tid då du tvingas krossa din fiende.

Reason: Militärt?

Hirsi Ali: På alla sätt, och om vi inte gör det, kommer vi att få leva med konsekvenserna av att själva bli krossade.

Vad Hirsi säger är klart och tydligt. Islam måste krossas. På alla sätt. Hennes mission är därmed inte längre ett högerskruvat upplysningsprojekt, utan hennes ord kan inte tolkas annat än som att hon vill underkuva, fängsla eller döda alla muslimer på detta jordklot tills dess att religionen Islam inte längre existerar, en extrem hållning som man annars bara torde finna hos de mer hårdhudade högerextremisterna. För alla som har hållit Fru Hirsi Ali högt borde varningsklockorna dåna. Är detta verkligen ett projekt man bör stödja? Till och med jag, som aldrig gillat Alis oförsonliga attityd, förbluffas.

Erixon har för sitt försvar av Alis ståndpunkter fått på huden från sina liberala kamrater som Louise och Erik Svansbo.

Louise skriver bland annat att: "Istället för att tala om att krossa islam, kanske det är vettigare att sträcka ut en hand till de fredliga och slå ner på våldsverkarna. Annars har vi ett scenario där vrede väcks där ingen fanns, och vad har vi vunnit då?"

Det är ju värre än så! Människor vill inte låta sig underkuvas eller dödas hursomhelst. Det säger ju sig självt att om vi satte i gång med ett totalt krig (totalt krig = som använder alla tillgängliga resurser) mot hela den muslimska världen enligt Bush-doktrinen om förebyggande krig så skulle det innebära ett kraftigt motstånd. Och vad skall vi göra med dem som inte vill konvertera efter det att kriget eventuellt vunnits? Skall de dödas eller omprogrammeras? I miljoner? Vi pratar om ett nytt förintelseprojekt i megaskala.

Så vad gör Erixon för att försvara sin Ali:

Nu måste de som kallar sig liberaler börja lära sig grundläggande filosofiska fundamenta: en människa är en person, en handling är en handling och religiösa dogmer är trosläror. Sluta blanda samman dessa!!! När Hirsi Ali talar om att besegra islam syftar hon på religionen, inte på människor som kallas muslimer. Det är precis samma sak som när man fördömer det nazisterna gjorde i Tyskland på 1930-talet: det betyder ju inte att man fördömer varenda tysk. Att besegra och krossa nazismen handlade inte om att döda varje tysktalande. Däremot att döda tillräckligt många för att kunna inta och behålla staten. Hirsi vill krossa islam så att den skall kunna förvandlas

Se skillnaden mellan individer och tankesystem!

Ska vi kunna bekämpa totalitära strömningar då måste vi kunna göra det utan att dessa strömingar får gömma sig bakom en stor folkmassa. Vi går dessa strömningars ärenden om vi hela tiden blanda samman religionen och människorna, de totalitära handlingarna och hela folk.

Här går Erixon helt över styr. Han vill inte se vad det är Ali syftar på. Han vill inte se hennes extremism. Han läser inte vad hon säger i intervjun utan hittar på ett svar i ett försök att mildra hennes uttalanden. För mig är effekten den rakt motsatta. Människan har alltid varit bra på att rationalisera sina massmord och det är när sådana rationaliseringar börjar bli legio och tar fasta i det allmänna medvetandet som man skall börja bli rädd. Dessutom gör Erixon (och Ali) ett enligt min åsikt fundamentalt fel: det är aldrig ideologin i sig som dödar och terroriserar. Det är människor som gör det. Ideologin (religiös och icke-religiös) är människans redskap och alltför ofta de dominerandes redskap för att styra de dominerade. Att föra krig mot Islam är med andra ord att föra krig mot muslimer. Hur Erixon skall kunna föra krig mot "de totalitära strömningarna" utan att föra krig mot människorna och "hela folk" är för mig en Quixotesk logik av megalomana mått. I så fall har inte Erixon förstått krigets fundamenta.

Det finns förstås ett enkelt sätt att åstadkomma det Ali tycks eftersträva och det är att atombomba hela mellanöstern och jag hoppas verkligen inte att det är det hon rekommenderar. Men var går då egentligen hennes gräns? Det får vi inte veta. Men att kampen skall föras med militära medel behöver ingen tveka om. "Det kommer en tid då du tvingas krossa din fiende." säger hon. "Också militärt?" frågar intervjuaren. "På alla sätt, och om vi inte gör det, kommer vi att få leva med konsekvenserna av att själva bli krossade." svarar Ali. Hon antyder att vi måste slå till snart, men tidsperspektivet är inte tydligt. "det kommer en tid", säger hon. När är oklart, men vad som är klart är att hon är otålig.

När Islam besegrats, säger Ali, "kan den förvandlas till något fredligt." Vad hon menar som jag ser det är att muslimerna i princip antingen måste dödas eller "omprogrammeras" på något sätt. Islams urkunder måste troligen förstöras och hela dess tankegods och traditioner utraderas. Islam måste med andra ord "renas" från dess våld och kan senare återuppstå i fredlig form som en fågel Fenix. Detta är ingen Quixotesk tanke utan snarare ett ganska klassiskt totalitärt tänkande som återfinns i nästan alla våldsamma utopier. En sådan omprogrammering kräver förstås en gigantisk förtryckarapparat. Är Ali egentligen medveten om vad det är hon föreslår?

Hirsi Ali har förstås gått långt över gränsen för vad varje liberal borde tillåta sig genom att i tydliga ordalag förespråka en förintelse baserad på religiös grund och om det finns några liberaler värda namnet borde de för alltid ta avstånd från dessa vansinniga idéer och inse att de är minst lika farliga som någonsin det hot hon försöker att frammana.

Andra bloggar om: politik, krig, islam, islamism, terrorism, erixon, hirsi ali, ayan hirsi ali, extremism, folkmord

Med ett finger pekat mot ISI

2007-10-19T10:35:00.000+02:00

En mycket farlig sida av det pågående kriget mot terrorismen är underrättelsetjänsternas ökade makt i de involverade länderna. Underrättelsetjänsterna finns där för att skaffa informationer som kan garantera medborgarnas säkerhet samtidigt som de själva riskerar att utsätta samma medborgare för risker om de internationella nätverk av militära och halv-militära krafter som de är tvungna att uppmuntra och använda sig av blir instabila. Genom att det mesta de företar sig är hemligstämplat blir det omöjligt att granska om och hur demokratin undergrävs av dessa organisationer. I och med att de är i hög grad militära bör man dock inte tvivla på att demokratin undergrävs av deras verksamhet eftersom den militära klassen inte fungerar enligt demokratiska principer, utanför normala juridiska processer och med en egen kultur som ser till organisationernas egna intressen.

Jag blir med andra ord inte förvånad av att läsa att Benazir Bhuttos man peka fingret mot ISI, den Pakistanska underrättelsetjänsten, som den organisation som genomförde nattens bombattack mot Bhuttos kortege i Islamabad som dödade ungefär 130 personer. ISI är numera lika beryktade som någonsin KGB eller GRU och man är i högsta grad i centrum av kriget mot terrorismen som en partner med USA:s underrättelsetjänster.

På engelska Wikipedia kan man läsa om en lång rad aktioner som ISI tros ha varit involverade i. Bland de mer bisarra anklagelserna är att man under Sovjets ockupation av Afghanistan skulle ha hjälpt USA att förse Sovjetiska soldater med heroin för att försöka göra dom till heroinister. Det finns också de som pekar ut en av ISI:s chefer, General Mahmoud Ahmad, som den som finansierade den utpekade 911-ringledaren Muhammed Attas verksamhet och om den anklagelsen är sann har inte USA bara skjutit sig i foten utan mer eller mindre sprängt sig i ena benet.

Man kan naturligtvis avfärda allt som konspirationsteorier, men i dessa fall är teorier och bristfällig information allt man har att tillgå så länge som hemligstämplarna regerar. I mitt tycke är en demokrati som måste hålla sig med sådana hemligstämplar bara en halv demokrati.

Attacken mot Bhutto i DN och SvD:

ISI på engelska Wikipedia
ISI och 911

Andra bloggar om: politik, samhälle, demokrati, pakistan, usa, 911, kriget mot terrorismen, benazir bhutto, bhutto, isi, terrorism, cia, underrättelseverksamhet, intressant

DN hackade eller vad?

2007-10-18T08:38:00.000+02:00

Det är lustigt hur den konspiratoriska delen av hjärnan slår till när det oväntade händer men det verkar ju som om DN.se blivit hackade. Hur skall man annars förklara att det står "organisationsnummer: xxxxxxxx-xxxx" på alla sidor på DN.se? En katastrofal miss av någon webbdesigner som råkat FTP:a över hela sajten?

Andra bloggar om: media, dn, politik, internet

Varför Nobel aldrig instiftade krigspriset och andra notiser

2007-10-15T21:35:00.000+02:00

Det sägs att Alfred Nobel instiftade fredspriset därför att han förstod i vilka syften hans uppfinning dynamiten skulle kunna användas. Nu när tankesmeder som Thomas Idergard vill tilldela NATO detta ärofyllda pris, vilket han uttryckte i morgon-tv-soffan härförleden så undrar man om inte den käre Nobel skulle krevera i sin grav. Jag har till och med sett vissa här onämnda bloggare föreslå GW Bush himself som pristagare. Phew! I synnerhet de senare vill nog egentligen inte ha ett fredspris utan snarare ett krigspris. Så vem skulle kunna vara en värdig pristagare för krigspriset 2007? Hezbollah kanske? Andra förslag, någon?

*

Jag läser i Stockholms Fria att Sven Lindqvists fantastiska bok "Utrota alla jävlar" skall bli teaterpjäs! Kan jag säga annat än wow? Det är regissören Kajsa Isaksson som tagit sig an detta minst sagt ambitiösa projekt. Pjäsen kommer att spelas av Stadsteaterns Skärholmen-scen och har premiär den 26 oktober. Tillåt mig att wow:a igen. Detta är ju ett givet pjäsval i höstmörkret!

*

Hört talas om ADX, United States Penitentiary Administrative Maximum eller Supermax? Jag hade i alla fall inte det förrän jag ramlade över CBS 60 minutes hemsida. Alla tre termerna ovan används för USA:s superfängelse numero uno, där bland andra sådana celebra brottslingar som Richard Reid (skobombaren), Theodore Kapcinski (Unabombaren), Muhammad Yussuf (WTC 1993) och Zacharias Moussawi (den 20:e kaparen) sitter av sina livstidsstraff. A "Clean Vision of Hell" heter artikeln.

*

Blackwater, ett återkommande tema på den här bloggen, hotas nu enligt en icke ännu offentliggjord rapport att kastas ut ur Irak inom sex månader på grund av företagets återkommande ovana att ta kål på oskyldiga civila irakier. Vi får väl se hur det går den här gången. Förra gången Iraks regering försökte kasta ut företagets privata militärer ur landet gick det inget vidare.

Andra bloggar om: politik, sven lindqvist, stadsteatern, blackwater, supermax, terrorism, teater, irak, usa, fredspriset

Tveksamt, Oslo!

2007-10-14T14:14:00.000+02:00

Jag vet inte om det är helt av godo att utse Al Gore och IPCC till Nobels Fredspristagare och jag kan förstå varför en organisation som Svenska Freds reagerar med mild kritik på framför allt utnämnandet av den förre, när man menar att Gore knappast gjort en avgörande insats för fred och nedrustning som USA:s vicepresident. Man försöker förstås motivera valet genom att påpeka att klimatfrågorna kommer att bli föremål för framtida konflikter och att den kunskapsspridning som Gore ägnat sig åt fyller en viktig förebyggande funktion och det är inte ett ointressant argument som skulle kunna diskuteras mycket mer. Vi kan bara ta ett högaktuellt exempel: Darfur-konflikten i Sudan som utlöstes av att nomadiska stammar inte längre kunde finna bete för sina djur och tvingades att söka sig allt längre söderut för sin överlevnad och därmed kom att inkräkta på de bofasta jordbrukarnas mark och grödor. Vi har också rädslan för att brist på sötvatten kan komma att utlösa desperata och våldsamma krig inom en nära framtid.

Jag säger inte att klimatfrågan inte är viktig, det är den verkligen, men det är olyckligt om reella insatser för fred och nedrustning försvinner ur synfältet, och vad man i mitt tycke signalerar från Oslo är att det inte finns några värdiga kandidater just i år. Jag måste säga att jag tycker att det är extra beklagligt just på grund av att vi är involverade i ett globalt krig mot terrorn. Om man tycker att det är obehagligt att dela ut fredspriset under pågående konflikt kan man ju alltid gå tillbaka i historien och leta upp någon som har arbetat extra hårt för freden. På Oxford Research Groups hemsida kan man ladda ned den intressanta boken "War Prevention Works" som innehåller 50 exempel på grupper från hela världen som framgångsrikt arbetat med konfliktlösning.

Själv skulle jag vilja ge priset till de fredsgrupper som verkat under konstant dödshot i Irak och jag vill passa på tillfället att framhålla några:

Marla Ruzicka som startade fredsorganisationen Campaign for Innocent Victims in Conflict, och som dödades för två år sedan när den bil hon färdades i utsattes för en attack på "dödens motorväg" utanför Bagdad.
Christian Peacemaker Teams som verkat i Irak under hela konflikten med risk för livet (deras kanada-koordinator kidnappades 2005-2006)
Iraq Body Count som mer effektivt än någon annan organisation i väst uppmärksammat hur konflikten i Irak drabbat civilbefolkningen och vars metodologi är banbrytande.
Iraqi Civilian War Casualties som bestod av en grupp unga Irakiska akademiker som direkt efter USA:s intåg i Bagdad drog i gång en undersökning för att få veta hur civilbefolkningen drabbades av kriget.

Eller varför inte ge priset till den regnbågskoalition av grupper som samordnade den hittils största globala massdemonstration som någonsin skådats på denna planet, den 15 februari 2003?

