Jag har inte sett Oscar Hedins dokumentär om de svenska martyrerna, men jag känner mig ändå någorlunda insatt för att kunna kommentera saken. Självmordskandidaternas inställning till sitt liv väcker förstås som alltid uppseende och indignation. Man kan som Sanna Rayman sammanfatta denna indignation med en mening: "Vad bevisar man genom att dö?"
Kulturbloggen sammanfattar en annan vanligt ståndpunkt: "I Sverige finns ingen riktig beredskap för det här". Men vad är egentligen "det här"? Vad är det som är så ovanligt? Under Finska vinterkriget åkte över 8000 Svenskar till Finland för att strida på Finlands sida under parollen "Finlands sak är vår", och under Spanska inbördeskrget drog anarkister och andra till Spanien för att slåss mot Franco-trupperna. Det är med andra ord inte första gången som Svenska medborgare slåss i andra länder. I dag skickar vi dessutom soldater till Afghanistan för att slåss mot Talibaner.
Den stora skillnaden är förstås att så många svenskar har så svårt att acceptera att Islam skulle vara värt att slåss för. "Saken" är inte legitim. Dessutom är man rädd för att dessa unga män skall vända sig mot dem. Man ser dom som en potentiell fara, och med viss rätt. Minns fänrik Flink som satte skräck i Falun ca 1995 1994. (förklaring: den unge fänriken Mattias Flink var förvisso inte muslim, men ett bra exempel på vad som kan hända om det slår slint för en ung militär. Flink avlossade 147 skott och dödade sex personer under en natt i Falun 1994 innan han själv sköts av polis)
Jag frågar mig också varför man i väst har en sån reflexmässig magreaktion mot självmordsbombandet som taktiskt vapen och varför man, som i DN, betraktar vapnet som primitivt? Är det någon skillnad mellan en självmordsbombare och en amerikansk soldat som ständigt lever med döden inpå knuten? Är det bättre att dö av en IED för att ville betala sin collegeutbildning än att dö för att få komma till himlen (och samtidigt ge sina anhöriga en pension)? I alla fall inte i mina ögon. Krig är i sig en fruktansvärd historia och huruvida man dör av en atombomb eller en klubba är ganska ovesäntligt.
De strategiska målen för den tjetjenska gerillan torde vara liknande som för den amerikanska militären i Irak: att vinna territorium och säkra makten. Däremot skiljer sig de taktiska metoderna och vapnen från varandra. Självmordsbomberna har blivit ett så effektivt vapen att de islamistiska väpnade rörelserna inte längre kan avvara det. Första gången det användes i stor skala av islamister vann man en stor seger. Med hjälp av det en lastbil fullastad med sprängmedel drev Hezbollah ut USA ur Libanon 1984. Jag skulle vilja säga att självmordsbomben är ett lika modernt vapen som någonsin laserstyrda bomber.
De väpande islamistiska rörelserna har också förstått att självmordsvapnet är ett dubbeleggat svärd som inte bara sprider död och förödelse varthän det används utan också bryter ner vår moral. Det är just de frågor som Sanna Rayman ställer som de islamistiska väpnade rörelserna vill få oss att ställa.
Möjligitvis har vi också blivit så itutade att det är den tekniska överlägsenheten som gör väst osårbart. Militärhistoriken är indränkt i en teknisk utvecklingslära som bara accelererat och föds och göds av det militärindustriella komplexet. Självmordsbomben är definitivt ett hack i den världsbilden.
LÄS OCKSÅ: en fördjupning om moderna och primitiva vapen och världar
***
För övrigt rekommenderas starkt Cristoph Reuters bok "Med kroppen som vapen" för alla som vill lära sig mer om det här fenomenet.
recension - tidigare inlägg
Mer om Hedins film: DN1, DN2
Andra bloggar om: politik, krig, självmordsbombare, oscar hedin, islam, tjetjenien, samhälle, irak, libanonEtiketter: krig och fred, kriget mot terrorismen