Andra bloggar om: politik, krig, fred, fredspriset, nobelsfredspris, al gore, klimathotet, fredsgrupper, fredsarbete, irak
intressant

Med ett felriktat basebollträ i kamp mot kultursidesvänstern

2007-10-14T02:27:00.000+02:00

Det är alltid lätt att påstå att andra grupper än den man själv anser sig tillhöra ~~hatar~~ avskyr en specifik grupp, men betydligt mycket svårare att själv påstå att man ~~hatar~~ avskyr en specifik grupp. Ännu lättare blir det om man definierar den ~~hatande~~ avskyende gruppen som en del av en elit, eftersom man då kan räkna med att majoriteten kommer att ställa sig på ens sida. En elit är ju snudd på per definition en minoritetsgrupp. Dessutom blir ju diskussionen behagligt svart-vit. Antingen är man elit eller inte. Vad jag beskriver är Per Gudmundssons höftskott mot "kultureliten" (aka Kultursidesvänstern) i SvD. Den innehåller en radda spetsiga utfall av typen "Den elitistiska kulturvänstern avskyr medelklassen. Att samma hatade medelklass nu faktiskt styr landet är ett förkroppsligande av dess värsta mardröm". Om nu "kultureliten" är tycker att medelklassen är så avskyvärd som Gudmundsson så hjärtligt påstår så torde det omvända förhållandet vara lika möjligt att påstå (vilket Gudmundsson själv tycks demonstrera): avskyn är säkert i många fall ömsesidigt. Just ordet "kultureliten" är väl numera mest att betrakta som ett skällsord som ingen bryr sig om att definiera efter som "alla vet vad det betyder" (snobbar, enligt Gudmundsson själv).

Så långt skulle man väl bara kunna rycka på axlarna, men sen gör Gudmundsson misstaget att ta in Per Wirten och Lars Raattamaas artikel Medelklassens sista strid i senaste Arena, och då blir det synnerligen förvirrat eftersom nämnda skribenter i sin artikel inte en enda gång nämner varken ordet "kulturelit" eller "kultursidesvänster" utan i stället pratar om det som Richard Florida utnämnt som "den kreativa klassen" eller det de själva kallar den nya borgerligheten. Deras kritik är intressant och förtjänar en egen bloggpostning, men det är väl värt att poängtera att "den kreativa klassen" är ett begrepp som ingalunda är begränsat till DN:s kulturskribenter utan också inbegriper kunskapsproduktionsyrken i t.ex. näringlivet. Så här beskriver engelska Wikipedia hur Florida gör sin uppdelning:

* Creative Professionals: "Knowledge workers" and expanding to include financial planners, doctors and lawyers.
* Super-Creative Core: This comprises about twelve percent of all U.S. jobs. This group is deemed to contain a huge range of occupations (e.g. architecture, education, computer programming) with arts, design, and media workers making a small subset.

Raattamaas och Wirtens artikel förtjänar en ingående granskning och inte att användas som ett basebollträ.

UPPDATERING: Jag läste igenom artikeln i Arena en gång till och faktiskt, författarna använder begreppet "Medie- och kultureliten" en gång. Så långt skulle man kunna ge Gudmundson rätt. Eller? Tillhör i så fall inte Gudmundson själv den elit han gör utfall emot? För övrigt så är Wirten och Raattamaas arbete strålande som provokativ debattskrift.

Andra bloggar om: politik, samhälle, eliter, kultur, kreativa klassen, kreativ klass, richard florida, arena, svd, gudmundsson

Blackwater och nattväktarstaten

2007-10-13T16:53:00.000+02:00

Få kan väl ha missat att privata soldater från det amerikanska säkerhetsföretaget Blackwater, enligt uppgifterna oprovocerat, dödade 17 civila irakier i Bagdad förra månaden, men Blackwater-soldater har på senare tid också varit involverade i en rad dödsskjutningar som bland annat fått den Irakiska regeringen att tappa tålamodet inte minst på grund av att vissa av dödsoffren varit knutna till den irakiska regeringen. En livvakt till den irakiska vicepresidenten dödades av kulor från en berusad Blackwater-soldat och en chaufför till regeringen dödades utanför inrikesministeriet i Bagdad (mer i Salon/AFP).

Nu meddelar DN att Blackwater duckar för en internutredning av säkerhetsfirmornas intresseorganisation genom att säga upp sitt medlemsskap, och den irakiska regeringens utredningar lär knappast få några rättsliga efterspel eftersom man inte har mycket kraft att sätta bakom sina argument. Utan de privata armeerna så decimeras deras säkerhet betydligt. Enligt Washington Post finns numera 48.000 privata militärer i Irak vilket är ungefär en tredjedel av vad USA:s armé har på plats.

Med allt detta i bakhuvudet så är det oerhört intressant att läsa Washington Posts långa intervju med Blackwaters grundare Eric Prince som också innehåller detaljerad information om företagets ekonomiska framgångssaga som inneburit att man sett intäkterna stiga från 100.000 USD till 6.000.000 USD på bara tio år.

Hur kunde de militära firmorna växa så rekordartat? Washington Post menar att det hänger ihop med Bushadministrationens ambition att krympa regeringens verksamheter genom att outsourca bland annat militära verksamheter. Problemet är att ett företag som Blackwater, vilket också Prince påpekar, inte anser sig ha något ansvar gentemot någon annan än sina ägare. Att detta är ett avgörande argument mot lego-arméer insåg redan Niccolo Machiavelli som i sitt berömda verk "Fursten" ägnar ett helt kapitel åt hur en furste bör förhålla sig till att bygga sin arme. Att använda legosoldater anser han vara ytterst riskabelt, ja rent förkastligt.

Frågan om hur man skall förhålla sig till den militära makten är också nyliberalismens akilleshäl som kanske bäst uttrycks i begreppet "nattväktarstaten" inom den klassiska liberalismen, som i princip - om jag har förstått begreppet rätt - innebär att alla statliga verksamheter utom polis, rättsväsende och militär kan bjudas ut på en fri marknad.
Dagens värld visar förstås att denna principiella hållning är helt ohållbar i praktiken. Säkerhetsfirmornas ekonomier blomstrar just därför att en nyliberal agenda har tillåtit dem att göra så. Man kan argumentera att Bush drivit det nyliberala tänkandet längre än vad en förespråkare för nattväktarstaten skulle tolerera, men om allt är till salu på marknaden är det svårt att undvika den utveckling vi ser i dag.

REKOMMENDERAT: Det Progressiva USA har en bra postning om kongressens granskning av de privata säkerhetsföretagen och Why they hate us(a) en bra artikel om kopplingen mellan Blackwater och den amerikanska kristna högern

Andra bloggar om: politik, usa, irak, blackwater, säkerhet, kriget mot terrorn, liberalism, nattväktarstaten, stat, försvar, militär, säkerhetsfirmor, krig

Dessa ständiga nationalmilitärister

2007-10-12T10:23:00.000+02:00

Jag stötte först på begreppet "den militära klassen" i Mary Kaldors utmärkta bok "Det Globala Civilsamhället", som jag läste för ett år sedan och ser sedan dess en smula annorlunda på det militära i förhållande till politiken. I bland försöker vi vänsterfolk till exempel tillskriva en diktator som Augusto Pinochet ett slags nyliberala egenskaper på grund av att Chile under hans regim öppnade sina marknader och samtidigt slog ned på vänstern, dissidenter och facken å det brutalaste. Möjligtvis sympatiserade Pinochet med de nyliberala tankegångarna men det troligaste är att han bara agerade som en företrädare för en nationalkonservativ idé där en militär och politisk ledare är samma sak, ja där politiken inte existerar annat än på pappret.

Som sådant kanske ett styre som sköts av en militärjunta snarare än valda politiker skulle kunna kallas för "förmodernt", samtidigt som det inte på något sätt kan förpassas till historiens skräphög. Vi kan bara ta några högaktuella exempel: den Burmesiska militärjunta som varit i fokus under den senaste tiden, den nationalistiskt färgade militär som tycks styra Turkiet bakom den demokratiska fasaden, militärstyret i Thailand och Pervez Musharraf's grepp över Pakistan. Saddam Husseins Baath-parti tycks ha varit mer en militär organisation än politiskt parti och hur många afrikanska ledare efter frigörelserna har inte varit generaler? Jag tänker till exempel på den notoriske Mobutu Sese Seko som regerade Kongo (dåvarande Zaire) i 32 år.

Möjligtvis är det så att den militära klassen för en tynande tillvaro och att de exempel som vi ser i dag bara är resterna av ett turbulent och odemokratiskt 1900-tal, men jag skulle inte vara för säker och en av farorna med "kriget mot terrorn" är att den riskerar att, som i Thailand, skapa nya militärdiktaturer i stället för nya demokratier.

wikipedia: militärdiktaturer

Andra bloggar om: politik, krig, fred, militärism, burma, pakistan, thailand, chile, samhälle, libyen, fiji, demokrati, diktatur

Med ett klassperspektiv på tonårsmordet

2007-10-11T11:12:00.000+02:00

Det är många associationer, tankar och frågor som dyker upp i huvudet när jag läser om den dödade 16-åringen Riccardo Campogiani, vars fall fått så stort utrymme i pressen de senaste dagarna. Visst är det exceptionellt att tonåringar dödar varandra (det sägs inträffa några gånger per år) men jag får en känsla av att just dessa tonåringars klasstillhörighet (Campogiani-familjen har bl.a kopplingar med kungafamiljen) har blåst upp mediaintresset till något utöver det vanliga. En krönikör som påpekar detta faktum är Ulrika By i DN som skriver att "När den övre medelklassen nås av det smetiga våld som, fördomsfullt sett, normalt drabbar underpriviligerade grupper blir frågan åtminstone äntligen (!) betraktad som ett samhällsproblem."

Detta berörs överhuvudtaget inte i de övriga allmänreportagen, vilket visserligen kanske inte ses som lämpligt i sorgens stund, men som på många sätt är beklagligt. I avsaknad av perspektiv blir hela händelsen betraktad som något självklart och obegripligt på samma gång. Kanske har det att göra med att en tidning som DN vänder sig till just den övre medelklass som Ulrika By pratar om, och att man därför inte klarar av att göra den analys som skulle kunna kasta ljus över saken? Kanske är det också därför som DN är helt fokuserade på förövarnas väl och ve där kamraternas kärlek till förövarna ständigt upprepas, medan offret snarast tycks vara en bifigur (jfr med AB:s rapportering).

Jag kommer också osökt att tänka på den intensiva debatt som fördes i Storbritannien efter det att elvaårige Rhys Jones skjutits ned på öppen gata i Liverpool tidigare i år och en serie andra tonårsmord. Skillnaden var bara att i det fallet förutsattes det att förövaren var medlem av ett svart gäng vilket skickade in debatten på minerad mark, vilket bland annat Tony Blair fick erfara. En sak var hursomhelst klar: förövaren tillhörde uppenbarligen en organiserad klan från de "farliga klasserna".

Analysapparaten tycks däremot lysa med sin frånvaro när samma sak händer bland de priviligerades barn, kanske för att det aldrig var tänkt att de skulle döda varandra rent handgripligen. Det liknar alltför mycket underklassens kamp för att överleva. Överklassens barn skall förstås också lära sig att gå över lik för att "överleva", men det är inte tänkt att de själva skall ha fingret på avtryckaren. För sådana dåd kommer man ju att ha hela förtrycksapparater till sitt förfogande.

UPPDATERING: Anders Svensson har ett bra inlägg om det högerextrema våldet som på ett bra sätt kompletterar inlägget.

Mer i DN och Aftonbladet om mordet på Riccardo Campogiani(jämför gärna perspektiven)
www.aftonbladet.se/stockholm/article955060.ab
www.aftonbladet.se/stockholm/article975004.ab
www.dn.se/DNet/jsp/polopoly.jsp?d=1298&a=702389
www.dn.se/DNet/jsp/polopoly.jsp?d=1298&a=702765

Om mordet på Rhys Jones starta här och kolla länkarna till vänster
www.guardian.co.uk/gun/Story/0,,2154806,00.html

Andra bloggar om: politik, våld, tonårsmordet, ungdomsvåld, gatuvåld, riccardo, rhys jones, gängvåld

Klantänkande som ideologiskt verktyg

2007-09-26T10:44:00.000+02:00

Jörgen Modins senaste postning om klan-tänkande som ideologiskt instrument är verkligen intressant även om invändningarna hopar sig. En sådan postade jag i kommentarerna på hans blogg:

Du gör en hel del intressanta iakktaganden, Jörgen, men faller i fällan att inte se att också liberaler kan ha sina "klanpreferenser", även om det är pardoxalt. Liberalismen kanske inte har institutionaliserat klan-tänkandet så som du beskriver att religionen och de utopiska samhällsbyggena kan ha gjort det, men det innebär inte att man inte praktiserar detsamma genom att favorisera vissa delar av samhället på bekostnad av andra. Hos liberalismen förekommer klantänket snarare i dess ständige följeslagare kapitalismen, där företaget, som juridisk person och därmed som en omslutande familj som kräver lojalitet, står för klanmedvetandet.

Hela tråden finns här!

Andra bloggar om: politik, ideologi, klaner, liberalism, kommunism, socialism, samhälle, religion

Om budgeten, yttrandefriheten och ärlighetens omöjlighet

2007-09-20T13:17:00.000+02:00

Jag har inte satt mig in dagens budgetförslag, men däremot tittat lite på reaktionerna. Att både Per Nuder och Mona Sahlin reagerar starkt är inte konstigt. Det tycks som om den här budgeten innehåller några mycket kontroversiella åtgärder som kommer att sticka i ögonen på folk och slutligen montera ned moderaterna som "det nya arbetarpartiet".

Men det som får mig att tänka till är några tydliga ståndpunkter i kommentarerna till Aftonbladets artikel:

Äntligen en regering som visar musklerna år detta totalt passiva samhälle. Så fruktansvärt synd om folk att det blir mindre pengar i A-kassa osv. Nu måste man ju faktiskt ut och söka jobb. Och alla våra nysvenskar som kunnat dra in ibidrag i alla år medans dom suttit och spelat brädspel på kaffer, dom har nog svårt att göra det i fortsättningen. Nä detta är helt i linje med ett rakare och ärligare samhälle. jag är supernöjd, och hoppas att detta varar länge. Då kanske Sverige kan resa sig till slut. Postat av: Henryhurle

Man kan förstås enkelt avfärda den här typen av "nationell populism" eller vad man skall kalla den, som varande auktoritär och endimensionell, men med tanke på SD:s framgångar i senaste valet, som spelade på just dessa strängar är det kanske dags att ta en djupare titt på argumenten i stället för att gå i stridsläge.

Jag hakar framför allt upp mig på en mening i ovanstående kommentar, nämligen att budgeten är "helt i linje med ett rakare och ärligare samhälle". Det här är en formulering som ständigt återkommer i den högerpopulistiska retoriken och som hänger tätt samman med den fråga om yttrandefriheten som återigen blossat upp i samband med Vilks-affären. Frågan är vad det betyder att ett samhälle är "rakare och ärligare". Låt oss först konstatera att människan till sin natur knappast är varken rak eller ärlig. Vi döljer våra drivkrafter och agendor för alla som inte står oss allra närmast, vilket man skulle kunna se som ett slags överlevnadsinstinkt. Att blotta sig är att göra sig sårbar, att förlora i anseende, att göra bort sig.

Att vara rak och ärlig kan visserligen anses som en dygd av många, men det är ofta bara ett fåtal som verkligen kan leva upp till epitetet och även de torde ha dolda agendor som de aldrig avslöjar. En fullständig ärlighet är med andra ord omöjlig. Troligen skulle den få samhället att braka ihop om man släppte den lös. Jag har inte sett filmen Liar Liar med Jim Carey men jag tror att den kan vara ett bra exempel på hur fullständigt galet det skulle bli om alla var raka och ärliga. I princip innebär det att man stänger av all form av diplomati vilket skulle få alla förhandlingar att omedelbart gå i stå och därmed stänga ned hela samhället med massdöd som följd. Fullständig ärlighet blottar omedelbart de mörka sidorna i människans psyke, ett mörker som vi alla har, och vi har helt enkelt varken viljan eller metoder att släppa lös det mörkret över mänskligheten.

Vad man pratar om är alltså en annan typ av ärlighet som kanske skulle kunna ersättas med begreppet "intellektuell hederlighet", och troligen är det så att debattören vill att det framför allt är makthavare och media som skall praktisera den. Allra troligast är att man vill att ärligheten skall begränsas till vissa frågor där föreställningen om frågans vikt och natur inte motsvarar det man hör från media och politiker.

Samtidigt kan jag förstå argumentet och jag tror faktiskt att samhället i stort skulle tjäna på en större öppenhet. En större öppenhet innebär också mer och intensivare debatt, men också en möjlighet för personer att kunna medge sina fel och brister utan att förlora ansiktet. En fråga som man därmed skulle kunna ställa oftare är: "varför påstår du det?" och min motfråga till "Henryhurle" skulle därför bli: "kan du ärligt svara på varför du vill ha ett ärligare och rakare samhälle?"

DN 1, 2 och 3 om budgeten

Andra bloggar om: politik, ekonomi, ärlighet, intellektuell hederlighet, budgeten, mona sahlin, per nuder, sverigedemokraterna, moderaterna, moral

Intressant: intressant

Intressant intervju med Alan Greenspan

2007-09-19T19:53:00.000+02:00

Jag håller med Jinge om att intervjun med före detta Fed-chefen Alan Greenspan i måndagens DN är något man måste läsa. Det är kanske den mest intressanta intervju som DN publicerat i höst. Att Greenspan tar bladet från munnen och pratar om risken för en ordentlig nedgång i ekonomin bör man inte ta med en nypa salt, tvärtom torde karln veta mycket väl vad han pratar om. Därför bör man också läsa hans svar noggrannt.

Mycket fokus ligger just nu på bostadsmarknaden och eventuella sänkningar i bostadspriserna och man kan förstå varför media är så intresserade av detta. Det är precis det som deras läsare oroas av. Greenspan själv är däremot oroad för en helt annan sak, och det är att konsumtionen skall sjunka. Aldrig har väl uttrycket "shop til you drop" varit mer välfunnet. Kanske borde man döpa om det till "shop or we'll drop". Så vad kan då jag göra för att rädda världsekonomin? Jag inser ju efter att ha läst artikeln att min frapperande underkonsumtion kan bidra till att förvärra krisen. Måste jag nu ut på stan och köpa Hugo Boss-kostymer och storbilds-tv med Dolby surround-system? Det bär mig emot att lägga mina slantar på sådant, men vad gör man inte för att undvika recession?

Skämt åsido. Nyheter kommer i stället i dag om att Greenspans efterträdare valt att chock-sänka räntan med en halv procent för att "hetta till" ekonomin så att den inte går i sank. En "liten" sidoeffekt av det är att man bucklar till marknadsekonomin självsanering och hjälper de företag och spekulanter som borde rensas bort enligt den marknadsliberala evolutionära principen. Marknaden borde inte ens reagera med glädje över ett sådant besked, men det gjorde den genom att börserna i New York rusade i höjden av pur lycka av beskedet. Jag antar att när rädslan blir kännbar så får också moralen ge vika för tryggheten. Då är det skönt med en fast hand som kan gå in och styra upp. Som t.ex. staten. Sa jag moral? Jag glömde att marknaden inte har någon sådan i praktiken, de har bara moraliska teoretiker. För övrigt så får man inte heller glömma bort att den amerikanska centralbanken är vad Wikipedia kallar en "kvasi-statlig/kvasi-privat" institution. Vad nu det betyder.

Och vad gäller moral så påpekar Greenspan att rushen som skapades av den låga räntan också ledde till oegentligheter: - Skrupelfria personer började då slarva med säkerheterna. Det begicks brottsliga handlingar, som bör få rättsliga följder för de inblandade. I fortsättningen behövs det en striktare övervakning för att liknande situationer inte ska uppstå, understryker Alan Greenspan.

Om räntesänkningen: DN och New York Times

Andra bloggar om: politik, ekonomi, alan greenspan, riksbanken, federal reserve, bolånekrisen, konsumtion, globalisering, usa

Jag tar avstånd från mordhoten!

2007-09-17T01:54:00.000+02:00

Jag vill bara å det tydligaste klargöra att jag tar avstånd å det skarpaste från mordhotet mot Lars Vilks. För att vara riktigt tydlig vill jag också göra klart att mordhot är en avskyvärd handling och att jag tar avstånd från alla typer av mordhot. Jag vill också försäkra att jag inte på något sätt är inblandad i mordhotsrelaterad verksamhet bara därför att jag nu gör detta uttalande och att jag inte på något sätt förväntar mig att mitt avståndstagande skall publiceras under rubriken "Svensk bloggare tar avstånd från mordhot" på DN:s förstasida i morgon.

Tack!

Andra bloggar om: politik, lars vilks, muhammedkarikatyrer, vilks

Hur stora är hushållens skulder?

2007-09-15T21:13:00.000+02:00

Jag blev lite nyfiken på hur mycket som "hushållen" lånat och hittade ett intressant diagram på Ekonomifakta som baseras på SCB:s statistik. I dag är genomsnittshushållet belånat med ett belopp som motsvarar 143% av inkomsten och 40% av tillgångarna. Jag citerar från Ekonomifaktas hemsida:

Den största delen av hushållens skulder är till bostadsinstitut, som vid årsskiftet 04/05 uppgick till 950 miljarder. Övriga stora skuldposter är till banker, drygt 315 miljarder och studieskulder till CSN, cirka 170 miljarder.

Andra bloggar om: ekonomi, utlåning, bolånekrisen, bolån, bostadsmarknaden, finansmarknaden, skuldsättning

Var låneslaveriet verkligen välfärdsstatens löfte?

2007-09-15T11:02:00.000+02:00

Ett av mina mest lästa inlägg handlar om JAK-banken, banken som praktiserar räntefri ekonomi, och de senaste månaderna tycker jag mig ha märkt att det är fler som hittar till inlägget genom att googla på exempelvis "räntefri utlåning". Jag har inte svårt att föreställa mig varför, när räntorna nu stiger och krascherna lurar runt hörnet.

Det är i sanning en märklig dans kring en allt mindre glänsande guldkalv som just nu utspelas när det gäller bolån och bostadsköp. I dag rapporteras det om hur spararna i den brittiska bolånebanken Northern Rock mer eller mindre ockuperat vissa kontor för att få ta ut sina pengar efter att besked kommit att den brittiska centralbanken Bank of England gått in med nödkrediter. Northern Rocks aktievärde sjönk samtidigt med 30%.

Det här med lånens betydelse för vår mänskliga tillvaro har alltid fascinerat mig. På många sätt agerar löntagare på samma sätt som företag eller finansspekulanter. Man lånar så mycket man kan i förhållande till sin inkomst och investerar sedan lånen i kapitalvaror eller bostäder, ibland med hopp om en framtida vinst. Jag utgör inget undantag, även om mina lån uteslutande utgörs av studielån. Jag har alltid skytt avbetalningsprogram och krediter som pesten. Anledningen är enkel. För mig framstår det som ett slags slaveri att vara beroende av och mer eller mindre ägd av långivarna (visst, jag tolererar att vara slav under CSN, men det är trots allt en ganska mild herre). Slaveriet förstärks av att det krävs av mig att jag skall ha en stadig och bra inkomst under hela den tid som lånet skall betalas av.

Jag vet inte om det finns undersökningar som visar hur stor del av vårt välstånd som är byggt på lån, men jag skulle inte bli förvånad om det visade sig att det var så mycket som 15-25% av BNP. Jag kan också föreställa mig att långivningen ökat efter välfärdsstatens framväxt även om jag inte har något belägg för detta.

Var detta alltså välfärdsstatens gåva till sina medborgare, att de skulle lyftas upp till en sådan ekonomisk nivå att de kunde bli tillräckligt "kreditvärdiga" för att kunna skuldsätta sig upp över öronen och därmed bygga på sitt slaveri med ytterligare en våning?

Mer om Northern Rock's kris i DN, E24 och Guardian

Andra bloggar om: politik, ekonomi, bolånekrisen, subrimelån, bostadsmarknaden, bostadskrisen, lånekrisen, storbritannien

Något att tänka på när jag är i ett annat hörn av Europa

2007-09-09T22:36:00.000+02:00

I morgon åker jag till ett annat hörn av Europa. Vi får se om det ges tid till något distansbloggande. Tills vi hörs igen vill jag bara ge er tre termer att kontemplera över, med tanke på gårdagens postning.

"Snällsocialism"
Många skulle förstås hävda att socialism inte kan vara snäll per definition. Men de har ofta blivit traumatiserade av "vilse i pannkakan" och andra vänstervridna påfund.

"Kravsocialism"
Alias Stalinism, eller kanske Polpotism?

"Socialsocialism"
Kommentarer överflödiga??

Andra bloggar om: politik, folkpartiet, liberalism, socialism

Kackerlacks-symbolism

2007-09-09T00:54:00.000+02:00

Apropå Muhammedkarikatyrdebatter (jag har inte idats att sätta mig in i den pågående), så stötte jag precis på en riktigt vidrig "skämt"-teckning av en viss Michael Ramirez, publicerad av the Columbus Dispatch som visar hela Iran som en avloppsbrunn där det svärmar upp kackerlackor. Bilden är infogad som inbäddad länk från 18months and counting där det går att läsa mer.

En annan variant finns här

Jag kommer att tänka på hur den radiostation som stödde Hutu-milisen Interahamwe ständigt refererade till Tutsierna som kackerlackor som måste utrotas eller ut-stampas. Det är inte speciellt svårt att läsa in samma uppmaning i Ramirez skämtteckning.

Andra bloggar om: politik, iran, muhammedkarikatyrer, rasism, skämtteckningar, usa

Jan Björklund och frågan om liberalismen vara

2007-09-08T21:20:00.000+02:00

Knappt har Jan Björklund intagit Folkpartiledarposten förrän diskussionen är igång om vad Folkpartiet egentligen står för. Blogge Bloggelito levererar en smocka från liberalt håll och menar att FP riskerar att bli ett litet socialistparti om man driver socalliberalismen vidare.

Björklund har rätt i att tvåtusentalet tillhör liberalismen, men det tillhör verkligen inte folkpartismen. Kanske man får en Björklund-effekt i opinionsmätningarna under en tid, men i slutändan måste folkpartiet reformera sin politik i (negativt) frihetlig riktning. I annat fall kommer man att förbli ett litet borgerligt socialistparti som sätter käppar i hjulen för Sverige.

Bloggen Bent gör sitt försök att reda ut begreppen på ett sätt som lika tydligt låter förstå att socialliberalismen inte är särskilt eftersträvansvärd

Det handlade mycket om liberalism, eller snarare hur man inte är snällliberaler. Man vill vara socialliberaler, säger man, fast egentligen kravliberaler - men eftersom socialiberal låter så bra så vill man vara det.

Vad ovanstående bloggare håller med varandra om är uppenbarligen att Björklund har rätt i att liberalismen är "en ideologi för tvåtusentalet". Är det fler än jag som tycker att dammet yr och spindelväven vibrerar kring sådana uttalanden? Är det inte dags att tacka liberalismen för dess banbrytande verksamhet och hitta på något nytt i stället för att hela tiden lägga till en massa prefix som "snäll", "krav" och "social" för att snygga till den gamla kostymen? Nyliberalism hade i alla fall ett slags visionär klang.

Nej, liberalismen har nog gjort sitt, men också bidragit tll utvecklingen, inte minst genom att den skapade förutsättningar för socialismen. Det borde man de som kallar sig liberaler vara stolta över, t.ex.Bloggen Bent, som skriver att:

De flesta andra ideologier skyndar sig ju att ta till vara på liberalismens idégods - precis som man har gjort under hundra års tid innan. Redan har de andra ideologierna lagt beslag på demokratin, på universal rösträtt, på fackföreningsrörelsen, på marknadsekonomin, på internationalismen.

Ja det kanske kan verka surt, Bent, men varför inte istället glädjas åt att liberalismen haft sin beskärda del i dessa landvinningar? Tyvärr verkar det inte bättre än att sossarna sedan länge lagt beslag på den klassiska liberala kronan. Folkpartiet framstår för mig snarare som ett konservativt mittenparti (och jag är inte ensam om att tycka det), men det kan man ju inte säga eftersom man då skulle förlora sina medelklassväljare. Kanske önskar många liberaler att vi kunde ha stoppat tiden i slutet på 1800-talet, när "rätt" grupper hade fått sina rättigheter erkända? Det är hursomhelst försent nu.

SVD, DN och DN igen om Jan Björklund

Andra bloggar om: politik, folkpartiet, liberalism, jan björklund, regeringen, alliansen

Naomi Kleins Shock Doctrine

2007-09-08T12:35:00.000+02:00

Jag noterar i förbifarten att den kanadensiska aktivisten och skribenten Naomi Klein kommit ut med en ny bok: Shock Doctrine, som diskuterar hur ekonomiska och militära chockbehandlingar tenderar att gå hand i hand. Läs mer på the Guardian. Naomi Klein har också gjort en kortfilm tillsammans med filmaren Alfonso Cuarón som sammanfattar bokens teser.

Andra bloggar om: politik, naomi klein, ekonomi, milton friedman, frihandel

Centerpartistisk metafysik

2007-09-06T01:58:00.000+02:00

I bland stöter man på artiklar som sätter myror i ens begränsade hjärna, som alldeles nyss Federley's postning på politikerbloggen den 30/8. Federley vill ha en debatt om idéfrågor inom centern inför partistämman och det är väl gott och väl med det, jag menar, en idédebatt kan ju aldrg vara fel. Men är det egentligen han skriver? Vad är det för idépaket som skall dskuteras? Federley får ursäkta mig, men jag får det inte riktigt att gå ihop. Jo, jag har förstått att det är staten som är i skottgluggen. Federley skrver så här:

I grunden kan vi inte mena att en medborgares största plikt är gentemot någon annan utan den måste alltid vara gentemot henne själv och genom att verka för det goda livet för sig själv är man med och bidrar till framgång för andra.

Till syvende och sist handlar det om ifall vi ser människor som medel i statens maskineri eller om vi ser dem som mål där staten kan vara ett mål för människorna. Lever vi för staten och har staten därmed rätt till vår tid och vår kraft mer än vi själva eller äger vi staten och avgör själva till vilken del vi är beredda att ge av vår tid och kraft till staten?

Det är inte första gången som det slår mig hur högerdebattörer försöker förvandla staten till ett slags ouppnåeligt högre väsen men i Federleys artikel slår det mig med extra tydlighet. Jag tror inte att det aldrig var Federleys avsikt att upphöja staten till Gud, men det är i princip det han gör, och det verkar vara en minst sagt otrevlig upplevelse för honom.

Mitt problem är att jag inte vet vem Federley syftar på med alla dessa "vi". Är det centerpartiets medlemmar eller medborgaren i stort? Om det är det senare så kan han i alla fall vara lugn när det gäller mig. Jag ligger i inte vaken om natten och har dödsångest inför vad Staten kan tänkas kräva av mig i morgon. Jag kallsvettas inte av tanken på att Staten kanske kommer att kräva rätt till min tid och pressa kraften ur mig. Det känns som om jag överhuvudtaget inte har så mycket med staten att göra. Jag lever definitivt inte för Staten (tack och lov har jag annat att leva för) och jag kan knappast påstå att jag äger den heller (dubbelt tack och lov!). Är jag ett medel i Statens maskineri? Hrrm...svår fråga. Jag tror knappast att Staten bryr sig om lilla mig som ett medel.

Och vad betyder det om han syftar på Centerpartiet? Här blir det riktigt intressant eftersom Centerpartiet är en del av statsapparatens lagstiftande och verkställande församlingar. Här blir frågorna som Federley ställer inbegripna i ett fullständigt obegripligt cirkelresonemang. Det tycks nästan som om det skulle finnas en högre instans i statsapparaten som är av metafysisk karaktär, ett slags osynligt överhus som pressar politikerna, och stjäl deras tid och liv. Man tycker annars att det borde vara väljarna och den allmänna opinionen som skulle vara jobbigare faktorer att ta hänsyn till (den demokratiska stenbumlingen, som jag brukar kalla den), men dessa nämns inte. Kanske är det helt enkelt så att Federley tröttnat på att representera sina väljare? Att han vill se Centerpartiet som något helt fristående från regering och riksdag, som t.ex en tankesmedja?

Troligtvis är det så att Federley vill föra en debatt om hur mycket staten skall blanda sig i medborgarnas liv och leverne, eller statens roll som institution i samhället i framtiden, vilket förvisso är en intressant diskussion. Frågan är om politiker verkligen är kvalificerade att besluta om sådana viktiga frågor.

Andra bloggar om: politik, centerpartiet, politikerbloggen, federley, demokrati, stat, staten, regeringen, riksdagen, centern

Om utopismens nödvändiga naivitet

2007-09-05T14:13:00.000+02:00

Jag ber om ursäkt för den långvariga tystnaden, men det har inte direkt varit någon vanlig sommar för mig det här året. Man skulle helt kort kunna säga att sommaren helt enkelt "försvann" på grund av en intensiv arbetsperiod. Det kändes också nödvändigt att ta ett avbrott och fundera över vad jag egentligen vill använda den här bloggen till. Visst är nyhetsflödet viktigt för mitt bloggande. Det erbjuder ett material som engagerar mig så mycket så att jag ibland tvingas att kommentera det. Men någonstans tar det också fokus från idédebatten och jag måste därför säga att jag fann Nils kritik av min (och andra bloggares) sjävpåtagna utopist-titel välfunnen:

...det man får se är ofta ett slags tillkännagivande av “Ja, jag är utopist” men man ser inte mer. En bloggare, Mr. Brown, som skriver mycket om realpolitik i konfliktsituationer följer samma mönster (av det jag läst).

Jag kan egentligen inte annat än hålla med. Det är bara alltför lätt att glömma framtidsvisionerna, idéerna, innovationerna och alternativen för att i stället fokusera på att bemöta orättvisor, våld och förtryck. Det är bara alltför lätt att undvika utopismens nödvändiga naivitet. Så jag säger till mig själv att jag skall försöka att hitta en lite bättre balans mellan dessa motpoler i fortsättningen. Vi får väl se hur det går.

Andra bloggar om: politik, utopier, utopism, samhälle

18 månader

2007-07-17T23:56:00.000+02:00

Kanske är det rötmånadens snara ankomst som föranleder alla rykten om att vicepresident Cheney nu försöker trycka på för att GW Bush skall attackera Iran. Det är väl inte första gången som frågan är på tapeten, men tonen mellan USA och Iran har mildrats något på senare tid och det saknas inte diplomatiska ansträngningar längre vilket tyder på att "duvorna" inom Bush-administrationen har övertaget och att Iranierna förstått det sunda i att ta chansen att samtala när nu möjligheten finns. Men det innebär inte att Vita Husets hökar fortsätter att cirkla över mellanöstern och att risken för ett krig med Iran inte är överhängande. Guardian hade en artikel om detta i går där man menar att debatten inom VH nu återigen börjar vända till förmån för ett krig med Iran:

The shift follows an internal review involving the White House, the Pentagon and the state department over the last month. Although the Bush administration is in deep trouble over Iraq, it remains focused on Iran. A well-placed source in Washington said: "Bush is not going to leave office with Iran still in limbo."

"Cheney has limited capital left, but if he wanted to use all his capital on this one issue, he could still have an impact," said Patrick Cronin, the director of studies at the International Institute for Strategic Studies.

The Washington source said Mr Bush and Mr Cheney did not trust any potential successors in the White House, Republican or Democratic, to deal with Iran decisively. They are also reluctant for Israel to carry out any strikes because the US would get the blame in the region anyway.

"The red line is not in Iran. The red line is in Israel. If Israel is adamant it will attack, the US will have to take decisive action," Mr Cronin said. "The choices are: tell Israel no, let Israel do the job, or do the job yourself."

Så om Cheney får överhanden i den interna debatten kan vi säkert räkna med ett upptrappat ordkrig mot Iranierna redan i början av hösten följt av ett aktivt sökande efter en anledning att gå i krig med dem under vintern vilket följs av en krigsförklaring och i mars 2008 ... ja ni vet resten ... ett oändligt lidande för massor av människor.

Samtidigt försöker Bush spela fredsduva i Israel-Palestina konflikten. Hur vansinnigt motsägelsefullt är inte det? Iran har visserligen stött Hamas och Hezbollah och dom vill Bush naturligtvis inte ha fred med, så där finns en viss logik, men tror han verkligen att arabvärlden kommer att ta hans fredstrevare på allvar? Förstår han inte hur avskydd hans mellanöstern-politik är? Det mest uppenbart paradoxala är hans prat om det Palestinska folkets val. De fick en chans att välja och valde fel, så nu uppmanar vi dom att välja igen. Det är dock sällan vi frågar oss varför de valde som de gjorde och så vitt jag förstått så handlar det inte så mycket om islamism som om att Hamas framstått som mindre korrupta än det gamla Fatah-gardet. Så genom att be Palestinierna att välja de som de anser vara mest korrupta tar man livsgnistan ur en spirande demokrati inte bara en gång, utan två.

Det ser ut att bli 18 långa och våldsamma månader.

Läs också Gareth Porters artikel om Cheney hos IPS och DN1, DN2

Andra bloggar om: politik, iran, usa, bush, cheney, burns, israel, palestina, hamas, fatah

Postmoderna varianter

2007-07-14T16:24:00.000+02:00

Via min tracker så hamnar jag då och då på namedrop.se som är en ganska enkel variant på bloggar.se, och som säkert är gjord för att håva in reklampengar, men som ändå har vissa kvalitéer. Dessutom kan sammanställningen av bloggar som presenteras under ett och samma nyckelord bli ganska absurt intressant. Jimpan och Svenssons utmärkta inlägg om Pomovänstern hittar man följdaktligen under nyckelordet "postmodern" (liksom mina egna postningar om postmoderna krig) men också länkar till postningar som behandlar postmodern imperialism, postmodern islam och postmodern andlighet. Det slår mig att postmodernism är ett begrepp som för länge sedan lämnat den begränsade filosofiska sfären.

Andra bloggar om: politik, filosofi, postmodernism, pomovänstern, blogosfären

Mer insyn i lobbyisternas verksamhet med nytt EU-initiativ

2007-07-13T01:42:00.000+02:00

För några månader sedan efterlyste jag en större insyn och transparens - eller glasnost - i lobbyisterna och pr-byråernas verksamhet på det politiska området. Då skrev jag: "Min inställning är att pr-byråernas arbete med politiska frågor är ett hot mot demokratin och att deras verksamhet på det politiska området bör vara helt transparent. Deras kontrakt med politiker bör vara lika offentliga som alla andra offentliga handlingar och deras arbete med politiska frågor bör presenteras i detalj. De bör vara lika ansvariga inför oss väljare som någonsin politikerna. Det är vår demokrati och våra pengar som står på spel när politiken 'reklamifieras'." Jonas Morian kommenterade postningen på följande sätt: "Om vi börjar med att pr-byråernas arbete med politiska frågor skulle vara ett hot mot demokratin, så kan man ställa sig frågan vad hotet skulle bestå i. Hotas demokratin om ett företag eller en organisation skulle ta professionell hjälp med att bättre förstå de politiska beslutsprocesserna, i vilket läge det är möjligt att påverka politiskt beslutsfattande och hur man lättast gör detta? Jag har svårt att se detta som hotfullt."

Nu verkar det glädjande nog som om EU kommer att kräva en större insyn i lobbyisterna och pr-byråeras verksamhet som en del av ett öppenhetsinitiativ. Så här skriver Dagens Media om saken:

"När EU-kommissionen sjösätter sitt öppenhetsinitiativ för lobbyister 2008 blir pr-konsulternas rörelsefrihet starkt begränsad. Om inte den frivilliga registrering blir tillräckligt omfattande kommer kommissionen införa obligatorisk registrering. "Jag tänker inte lämna ut mina kunder", säger Francisca Herodes, ansvarig för public affairs på Hill & Knowlton.
EU-kommissionens öppenhetsinitiativ innebär att lobbyister ska registrera vilka intressen och klienter de företräder, vilka målsättningar och finansieringskällor de har. I EU-kommissionens definition av lobbyister innefattas förvaltningskonsulter, företagslobbyister, advokatbyråer, NGOs (non governmental organizations t.ex Greenpeace) och tankesmedjor. Registreringen ska också göra det möjligt att ställa lobbyister till svars för sina handlingar."

Det här är ett utmärkt initiativ från EU:s sida och en signal om att Bryssel bryr sig om den demokratiska processen. Det borde inte vara annat än självklart att PR-byråerna skall vara ansvariga för sina handlingar om de vill vara med och leka i storpolitiken. I dag kan en reklambyrå ställas till svars för vilseledande marknadsföring eller rena lögner medan PR-byråerna går fria när man försöker att vilseleda eller lura politiker och allmänhet.

Tack till osynliga bloggen för länken till DM!

Andra bloggar om: politik, pr, media, eu, glasnost, pr-byrå, hill & knowlton, prime pr, pr-byrå, lobbyism, lobbying

Australiens försvarsminister talar klarspråk om den irakiska oljan

2007-07-12T01:21:00.000+02:00

Äntligen talar någon klarspråk inom "de villigas koalition" och medger att oljan var en av anledningarna att delta i kriget i Irak. Det är Australiens försvarsminister Brendan Nelson som medgett att energisäkerhet var en faktor i Australiens beslut att delta med trupp i en intervju med ABC, Australian Broadcasting Corporation.

THE government has admitted the need to secure oil supplies is a factor in Australia's continued military involvement in Iraq. Defence Minister Brendan Nelson said today oil was a factor in Australia's contribution to the unpopular war, as "energy security" and stability in the Middle East would be crucial to the nation's future. Speaking ahead of a key foreign policy speech today by Prime Minister John Howard, Dr Nelson said defence was about protecting the economy as well as physical security, and it was important to support the "prestige" of the US and UK. "The defence update we're releasing today sets out many priorities for Australia's defence and security, and resource security is one of them," he told ABC radio.

Kors i taket och ta i trä. En försvarsminister i krig som vågar vara rättfram i den här frågan är inte något vi är bortskämda med! All heder åt Brendan Nelson.

mer om detta i the Australian och i Aljazeera magazine

Andra bloggar om: politik, krig, irak, olja, ekonomi, australien, kriget mot terrorismen, kriget i irak

Sommarläsning: Robert Fisks "The Great War for Civilization"

2007-07-11T13:20:00.000+02:00

Robert Fisks The Great War for Civilization: The Conquest of the Middle East är ett minst sagt massivt dokument över alla de krig som den nitiske och ofta arge brittiske reporten bevakat för the Times och numera the Independent. Ju längre jag vandrar in i detta massiva verk på 1300 sidor, desto mer inser jag att detta verk är ”måste-läsning” för alla som vill hålla ett kritiskt öga på mellanöstern. Det gäller bara att inte bli avtänd av bokens omfattning. Det är en bra taktik att hoppa fritt mellan kapitlen. Själv började jag mitt i boken med att läsa om det Armeniska Folkmordet.

Jag känner ett omedelbart släktskap med Fisks hållning; han lyckas osvikligt med konststycket att dissikera de komplicerade förhållandena i mellanöstern utan att förlora sympati för de svagaste, för offren: de som drabbas av härskarnas vrede och godtycke, av ”våra” bomber, kolonialpolitik och ständiga invasioner och av ”motståndsrörelsernas” våldsamma och blodiga övergrepp. Det är övergrepp mot civilister, hyckleriet, lögnerna och det militärindustriella komplexen som upprör honom oavsett om det handlar om halshuggna algeriska bybor eller sönderbombade flyktingläger i Libanon. Så har också Fisk varit stationerad i Beirut i trettio år och under tiden hunnit bevaka alla de krigsscener som få av oss häruppe i den kalla och blöta nord är speciellt insatta i: alla de frontlinjer som går mellan islamister, monarker, baathister, israeler, falangister, brittiska, franska och amerikanska trupper och vad det nu kan vara. Han har hunnit intervjua Usama Bin Ladin tre gånger i de afghanska bergen och varit nära att mista livet vid flera tillfällen.

För mig representerar han en klarsyn i förhållandet till makten som jag ser som oerhört sällsynt i journalistkretsar (speciellt i Norden) som bara alltför ofta tenderar att repetera invanda föreställningar (om inte ren propaganda) fångade i sina nationella perspektiv utan att ifrågasätta motiven bakom handlingarna. Han ingår så att säga i den lilla skara av journalister som trots allt ”får lov” (trots att de är avskydda av många) att kritisera ”vår” utrikespolitik i ”prime-time”, en skara där Fisk tillsammans med John Pilger, Seymour Hersh, Naomi Klein och Noam Chomsky är affischnamnen. Det säger något om vårt samhälle att de inte är fler.

Boken på Adlibris
svenska (ISBN 9113011944)
engelska (ISBN 1841150088)
Intervju med Fisk i DN

Andra bloggar om: politik, mellanöstern, journalistik, robert fisk, fisk, israel, palestina, algeriet, islamism, terrorism, krig, fred, usa, jordanien, syrien

Tankar om det tredje världskriget

2007-07-01T16:48:00.000+02:00

För ungefär ett år sedan skrev jag om en kolumn av Göran Rosenberg där denne konstaterade att många i Israel ser det pågående "kriget mot terrorismen" eller snarare kriget mot den militanta islamismen som ett tredje världskrig. Vad jag i mycket då höll med honom är att tanken på ett tredje världskrig är absurd och att det framför allt är ett krig som jag inte på något sätt kan identifiera mig med. Det är, med andra ord, inte mitt krig.

Även om jag i dag fortfarande anser att detta inte är mitt krig: jag är inte på något sätt beredd att försvara varken vår (västs) mellanösternpolitik eller islamisternas våldsdåd. Inte heller är jag beredd att försvara de stater som är våra allierade, och vars människorätts-historia är hårresande. Jag pratar till exempel om Turkiet, Algeriet och Egypten.

Däremot undrar jag om det faktiskt inte börjar bli dags att erkänna att detta krig mellan väst och dess allierade och islamisterna och deras allierade är ett slags tredje världskrig, men med "postmoderna" förtecken om man så vill. Med postmodern menar jag att kriget inte har några centrala fronter och utan tydliga aktörer samt att det inte är begränsat till nationalstater.

Om man vill definiera några fronter, eller "hotspots" i detta tredje världskrig så skulle man först av allt konstatera att kampen i första hand står mellan stater i den muslimska världen som har en sekulär framtoning och som mer eller mindre fungerar som polisstater och islamistiska aktörer och stater varav Iran är den mest framträdande nationalstaten. Naturligtvis finns undantag från denna regel, där Saudi-arabien är det kanske tydligaste exemplet. Syrien är ett annat undantag på "andra sidan". För att ytterligare komplicera saken har vi andra fronter som delvis går på tvärs genom allianserna och jag tänker kanske främst på motsättningarna mellan shiiter och sunniter och Israels speciella position i regionen.

Det är svårare att peka på ett specifikt datum då detta tredje världskrig startade, men låt mig föreslå 1979, detta händelserika år då Sovjetunionen invaderade Afghanistan och Shahen kastades ut ur Iran. Andra skulle kanske se Usama Bin Ladins krigsförklaring mot USA 1998 som ett nyckeldatum eller Bushs krigsförklaringar mot Al-Quaida efter 911. Man kan gå ännu längre tillbaks: vi må ha glömt att Storbritannien och Frankrike invaderade mellanöstern efter första världskriget vilket i sin tur ledde till skapandet av Israel, men det har man knappast i arabvärlden.

När detta världskrig nu börjar att flytta upp till Europa gäller det att inse att detta är ett krig som pågått i åratal. Det är alltid lätt att vara på den vinnande sidan i ett krig. Det är lika lätt att ignorera ett krig som pågår någon annanstans. Sedan 11 september 2001 är det tydlgt att detta inte längre är fallet och detta bekräftas bara av de senaste bombningarna i storbritannien. Vi har sedan två år tillbaka också en hotspot i Europa.

Som jag sagt tidigare: jag stöttar inte detta krig och jag kommer inte att varken kämpa eller dö för det (tyvärr måste jag betala skatt för det). Det är dags att på något sätt, om det är möjligt, och trots att det borde ha gjorts för mycket länge sedan, att vända på denna olycksaliga utveckling.

Tidigare postningar om detta:
Om Göran Rosenbergs kolumn om det tredje världskriget
Megafonfri historia om kriget mot terrorismen

Andra bloggar om: politik, kriget mot terrorismen, tredje världskriget, mellanöstern, usa, iran, irak, palestina, israel, rosenberg, intressant

Attack mot Glasgows Flygplats

2007-06-30T18:51:00.000+02:00

Nu på eftermiddagen har minst två personer gripts efter att ha försökt att köra en brinnande Cherokee-Jeep rakt in i Glasgow Flygplats huvudterminal. Ingen lär ha skadats utom en av gärningsmännen som fattade eld innan han greps. Vittnen pratar om att en av männen hällde bensin över sig själv och bilen vilket tyder på en självmordsattack. Terminalen har tydligen fått svåra skador även om det kunde varit mycket värre eftersom bilen fastnade i en av ingångarna. Jag får anledning att återkomma.

Mer på BBC

Uppdatering 18:55: DN om händelsen

uppdatering: 00:51: På BBC pratar en säkerhetsexpert nu om "en attackvåg" och att "bilbomberna i London måste vara länkade till attacken i Glasgow" och att bilen i Glasgow innehöll tuber med propangas som, om de hade exploderat i terminalen, hade orsakat ofattbara skador och tagit många människoliv. En annan sak som slår mig är hur snabbt man på till exempel BBC tar kontakt med muslimska föreningar eller församlingar som alltid uttrycker sin oro och förskräckelse. Myndigheterna är också rädda för att folk skall ge sig på oskyldiga muslimer som "hämd", en farhåga som också uttrycktes på en presskonferens med den skotska polisen alldeles nyss. Den muslimska communityn är de riktigt stora förlorarna i det här vansinniga spelet.

Andra bloggar om: politik, storbritannien, terrorism

Bilbomb i London och Blairs eftermäle

2007-06-29T16:10:00.000+02:00

Brittisk polis forslade i natt bort en "massiv bomb" bestående av stora mängder bensin, gastuber och spikar som kunde ha orsakat stor skada Haymarket i centrala London om den hade detonerat, trots att den beskrivs av polisen som amatörmässigt gjord. Polisen kan förstås ännu inte säga om detta är verk av jihadister eller kriminella nätverk eller om fler bomber är att vänta.

På the Guardian misstänker man att detta är en indikation på att den taktik som spritt så mycket förödelse i Bagdad nu nått Europa. Jag pratar då om bilbomber som riktas i första hand mot civila mål. Snarare kan man säga att bilbomben nu återvänder till London efter tio år av frånvaro. Bilbomben var ett av IRA:s favoritverktyg och sista gången man använde det i London var 1998 då affärsdistrikten i Canary Wharf skakades av flera bomber.

Så det är detta som är frukten av det sorgliga krg som Tony Blair kastade in sitt land i när han insisterade på att få följa med Bush på dennes Irak-äventyr (Ja, mannen insisterade faktiskt enligt uppgifter trots att USA menade att Britternas insatser kunde ske på annat sätt än militärt)? Vi vet resultatet: ett blodigt kaos som skördar offer varje dag i ett land långt borta.

Man bör inte ta lätt på risken att denna typ av krigföring också kommer att drabba Europa i större omfattning än tdigare. Det är en helt annan värld vi lever i idag jämfört med 1920 då Britterna invaderade Irak senast. Då kunde man i lugn och ro invadera och kriga på andra kontinenter utan oro för att hemlandet skulle attackeras. I dag måste man tvärtom räkna med att hemmafronten riskerar att drabbas av motattacker och att alternativen för att undvika det är en polisstat, en isolationstisk nationalism och slutet för den ekonomiska globaliseringen. Jag undrar om Tony Blair förstod detta redan när han beslöt att skicka trupper till Irak?

Det ser sannerligen ut som om Tony Blair nu försöker reparera skadan genom att bli "kvartettens" speciella sändebud i mellanöstern. Det ser sannerligen ut som om Tony Blair nu försöker reparera skadan genom att bli "kvartettens" speciella sändebud i mellanöstern. För mig fråmstår det som lika absurt som att att låta Hells Angels ta hand om en brottsofferjour. Skall vi någon gång få se fredsförhandlare i mellanöstern som verkligen är intresserade av fred?

Robert Fisk har en del att säga om saken:

"Not once has he said he was sorry for what he did in our name. Yet Lord Blair actually believes - in what must be a record act of self-indulgence for a man who cooked up the fake evidence of Iraq's "weapons of mass destruction" - that he can do good in the Middle East.

For here is a man who is totally discredited in the region - a politician who has signally failed in everything he ever tried to do in the Middle East - now believing that he is the right man to lead the Quartet to patch up "Palestine".

In the hunt for quislings to do our bidding - ie accept even less of Mandate Palestine than Arafat would stomach - I suppose Blair has his uses. His unique blend of ruthlessness and dishonesty will no doubt go down quite well with our local Arab dictators."

Andra bloggar om: politik, london, blair, irak, terrorism, kriget mot terrorismen, krig, fred, mellanöstern, kvartetten

Hoppfullt om enstatslösningen

2007-06-18T11:57:00.000+02:00

Trots att det förefaller som om striderna i Gaza producerat tre statsbildningar i Palestina så finns det fortfarande de som förespråkar en stat, en lösning som jag personligen tror är den enda som kan bringa fred åt regionen i längden. Jag blev därför väldigt glad när jag i dag läste Ilan Pappes essä om Gaza ur ett historiskt perspektiv på Electronicintifada. Äntligen en hoppfull röst! Kanske är det kärleken som till slut blir det som får judar och araber att komma samman? Eller för att citera Morrisey: "If it's not love then it's the bomb that will bring us together"

"There are quite a few Jewish mothers and wives in the Gaza Strip -- some sources within Gaza say up to 2000 -- married to local Palestinians and parents to their children. There are many more Jewish women who married Palestinians in the Palestine countryside. An act of desegregation that both political elites find difficult to admit, digest or acknowledge. If despite the colonization, occupation, genocidal policies and dispossession such harmonies of love and affection were possible, imagine what could happen if these criminal policies and ideologies would disappear. When the Wall of Apartheid is removed and the electric fences of Zionism dismantled -- Gaza will become once more a symbol of Fernand Braudel's coastal society, able to fuse different cultural horizons and offer a space for new life instead of the war zone it has become in the last sixty years."

Ilan Pappe: "Towards a Geography of Peace: Whither Gaza?"

Andra bloggar om: politik, gaza, palestina, israel, fred, krig, fatah, hamas

Pomovänster? Tja, varför inte?

2007-06-15T10:29:00.000+02:00

Jag är just nu involverad i en diskussion med Anders Svensson, som har postat några intressanta artiklar om varför postmodernismen inte har något att lära vänstern. Anders har lite försiktigt placerat vissa av mina postningar i det s.k. pomovänster-facket (pomo=postmodern), vilket ju inte är helt grundlöst, trots att man kan ifrågasätta själva epitetet. Jag rekommenderar också ett besök hos Jimpan som dissikerar begreppet pomo-vänster i en utmärkt postning.

Andra bloggar om: politik, samhälle, postmodernism, vänstern, pomovänstern, socialism

Global glasnost: JAS, BAE och korruptionsskandalen

2007-06-12T13:22:00.000+02:00

Den nya korruptionsskandalen kring Saab/BAE:s affärer med JAS Gripen som DN började gräva i för ett tag sedan verkar ha smält bort i sommarvärmen. I alla fall i svensk media. I Storbritannien är det däremot fullt medialt pådrag kring storkoncernen BAE:s korrupta vapenaffärer som också involverar Saab eftersom BAE varit Saabs partner i marknadsföringen av JAS i bland annat Sydafrika. The Guardian har en uppsjö artiklar och presentationer för den som vill sätta sig in affärerna.

Det är en svårforcerad härva med miljardbelopp i rullning. Bara Saab har enligt anklagelserna betalat 19 miljarder kronor (!) till agenter och mellanhänder som inte specat sina utgifter varför man kan anta att det delvis rör sig om mutor för att smörja affären. Nu synar åklagare i Storbritannien vapenaffärer med bland annat Tjeckien, Quatar,Sydafrika, Saudiarabien och Rumänien m.fl. länder och skandalen verkar bara växa.

Så bör vi bry oss om detta? "Det är så här det går till i den internationella vapehandeln" får man ju hela tiden höra. Föreställer att ett statligt verk hade betalat ut 19 miljarder i oredovisade belopp till "konsulter". Det skulle leda till både hudflängnngar, åtal och avgångar en masse. Nu handlar det ju förstås om "rikets säkerhet" (även om man kanske i stället borde prata om "Saabs säkerhet"), och då vill man kanske argumentera för att det är befogat med sekretess och skumraskaffärer. Jag skulle i stället vilja påstå att det är befogat med större transparens, eller glasnost för att använda Gorbatschovs utmärkta term. För vår säkerhets skull (och för andras säkerhets skull med för den delen) bör vi väl ändå få veta vilka vi lierar oss med, vilka som får våra vapen, hur de används och hur mycket de kostar?

Tycker vi då i detta avlånga land vi har problem med korruption? Jag har tagit en snabb titt på Transparency Internationals globala korruptions-barometer och fann till min förvåning att det inte alls bara är medborgare i tredje världen som upplever korruption som ett problem. Till exempel upplever afrikaner att deras regeringar är mycket mer effektiva i sitt arbete med att få bukt med korruption än t.ex europeer. Och svenskarna är riktgt pessimistiska. Däremot betalar europeen väldigt lite mutor på vardagsnivå i jämförelse med afrikanen och upplever att korruption är ett problem i politiken och i näringslivet där afrikaner och sydamerikaner t.ex. anger korruption inom polisväsendet som ett stort problem.

Statistik säger förstås inte allt, och jag har inte gjort någon djupdyknng i materialet för att få en förklaring till olikheterna. Men en sak är klar, vi behöver glasnost och motåtgärder för korruption också i sverige och en bra början vore att verkligen gå till botten i JAS-träsket.

LÄS MER!
Transparency Internationals globala korruptionsbarometer
Rapporten som PDF
DN om JAS-affären: översikt, kritik, kostnader, fackstöd

Guardians BAE Files
Guardian Flash-presentation
Tidskriften Analys & Kritik, flera artiklar

Andra bloggar om: politik, samhälle, korruption, jas, saab, bae, ekonomi, handel, sydafrika, afrika

G8:s storslagna löften till Afrika

2007-06-09T04:14:00.000+02:00

Det har blivit en hel del diskussioner om vad G8-ländernas utfästelser om ytterligare bistånd på 60 miljarder dollar för att bekämpa AIDS, TB och Malaria i Afrika egentligen innebär. Den brittiska hjälporganisationen Oxfam menar att det egentligen bara är ett litet tillskott på 3 miljarder i förhållanden till de löften som gavs vid G8-mötet i Gleneagles 2005 eftersom G8 länderna inte verkar kunna leva upp till sina utfästelser att dubbla biståndet till 2010. Dessutom menar Oxfam att G8-ländernas intentioner att stärka immaterialrätten kommer att strypa tillförseln av generiska mediciner till de länder som mest behöver dem och därmed bli kontraproduktivt i förhållandet till utfästelserna att bekämpa AIDS.

Andra åtgärder som är inbakade i de här pengarna är dessutom minst sagt kontroversiella: USA står för den största delen av den "nygamla" kakan vilket kan tyckas vara gott och bra, men man bör veta att 7% av de pengar som kongressen nyligen beviljade för aidsbekämpning i världen skall gå till undervisning i avhållsamhet. 7% av 40 miljarder är en hel del pengar och man kan lätt föreställa sig att en del av sedelbuntarna kommer att gå till att betala resor till amerikanska "avhållsamhetslärare" (läs: missionärer), glassiga broschyrer om hur man undviker att ha sex och dylikt, som smittade afrikaner måste stå ut med för att få sina livsuppehållande mediciner.

Så hur skall vi kunna veta att de länder som avgett dessa storstilade löften verkligen håller vad de lovat? Det verkar inte vara det lättaste, i alla fall om man får tro värdsbankens chefsekonom för afrika, John Page, som i en intervju för AllAfrica menar att det visserligen finns offentliga dataset som visar hur mycket varje land ger i bistånd i förhållande till vad som utlovats, men att definitionerna som styr dessa dataset gör att det krävs en noggrann granskning för att få fram korrekta siffror ur materialet.

"What the advocacy groups need to do - and what some of them are already doing - is use… data available in the public domain… [to] apply stricter accounting standards that you would think of as being sensible definitions of development assistance, and then try to help the ministries of finance and development in the creditor countries more accountable for what’s going on. I don’t think we necessarily need a monitoring system; we simply need more intelligent use of the data that the DAC puts out."

Risken finns med andra ord att utfästelserna blir ytterligare ett i raden av tomma löften och att resultatet inte blir det förväntade därför att problemet ligger på ett annat plan och så står vi där 2015 och undrar hur katten det kunde komma sig att inte AIDS är utrotat.

Bild: de minst utvecklade länderna i världen enligt FN

Andra bloggar om: politik, g8, heiligendamm, afrika, bistånd, aids, värdsbanken, ekonomi
intressant?

Fortsatt glest till midsommar

2007-06-07T17:13:00.000+02:00

Som ni som ofta kommer hit märker så har det återigen blivit lite glest mellan postningarna. Jag har helt enkelt haft för mycket annat att stå i på sistone, men jag hoppas snart kunna komma tillbaks med mer frekventa postningar när det lugnar ner sig efter midsommar.

Lyckad operation i Heiligendamm

2007-06-07T15:30:00.000+02:00

Blockaden av G8-mötet i tyska Heiligendamm utanför Rostock som tvingade deltagarna att anlända till mötet i båtar och helikoptrar verkar i mina ögon som den första riktigt lyckade insatsen av den globala rättviserörelsen (eller vad man nu skall kalla den) sedan Seattle 1999, inte minst därför att arrangörernas hot att avbryta blockaden om våld användes och tydliga avståndstagande från våldsmedel verkar ha brutit igenom i mediarapporteringen.

För den som vill följa blockadens utveckling 'inifrån' så rekommenderas besök på motkraft.se eller zaramis.nu som bland annat har postat det här utmärkta inlägget. "Rostock Anti-G8-Alliance" har också en hemsida med hela programmet för manifestationen mot G8-mötet.

Andra medier om blockaden:
Der Spiegel, DN, DN2

Andra bloggar om: politik, g8, heiligendamm, globalisering, ekonomi, motstånd

Huge bang for the buck

2007-05-24T13:34:00.000+02:00

Ytterligare ett härligt bokpaket anlände för några dagar sedan och det är ett paket som lär hålla mig sysselsatt ett bra tag in i sommaren. Robert Fisks tegelsten om mellanöstern är ju nästan lika tjock som den är bred! A huge bang for the buck, eftersom den engelska paperbacken bara kostar en ynka hundring just nu på adlibris. Ännu större förväntningar har jag på Joseph Stiglitz nyutkomna bok Making Globalization Work (2006) som är en uppföljare till hans tidigare mycket uppmärksammade kritik mot globaliseringen i "Globalization and its discontents". Stiglitz är nobelpristagare i ekonomi och före detta rådgivare åt Clintonadministrationen och han var världsbankens chef mellan 1997 och 2000. Numera är han en av de mest namnkunniga kritikerna av de internationella ekonomiska institutionerna som Världsbanken, IMFoch WTO. Den här boken är i högsta grad relevant för min förra postning.

Joseph Stiglitz: Making Globalization Work, isbn: 978039306122
Robert Fisk: The great war for civilisation: the conquest of the middle east, isbn: 9781841150086

Andra bloggar om: politik, ekonomi, mellanöstern, fisk, stiglitz, globalisering

No land is an island

2007-05-24T01:08:00.000+02:00

New York Times rapporterar i dag att Mexiko öppnat sitt 47:e konsulat i USA, och närmare bestämt i delstaten Arkansas. Mexiko har överlägset flest konsulat i det stora landet i väster, och det väcker uppenbarligen en del irritation hos amerikanska myndigheter eftersom konsulaten i stort sett struntar i om de mexikaner som söker hjälp är illegala eller legala. Om man är illegal kan man till och med få hjälp med ett speciellt ID kort som man kan använda för att öppna amerikanska bankkonton eller skaffa telefon. Tendensen är tydlig: om ett Mexikanskt konsulat öppnar i en stad kan man vara säker på att många "ilegales" finns i regionen.

De här små enklaverna av Mexikanskt territorium i USA visar på ett intressant sätt hur globaliseringen, och den migration som följer i dess spår, nu också bryter upp nationalstaternas definierade gränser, och hur viktigt det är att också politiken börjar att globaliseras för att kunna möta den ekonomiska globaliseringen. Att bygga ett stängsel, som USA gör mot Mexico, är som jag ser det ett föråldrat sätt att komma till rätta med de här problemen.

Det som slår mig när jag läser NYT är att detta stängsel i stället kan leda till att Mexico expanderar sina gränser inifrån USA, och genom att öppna nya konsulat är det i princip just det man gör. Vad händer om det börjar byggas upp stora mexikanska samhällen kring dessa konsulat och om dessa börjar fungera som ett slags lokala makthavare? Vad händer om konsulaten måste expandera lokalt för att kunna möta en ökad efterfrågan? Om fler institutioner godtar det tillfälliga ID som konsulaten utfärdar och därmed mer eller mindre legaliserar de illegala? Hur skulle USA:s ledning reagera? Det torde finnas en och annan Mexikan som tänkt i samma banor och som skrockar i mjugg vid tanken på att Mexiko långsamt, långsamt är på väg att ta tillbaka delar av det land man förlorade i krig mot den mäktiga grannen i norr. För USA är det enkelt att i alla fall på kort sikt komma till rätta med ett sådant scenario: genom en reformerad immigrationspolitik och en allmän amnesti.

Amerikanen i gemen verkar däremot inte speciellt förtjust i ekonomisk globalisering längre, vilket diskuterades på BBC häromdagen. Undersökningar visar att det finns starka anti-kinesiska känslor i USA just nu och en stor rädsla för att den ekonomiska globaliseringen skall beröva medelamerikanen både jobb och hem.

Vad är då lösningen? För mig framstår en fråga som prioriterad: att hjälpa de fattigaste ur sin fattigdom. Det kräver i sin tur ett ökat internationellt samarbete mellan länder på en rad olika områden. Isolationism är knappast en vettigt respons och unilateralism verkar alltmer framstå som en återvändsgränd. "No land is an island", skulle man kanske kunna säga.

Andra bloggar om: politik, ekonomi, usa, mexiko, diplomati, kina, globalisering, internationalism, nationalism, migration
intressant?

Ytterligare en dag i det (o)heliga landet

2007-05-22T02:45:00.000+02:00

...och ytterligare en dag i det meningslösa våldets tecken. En dag som sett femton civila döda i det libanesiska flyktinglägret Nahr el-Bared i Libanon, en i Sderot och en i Gaza city.

När jag trodde att jag fått ett någorlunda grepp om de konfliktyor som genomkorsar varandra på en plätt lika stor som två Småland så ramlar jag plötsligt över en artikel på yahoo-news/AFP som berättar att Israel har ett problem med judiska antisemitiska hatbrott. Ja, ni läste rätt.

Enligt artikeln begås uppskattningsvis 500 antisemitiska brott av judar mot judar inom Israels gränser varje år. Förövarna är i de flesta fall invandrade ryska nationalister som identifierar med antisemitiska ideologier. Kort och gott: nynazister.

Och jag som trodde att jag hade hört allt.

Andra bloggar om: politik, libanon, gaza, fatah, hamas, israel, antisemitism, nynazism

Den militära logiken styr den offentliga debatten

2007-05-19T13:25:00.000+02:00

Jag har under de seanste dagarna uttryckt en viss frustration i mitt debatterande om stridigheterna i Gaza och fått klä skott från både höger och vänster. En anledning till frustrationen är det ständiga fokus som riktas mot de militära stragierna och taktikerna och hur de påverkar maktbalansen i regionen. Jag erkänner villigt att också jag låter mig dras med i detta spel i ett försök att förstå konfliktens natur, ett spel som handlar om den territoriella och politiska makten, ett spel som uppenbarligen inte kan vinnas av någon sida utan oacceptabla lidanden för civilbefolkningen.

Sålunda kan man i evighet bolla fördömanden fram och tillbaka mellan sig och därmed spegla konflikten som den ser ut militärt, fast med argument, allt medan Gaza dras ned i ett skyttegravskrigsliknande krig som kan pågå i evigheter (och som har pågått i evigheter). När man försöker prata om lösningar på konflikten så hamnar de militära alternativen direkt på bordet. Eftersom hela debatten drivs av en militär logik är lösningen som alltsom ofta föreslås att kalla in FN, NATO, EU eller vilken överstatlig arme man råkar ha för handen. Jag säger inte att man inte bör utesluta dessa förslag och hänge sig åt att bara hoppas på att allt skall bli bra. Vad jag vill är att ge plats för de röster som arbetar för ett annat sätt att berbeta konflikten: att ge plats för de som arbetar aktivt med fredsarbete på båda sidor av stängslet. att ge dem mediautrymme, uppmärksamhet och stöd. Jag har tidigare kritiserat Sveriges arbete med insatsstyrkan som ett ensidigt fokuserande på det militära och menar att det skickar signalen att vi inte längre tror på det civila arbetet. Det sätt som man presenterar denna logik för allmänheten blir extra tydlig när det gäller fallet med kriget i Irak: först skickar vi trupper för att vinna kriget, sedan bygger vi upp det civila samhället och infrastrukturen. Det låter så enkelt, men i själva verket är just Irak-kriget dödsstöten för den typen av resonemang.

Det civila samhällets arbete för fred och mänskliga rättigheter är inte något som med nödvändighet kommer efter kriget, det pågår just nu, i Israel och i Gaza, om än kraftigt begränsat av de krigförande parterna. Demonstranter för fred ställer sig mellan rivaliserade fraktioner och blir beskjutna. Palestinier pratar om "skammen i att broder skjuter på broder". Det är dags att stå upp för dessa grupper och ge dem stöd och mediautrymme. Någonstans därute finns det en Ghandi, en Martin Luther King eller en Bernadette Devlin som jobbar på att få inta scenen. Det är dags att låta dem göra det.

MER: B'Tselem uppmanar Israel att inte bomba infrastruktur i gaza (tack till Anna W för länken)

UPPDATERING: Anna Veeder gjorde mig precis uppmärksam på detta palestinska fredsinitativ i en av hennes tidigare postningar. PPC (Palestinian Peace Coalition) försöker skapa en bred koalition för att få bukt med det sekteristiska våldet i Gaza. Detta är en typ av initiativ som jag efterlyster i den här postningen.

Andra bloggar om: politik, gaza, israel, palestina, fatah, hamas, krig, fred, ickevåld, civil olydnad, intressant

Stridigheterna i Gaza: Tony Karon om Fatahs nya maktaspirant

2007-05-19T01:53:00.000+02:00

Det här är en "must-read" artikel (hur översätter man must-read? måsteläsnings?) om de pågående stridigheterna mellan Fatah och Hamas som är skriven av Tony Karon (rootless cosmopolitan). Trots att medierna föredrar att prata om Abu Mazen (Abbas) så finns det uppenbarligen andra personer inom Fatah driver på det politiska spelet i Palestina för att en gång för alla bringa Hamas på knä. Karon lyfter fram krigsherren Mohammed Dahlan som den person inom Fatah som kontrollerar de paramilitärer som han menar dragit i gång den senaste våldsspiralen.

The Fatah gunmen who are reported to have initiated the breakdown of the Palestinian unity government and provoked the latest fighting may profess fealty to President Abbas, but it’s not from him that they get their orders. The leader to whom they answer is Mohammed Dahlan, the Gaza warlord who has long been Washington’s anointed favorite to play the role of a Palestinian Pinochet. And while Dahlan is formally subordinate to Abbas, whom he supposedly serves as National Security Adviser, nobody believes that Dahlan answers to Abbas — in fact, it was suggested at the time that Abbas appointed Dahlan only under pressure from Washington, which was irked by the Palestinian Authority president’s decision to join a unity government with Hamas.

Jag har svårt att bedöma om Karon har rätt, men vissa oklarheter rörande de senaste dagarnas händelser faller onekligen på plats när man läser Karons artikel. Det tycks onekligen som om vi pratar om en samordnad ansträngning av Dahlan och hans milismän att med hjälp av USA en gång för alla slå Hamas ur brädet. Abbas, som accepterat att dela makten med Hamas kan bara titta på medan händelserna rullar på mot avgrundens rand.

En annan sak som förbryllat mig under de senaste dagarna är varför Qassam-brigaderna, som är en väpnad gren av Hamas, valt att intensifiera sin beskjutning av Israeliskt territorium när det varit uppenbart att det skulle öppna en andra front, eftersom en motattack av Israel skulle vara oundvikligt. Det kan bara tyda på att Hamas har ett enormt självförtroende just nu som inte minst blåsts upp av israels misslyckade insats i Libanon förra sommaren. Det är slående att man använder samma militära taktik som Hezbollah. För mig ser det ut som om man satsar på att bli strået som knäcker Ohlmerts rygg samtidigt som man kan öka sin popularitet ytterligare i arabvärlden.

DN, Guardian, Maan och Haaretz om konflikten

Andra bloggar om: politik, palestina, israel, gaza, usa, fatah, hamas

Dagens begrepp: Gross National Happiness

2007-05-17T23:04:00.000+02:00

Är inte "Gross National Happiness" ett underbart begrepp? Jag snappade upp det när jag lyssnade på BBC i dag och blev så perplex att jag var tvungen att slå upp begreppet i Wikipedia:

Gross National Happiness (GNH) is an attempt to define quality of life in more holistic and psychological terms than Gross National Product.

The term was coined by Bhutan's King Jigme Singye Wangchuck in 1972. It signaled his commitment to building an economy that would serve Bhutan's unique culture based on Buddhist spiritual values. Like many worthy moral goals it is somewhat easier to state than to define, nonetheless, it serves as a unifying vision for the Five Year planning process and all the derived planning documents that guide the economic and development plans to the country.

While conventional development models stress economic growth as the ultimate objective, the concept of GNH claims to be based on the premise that true development of human society takes place when material and spiritual development occur side by side to complement and reinforce each other. The four pillars of GNH are the promotion of equitable and sustainable socio-economic development, preservation and promotion of cultural values, conservation of the natural environment, and establishment of good governance.

Tyvärr har tydligen Bhutaneserna ett dalande GNH eftersom de har problem med rasism. Men det är en annan story.

Andra bloggar om: politik, ekonomi, bhutan, gdp, gdi, gdh

Våldet fortsätter i Gaza

2007-05-17T15:58:00.000+02:00

SVD rapporterar att Israeliska Flygvapnet bombat ett hus där en Hamas-styrka har haft sitt huvudkvarter. The guardian rapporterar att Israeliska tanks gjort en kort inträngning i Gazaremsan vid tvåtiden i dag som svar på den fortsatta kassam-bombningen från Gaza. Hamas och Fatah proklamerade båda ensidiga vapenvilor, som nästan omgående bröts. Vad som händer härnäst är oklart, men det verkar som om de båda koalitionsparnerna försöker få de stridande grupperna under kontroll samtidigt som bombningarna av Israeliskt territorium fortsätter. Det ser verkligen inte ljust ut.

Jag har trots detta försökt att hitta några positiva händelser i nyhetsrapporteringen. I går fick jag höra om en Palestinsk marsch mot våldet som skulle ha ägt rum i går och jag har försökt att hitta artiklar om den händelsen och fann denna artikel på Haaretz hemsida som berättar om ett dussintal fredsaktivister som som ställt sig mellan de stridande fraktionerna och kommit under beskjutning. Trots att Gaza verkar vara överbelamrat med till tänderna rustade milismän som ”skjuter på allt som rör sig” så vågar sig alltså ett litet antal människor ut för att protestera mot detta genom att ställa sig emellan de stridande parterna. Om inte det är mod så vet jag inte vad som är det. Jag skulle gärna vilja veta mer om vem eller vilka som stod bakom den här aktionen.

Jag rekommenderar också ett besök hos Anna Vedeer, som dragit igång en diskussion om vad som kan göras för att minska våldet i Gaza utan att man hemfaller åt det vanliga ”blame-gamet”. Den typen av initiativ är verkligen något som jag efterlyser. Debatten är annars så oerhört ensidigt inriktad på att skylla våldet på "den andre".

Andra källor:
http://www.maannews.net/en/
http://www.a-mother-from-gaza.blogspot.com/

Andra bloggar om: politik, gaza, fatah, hamas, israel

Celebert besök från FRA

2007-05-14T14:08:00.000+02:00

Nu på förmiddagen när jag kollade min tracker upptäckte jag ett celebert besök från Försvarets Radioanstalt (FRA) som hade hamnat på bloggen från en kommentar hos Jinge. Jag kan inte precis säga att besöket gjorde mig särdeles bra till mods. Visst kan det vara någon anställd på FRA som sitter och bloggsurfar på arbetstid, men det troligaste är väl att FRA håller på att samla in information om bloggar av intresse för rikets säkerhet. Jag vet inte om jag borde bli smickrad av besöket eller inte.

Jag undrar också om jag i och med detta fortfarande kan betraktas som en "vanlig svensk" eller ej? Hanne Kjöller skrver utmärkt i DN om de "missförstånd" som FRA anser sig vara utsatta för och där man hävdar att man är ointresserade av "av vanliga svenskar". Det förvånar mig inte att underrättelsetjänstens arbete handlar om "normalitet" versus "abnormalitet", men uttrycket "vanliga svenskar" luktar av någon anledning inte speciellt bra. Är jag en vanlig svensk om jag är en transperson som går på Entombed-konserter? Är jag en vanlig svensk om jag köper sex eller laddar ner porrvideos? Är jag en vanlig svensk om jag lånar Björn Kumm's "Terrorismens historia" på biblioteket? Är jag en vanlig svensk så fort jag fått ett giltigt uppehållstillstånd? När går jag från vanlig till ovanlig?

Niklas Ekdahl påvisar också han i en kolumn på DN's ledarsida vilka problem FRA med sina formuleringar

Att FRA har problem med argumentationen framgår när formuleringarna på hemsidan ändras. En ursprunglig rubrik löd "Inga svenskar - oavsett namn". Den justerades till "Inget inrikes - oavsett namn".

Två meningar försvann: "Varken svenska folket eller svenska företag ska avlyssnas" och "FRA varken kan, vill eller får avlyssna svenskar".

Skälet till redigeringen är enkelt: FRA:s påståenden var fel. I regeringens proposition finns inget uttalat förbud mot avlyssning av svenskar som kommunicerar med utlandet.

Uppenbarligen är det mer förvirrat än så eftersom formuleringen "Vi är inte intresserade av vanliga svenskar – oavsett namn" fortfarande finns kvar på FRA's hemsida.

Det paradoxala i dessa svepande uttalanden visar bloggaren sic est i ett inlägg som inleds med:

om man ska ta FRA på orden — hur ska man kunna avslöja några vanliga svenssons som bor grannar och som är fullfjädrade terrorister om man resonerar som FRA “Vi är inte intresserade av vanliga svenskar – oavsett namn.“. Här får man också en ganska delikat definitionsfråga: Vilka är vanliga svenskar? Är t.ex. Ingvar Åkesson en vanlig svensk? Nja, knappast. Vare sig efternamnet eller att vara chef för FRA är speciellt vanligt. Och kombinationen är definitivt ovanlig; borde alltså vara intressant för FRA. Frågan är om det överhuvudtaget finns några vanliga svenskar, eller människor för den delen. Och är det inte så att en stor del av alla brott (inklusive terrorism) begås av just till synes vanliga människor.

Om FRA fortsätter att måla in sig i dessa märkliga etniska hörn och svepande defnitioner lär man få stora problem i framtiden. Möjligen är det så att FRA är mycket väl medvetna om de här formuleringarna och att de är ämnade att lugna en eventuell medelsvensson om att han/hon/den/det kan vara lugn. Argumentet är väl känt, men problemet som jag ser det är att det knappast lugnar någon. Det skapar bara en berättelse om en "normalitet" som inte finns och skapar därför bra mycket mer oro än vad som eventuellt var avsett, eller eventuellt precis lika mycket oro som var avsett.

Andra bloggar om: politik, samhälle, fra, signalspaning, ib, kjöller, ekdahl, dn, övervakning, avlyssning
intressant?

Oops, we did it again!

2007-05-14T00:03:00.000+02:00

Hoppsan, det pågår visst ett nytt krig i världen. Och vi satsade som vanligt på fel häst, men eftersom de inte var islamister så gör det nog inte så mycket. Och det är ju än så länge bara 1300 döda så det är ju ingen idé att riva upp himmel och jord för den sakens skull. Från Sydafrikanska Mail & Guardian/reuters

Michael Weinstein, a US expert on Somalia at Purdue University, said the international community had tied itself up by backing a government without a broad national constituency.

President Abdullahi Yusuf's administration was set up at internationally endorsed peace talks in Kenya in 2004 in the 14th attempt to restore central rule so Somalia since 1991.

"For the major [world] leaders, there is a tremendous embarrassment over Somalia," he said. "They have committed themselves to supporting the interim government -- a government that has no broad legitimacy, a failing government.

"This is the heart of the problem. ... But Western leaders can't back out now, so of course they have 100% no interest in bringing global attention to Somalia.

"There is no doubt that Somalia has been shoved aside by major media outlets and global leaders, and the Somali diaspora is left crying in the wilderness." --

Andra bloggar om: politik, afrika, terrorism, somalia, etiopien

Karzai tappar tålamodet efter NATO och USA:s misstag

2007-05-13T16:37:00.000+02:00

Man måste säga att Afghanerna är ett folk med cohones, och då pratar jag inte om eventuella Talibaner, utan om de vanliga bybor som bestämt sig för att själva slå tillbaka mot NATO:s och de amerikanska styrkorna. Jag antar att de är vana att sköta sitt eget försvar sedan lång tid tillbaka. Förutom alla inbördes strider mellan klaner och krigsherrar har Afghanerna haft jobb med att hålla Europeerna stången. Britterna invaderade första gången redan 1839 men gav upp efter det tredje Anglo-Afghanska kriget 1919. Sedan hade Afghanistan det tydligen relativt lugnt tills dess att Sovjet invaderade 1979 och sen dess har det gått i ett.

Trots den ständiga utländska närvaron tycks ingen få kontroll över landet. I dag säger till exempel en hög militär till New York Times att det kapital i form av goodwill som NATO-styrkorna trots allt haft är på väg att "spenderas i en skrämmande snabb takt". Anledningen är bland annat att NATO-styrkorna gjort en rad felbedömningar som lett till många civila dödsoffer: enligt officiella siffror 132 dödade civila i sex incidenter sedan i början på mars (siffrorna är troligen högre). Vad som tycks ha hänt i flera av dessa fall är att bybor som blivit utsatta för vad de ser som övergrepp av amerikanska styrkor på marken beslutat sig för att göra väpnat motstånd och därmed dragit på sig raketattacker från amerikanskt stridsflyg som trott att de haft med motståndsrörelsen att göra. I vissa fall har säkert Talibanerna vart inblandade, men i andra fall handlar det uppenbarligen om händelser av Asterix och Obelix-karaktär (ni vet, en liten by som gör uppror mot hela romarriket), med skillnaden att byborna inte har någon trolldryck att tillgå, bara gevär och enstaka raketgevär. Resultatet har blivit massakrer från luften av civila.

Nu börjar Hamid Karzais tålamod att tryta och det har höjts röster inom det Afghanistanska parlamentet för att inleda fredssamtal med olika grupperingar inklusive Talibanerna.

Från New York Times:

Afghan, American and other foreign officials say they worry about the political toll the civilian deaths are exacting on President Hamid Karzai, who last week issued another harsh condemnation of the American and NATO tactics, and even of the entire international effort here.

What angers Afghans are not just the bombings, but also the raids of homes, the shootings of civilians in the streets and at checkpoints, and the failure to address those issues over the five years of war. Afghan patience is wearing dangerously thin, officials warn.

The civilian deaths are also exposing tensions between American commanders and commanders from other NATO countries, who have never fully agreed on the strategy to fight the war here, in a country where there are no clear battle lines between civilians and Taliban insurgents.
...

This week Afghan’s upper house of Parliament recommended that the government start peace talks with the Taliban, and that foreign forces cease all offensive operations. While the chances of passage as worded are unlikely, the proposal was one measure of the rising popular anger.

Andra bloggar om: politik, afghanistan, nato, usa, talibanerna, karzai

Politikens reklamifiering ett hot mot demokratin

2007-05-11T11:06:00.000+02:00

Det finns en hel del att invända mot att Göran Persson nu skall agera konsult åt pr-byrån JKL, men det handlar för min del inte om hur mycket GP får i lön utan om demokratins framtid. Visst kan man hävda att det är så här det politiska rummet ser ut i dag, men jag är dock ytterst skeptisk till att låta pr-byråer hantera den politiska agendan och det finns verkligen anledning att vara en smula paranoid. Kommer ni ihåg kampanjen mot Robin Hood-skatten som Carl Cederschiöld anlitade Prime PR för att mota i grind 1999? Prime PR organiserade bland annat ett pr-stunt i form av ett upprop som valsade runt i media i veckor och fick en rad kändisar att skriva under. Och media hakade villigt på. ~~Janne~~ Dan Josefsson skriver på sin hemsida att:

Ett antal intet ont anande kändisar lurades att skriva på ett upprop mot skatten, vilket helt enligt Prime PR:s på förhand uppgjorda plan publicerades på DN:s debattsida. Undertecknarna hade själva ingen aning om att de ingick i en betald kampanj, och det fick inte heller läsarna veta. Samtidigt skrev framför allt Expressen och Svenska Dagbladet allt mer negativa artiklar om skatten, också detta sannolikt en effekt av kampanjen. Begreppet "Robin Hood-skatt" ersattes snabbt med "straffskatt" på löpen.

När det så småningom kom fram att det hela hade gått till på ett minst sagt dubiöst sätt ledde inte det till att några huvuden rullade utan bara till en pinsam tystnad från alla inblandade.

Min inställning är att pr-byråernas arbete med poltiska frågor är ett hot mot demokratin och att deras verksamhet på det politiska området bör vara helt transparent. Deras kontrakt med politiker bör vara lika offentliga som alla andra offentliga handlingar och deras arbete med politiska frågor bör presenteras i detalj. De bör vara lika ansvariga inför oss väljare som någonsin politikerna. Det är vår demokrati och våra pengar som står på spel när politiken "reklamifieras".

Jag har skrivit om pr-byråerna tidigare:
Isitts intressanta blå lista
Självets århundrade...

Andra bloggar om: politik, samhälle, reklam, media, göran persson, jkl, prime pr, pr
Andra bloggar om: intressant?

Mina lyckönskningar till Paisley och McGuiness

2007-05-09T02:20:00.000+02:00

Det omöjliga kan uppenbarligen inträffa, för det känns som en fullständig omöjlighet att Rev. Ian Paisley nu skall regera Nordirland tillsammans med den forna IRA-ledaren Martin McGuiness. När det första kortlivade samregerandet genomfördes så var det de betydligt mer moderata krafterna från UUP (protestantiskt moderat parti) och SDLP (katolskt socialdemokratiskt parti) som delade majoriteten i parlamentet. Här pratar vi om en pastor som blivt känd för sin totala kompromisslöshet och hetsande retorik och en man som varit ledare för vad vissa betecknar som en terrororganisation (motståndsarmé för andra förstås). Alla som har följt den här bloggen vet att jag har en gammal flört med Nordirland och när jag vill påminna mig om hur den protetantiska dialekten låter brukar jag tänka på Ian Paisleys mullrande röst: ”Ve vieel neva nigoschieee wet Schenn Feeen!” Nu har den skräckinjagande pastorn valt att förhandla med just Sinn Fein tjugofyra timmar om dygnet om den Nordirländska politiken (hate will no longer rule). Världen upphör aldrig att förvåna.

Till syvene och sist är det dock folket på Nordirland som bestämmer om detta konvenansäktenskap skall hålla. Om ungdomarna i Derrys och Belfast arbetarstadsdelar, de mäktiga protestantiska ordnarna och de paramilitära splintergrupper som fortfarande är aktiva bestämmer sig för att det är dags för skilsmässa kan paret Paisley-MacGuiness kasta in handduken. Belfast och Derry är fortfarande segregerade städer och det kommer att ta årtionden innan misstron mellan protestanter och katoliker börjar att lösas upp. En viktig indikator på om spänningarna minskat är att se hur marsch-säsongen (juli-augusti) förlöper. Det ser dock ljusare ut på länge och det har inte bara med de politiska framgångarna och generationsskiften att göra. Tiden då den gröna ön var en av Britterna undertryckt u-region är sedan ett tjugotal år tillbaks historia.

Andra bloggar om: politik, nordirland, ira, udp, paisley, stormont, sinn fein

Nationell identitet: nationalstatens sista suck?

2007-05-07T00:46:00.000+02:00

Så det blev Sarkozy som vann det franska presidentvalet till slut. Esbati är inte förvånad och knappast jag heller även om jag nog hade en liten förhoppning att fru Royal skulle kunna knipa platsen i Elyséepalatset. Men så saknade hon uppenbarligen det stöd från den franska arbetande landsbygdsklassen som numera hellre lägger sina röster på populister med lag och ordning och eventuella civilisationskrig på agendena än socialister. Jag undrar just hur lång tid det kommer att ta innan nya kravaller bryter ut bland det ”avskum” som avskyr Sarko in i benmärgen (inte så lång tid uppenbarligen).

Att Sarko skall inrätta en ministerpost för ”nationell identitet” måste få folkpartiet att dregla av förtjusning. Gissa om dom kommer att slänga upp den på bordet i nästa valrörelse. För mig låter ett sådant förslag däremot som ett sista desperat försök att hålla kvar vid ett förgånget nationalstatskoncept där nationen var individens första identitet. Ja det är ytterligare en rond i en pågående kamp mellan vad man skulle kunna kalla för isolationister och internationalister som går på tvärs mot hela klasssystemet. Den konservativa överklassen har gjort gemensam sak med den arbetslöshetshotade arbetarklassen i Frankrike (i alla fall enligt DN's analys) och mönstret är obehagligt likt det svenska exemplet med det nya arbetarpartiet moderaterna (som också gratulerar). På andra sidan står en ohelig allians med internationalister, akademiker, ”kultureliten”, religiösa grupper, invandrare och andra som bejakar det globala samtalet framför den nationella identiteten. Socialism tycks inte längre fylla den till medelklass migrerade arbetarklassens behov längre. Nationell eller Europeisk identitet är slagordet för dagen.

Kanske är det så att globaliseringen har blivit för mycket för alltför många, och jag kan på sätt och vis förstå det. Världen kan verka alltför stor för att försöka förstå eller omfatta, men enligt min åsikt är detta inte en lämplig tid att stoppa huvudet i sanden inför de globala utmaningarna utan i stället en tid att utvidga det globala samtalet till alla hörn av galaxen. Alla dessa ministerposter, utredningar och kampanjer för nationell och europeisk identitet visar att nationell enhet som koncept är en dinosaurie som tar sina sista stapplande steg på denna jord.

Andra bloggar om: politik, samhälle, frankrike, franska presidentvalet, sarkozy, royal, nationalism, internationalism

"conversations happen"

2007-05-04T12:12:00.000+02:00

I bland undrar jag hur man skall kunna kräva vidsynthet av sin medmänniska när världens ledare knappt ens kan prata med andra ledare utan att det måste motiveras eller underdrivas in absurdum. Hur vi skall kunna överse med andra människors fel och brister och därmed i förlängningen undvika fascismens avgrund när megapolitikerna tycks ha enorma svårigheter att ens mötas och därefter tvingas att motviera sina samtal för hemmaopinionen till bristningsgränsen. Som till exempel Vita Husets presstalesman Tony Snow som uppenbarligen varit tvungen att fäkta bort misstänksamheten från amerikanska reportrar angående Condi Rice trettio minuter långa samtal med sin Syriske kollega Walid al-Moallem:

“That’s still informal and not bilateral,” Mr. Snow said, after being pressed. Finally, he concluded: “It’s a conversation. Yes, it’s a conversation. In fact, conversations happen. It’s a good thing.”

Damn right, Tony Snow. Det är en alldeles utmärkt sak att USA nu pratar med Syrien och att USA och Iran åtminstone befinner sig på samma möte i Sharm El Sheik. Det är en minst sagt efterlängtad utveckling i det grundmurade ställningskrig som så länge pågått mellan USA och länderna i mellanöstern och jag hoppas innerligt att detta bara är början på en utvidgad avspänningsprocess. Let conversations happen!

Mer i DN om mötet

Andra bloggar om: politik, usa, syrien, irak, mellanöstern, iran, condoleezza rice, condi

Militära myter i förändring

2007-04-29T16:04:00.000+02:00

Det verkar som om de starka myterna om andra världskriget håller på att överträda nationsbarriärerna och att nya bilder av ”den andres” krig bryter in i de strikt nationellt anknutna kultursfärerna. Filmerna ”Letters from Iwo Jima” (producerad av Clint Eastwood) och den franska filmen ”Indigènes” är två bra exempel på en sådan uppmjukning inom kulturproduktionen. Frågan är om de skulle ha kunnat göras (och nått en stor publik) för bara tio år sedan. Gunnar Fredriksson tar bland annat upp ”The Hollywood Interpretation of History” tillsammans med en rad andra mytbildande faktorer i en utmärkt essä som publicerades i DN den 25 april. Bland annat visar han på hur Sovjetunionens insatser och offer för att vinna kriget systematiskt förringats i den västliga historieskrivningen.

”En kommentator skriver under rubriken "myternas dårskap" att slaget vid el-Alamein var som ett "kroggräl" jämfört med vad som pågick på östfronten. I varje fall kan det kvantitativt liknas vid kampen om vilken by eller småstad som helst i Sovjetunionen, Vitryssland, Ukraina eller Polen./.../ Invasionen i Normandie 1944 krävde 120.000 liv, mycket nog kan man tycka; men då hade över fem miljoner soldater stupat eller dött av köld på östfronten, vartill kommer 20 miljoner civila offer.”

Argumentet att USA befriade Europa från Hitlers tyrrani (och att Europa därför borde stötta USA i Kriget mot Terrorismen) har jag själv mött så många gånger på amerikanska (och svenska) bloggar att jag inte kan räkna dom. Jag är själv uppfödd på denna amerikaniserade version av historien som jag antar kommer från hem, skola, kultur och media. Jag kan inte åminna mig att någon någon gång under mina första tjugo levnadsår sagt till mig att Sovjet vann kriget med hjälp av britter och amerikaner. Samtidigt är det i den kontexten man måste se ryssarnas upprördhet över flyttandet av ett monument i Tallin. I Ryssland kallas den 8 maj, den dag då den tyska krigsmakten kapitulerade inför röda armén, talande nog för segerdagen. När jag var i Berlin i maj 2005 för att ta del av sextioårsfirandet av krigsslutet konstaterade jag något förvånad att jag trots aktivt letande inte kunde hitta en enda renodlat amerikansk ceremoni. Ryssarna firade å andra sidan kungligt med både kransnedläggningar och andra festligheter. Var amerikanerna befann sig vet jag inte. Kanske i Normandie?

Andra bloggar om: politik, samhälle, krig, ryssland, usa, andra världskriget, sovjet, sovjetunionen

Självmordsbombare, klusterbomber eller barnsoldater?

2007-04-28T11:32:00.000+02:00

Angående gårdagens postning om Lars Adaktussons kolumn i SvD så finns det några saker att tillägga. Adaktusson har träffat företrädare för organisationen Estehadion som undervisar om martyrskap, vilket bland annat omfattar själmordsuppdrag och menar att ”värvningen av unga självmordsbombare [tillsammans med våldsinriktade barnprogram] är delar av en politisk ideologi som i grunden utmanar det mest fundamentala i synen på människovärde och demokrati”.

Självmordsattacker är en militär taktik som man vet fungerar i ett krig mot väst allt sedan USA drog sig ur Libanon efter en självmordsattack mot en armeförläggning i Libanon i början på 1980-talet, och som sådan varken mer orimlig eller mer moraliskt förklastlig än någon annan taktik som syftar mot militär seger.

Däremot anser jag att varje krig är är något som måste vara en nationalstats absolut sista utväg oavsett strategi och taktik. I dagens krig är det framför allt civilbefolkningen (och miljön) som får lida, och det civila samhället som slås sönder oavsett om det sker med hjälp av självmordsbombare, klusterbomber eller barnsoldater. I väst lever vi med vår egen militära myt: att krig görs upp mellan nationalstater i ärofyllda slag i glesbygd där det knappt finns några civilister (ex: Kursk, El Alamein, Iwo Jima) när verkligheten ser helt annorlunda ut.

När USA invaderade Irak var det tänkt som ett traditionellt mellanstatligt krig, ja det verkade som om USA bara hade ett sådant scenario i åtanke. När det snabbt övergick till att bli ett mer samtida krig efter tre månader stod man handfallna. Lärdomen av Irakkriget (och kriget mellan Israel och Libanon) måste vara att länder i väst måste räkna med ett långdraget, lågintensivt och assymetriskt krig närhelst man önskar föra krig mot underlägsna nationer med stark stridsmoral och att man i så fall bidrar till civilbefolkningens lidande även om man inte själv trycker på avtryckaren.

Min fråga till Adaktusson är därför om värvningen av amerikanska ungdomar till militära uppdrag i Irak också i grunden utmanar det mest fundamentala i synen på människovärde och demokrati?

Andra bloggar om: politik, samhälle, krig, iran, usa, adaktusson, karbala, självmordsbombare

Adaktusson och Khosravi om Iran

2007-04-27T12:21:00.000+02:00

Lars Adaktusson lyckades hålla färgen ganska bra under tiden som programledare för svt's Agenda. När han nu tagit steget till SvD som kolumnist visar sig färgen tydligt: den är mycket blå. När Adaktusson skall skriva om Iran så fokuserar han på rekrytering av självmordsbombare och Israelhatare, men vad som är kolumnens poäng är svårt att utröna. Vad vill Adaktusson göra? Förespråkar han regimskifte? Vill han bara informera? Själv föreslår jag att han plockar upp det senaste numret av Arena (2/07) och läser Shahram Khosravis utmärkta artikel om den yngre Iranska generationens preferenser, dess USA-vänlighet, den starka feministiska rörelsen (fler iranska kvinnor än män antas t.ex. till universiteten), de 500 000 bloggarna och det faktum att Israel ofta av Iranierna setts som en naturlig allierad mot en panarabisk rörelse som Iran fruktar. Khosravi har till skillnad från Adaktusson en klar och tydlig hållning. Genom att driva in Iran i ett krig riskerar man en reaktionär backlash och ytterligare repression.

Andra bloggar om: politik, iran, adaktusson, arena, islam